Behöver hjälp! hantera ilska och utbrott - 15-åring

Anonym (mamman) skrev 2024-01-11 10:16:10 följande:

Min 15-åring är omöjlig att nå, utbrotten har skett i flera år nu. Jag och pappan känner oss maktlösa. Igår hade jag gjort lite förändringar i hemmet som inte föll henne i smaken och när jag kom hem hade hon förstört det jag fixat med i flera timmar. Jag blev rasande och skrek åt henne, tog även tag i hennes axlar och föste ut henne i rummet och hänvisade henne till rummet. Istället skrattade hon mig i ansiktet och sa att "ha jag kommer ändå tar ner dina jävla fula grejer". Kvällen följdes med att hon spelade hög musik till väldigt sent, höll hela familjen vaken, hon hade låst dörr så vi kunde inte ta högtalaren. Skulle vi gjort det hade hon blivit ännu mer arg (ja ni hör, finns ingen respekt). Jag hotade med att stänga ner spotify. Hon är så fruktansvärt arg och tycker att jag inte låter henne göra något vilket inte stämmer. Hon har tex. en egen moppebil så hon har otroligt mycket frihet. Sen skrev hon i sms till mig att jag håller på att bli som en i vår vänskapskrets som sagt att hon inte gillar dottern (kommit fram genom andra bekanta, vilket jag iofs inte heller tycker är schysst gjort av den kvinnan). Jag känner mig i ett helt desperat läge nu, inför kvällen då hon kommer fortsätta med höga musiken. Imorse slog hon sönder systerns spegel.

Dottern själv säger att hon tror hon har adhd och när jag säger att vi ska söka elevhälsan så vägrar hon och säger att de inte vet nåt om adhd. Trots att jag förklarat att det är dit man kan vända sig i första hand.
Hon fullkomligt hatar mig och pappa och lillasyster. Har tar skärmdumpar på sms-konversationer så hon kan använda det för att "stämma mig" osv. Hon säger att jag slår henne. Hon skriver till mig på sms att jag är hemsk, ful, värdelös mamma, kallat mig h-ord..Snälla kom med råd!

Så...

När hon får utbrott så får du utbrott. Du blir rasande, skriker åt henne och tar till och med fysiskt tag i henne. Men dina utbrott är okej alltså?

Sen när hon spelar hög musik, som en protest, då är er lösning att ta högtalarna och stänga Spotify?

Och ni undrar över hennes bristande respekt? Medan er respekt för henne är under all kritik.

Jag tror att ni måste vända på hela steken. HON är ett barn och ni är vuxna. Ni måste leda och stötta henne igenom uppväxten, inte reagera som tonåringar själva. När hon får utbrott, så måste ni vara lugna och vuxna. När HON protesterar med hög musik så måste ni se att det är en reaktion på ert beteende mot henne.

Börja med att förklara att ni hamnat snett i ert föräldraskap, men att ni nu vill göra bättre. Visa ert stöd för henne, ge henne utrymme för hennes känslor, svarar inte på hennes utbrott med mer utbrott.

Ta sedan hjälp av BUP, psykolog eller vad som helst för att ge henne stöd att hantera sig själv och ert familjeliv. Ta reda på om något annat i hennes liv är jobbigt, mobbing, svårt i skolan eller liknande. Var hennes bästa vän istället för fiende. ställ dig i hennes ringhörna istället för att strida mot henne. Hon behöver föräldrar, och hon behöver att ni är vuxna.

Anonym (så)

Thu 11 Jan 2024 12:02

#9

Agda90 skrev 2024-01-11 11:52:40 följande:

Så din lösning är att fjäska för någon som vandaliserat en bostad?

Hade jag kommit hem och min tonåring hade förstört något som jag fixat med då hade telefon, högtalare och alla andra privilegier åkt. Och de hade åkt under dunder och brak!

Att tala om för en utåtagerande tonåring som sparar skärm dumpar för att kunna polisanmäla sina föräldrar att man har misslyckats med sitt föräldraskap är samma sak som att hälla olja på en brasa!
Däremot att samtala om att saker och ting måste bli bättre (från alla håll) och ge tonåringen utrymme att kommunicera är en annan sak.

Min lösning är att hantera relationen med sina barn så att de inte blir vandaler. Och den lösningen är inte att själv få utbrott och börja bete sig illa mot barnet.

Och ett barn som börjar samla skärm för att polisanmäla sina föräldrar, ja, där ska man verkligen fundera över hur man beter sig mot det barnet. Barn med en normal relation med föräldrarna gör inte så, tänker inte ens tanken. Och föräldrar som beter sig bra mot barnet vet det och blir inte oroliga.

Även föräldrar måste kunna erkänna sina tillkortakommanden. I synnerhet om det börjar urarta såsom TS beskriver.

Anonym (så)

Fri 12 Jan 2024 10:19

#36

Anonym (Aurora) skrev 2024-01-12 09:30:26 följande:

Ser att många här tycker att indragandet av privilegier ses som straff och att det är för hårt. Jag ser det inte alls som straff utan konsekvenser. Det här händer om du gör så här. Eftersom dottern onekligen mår dåligt är kommunikation självklart A och O. Kärlek likaså. Men det är oacceptabelt att hon ska få styra pch ställa som hon vill, bete sig illa och utagera med våld. Och självklart ska hon ingenstans på lördag.

Det är ett val. Ta tag i situationen, helst med hjälp utifrån, och gör drastiska förändringar nu. Att "belöna" hennes beteende med privilegier är helt snett och lär henne absolut ingenting.

Många här förespråkar straff, hårda konsekvenser och ett hårt mot hårt agerande mot barnet. Men om det nu är konsekvenser som du ser det. Är det då på samma sätt att dottern beteende är konsekvenser av föräldrarnas agerande? Mamman tar tag i dottern, skriker och gapar - då blir konsekvensen att dottern spelar hög musik för att göra sig hörd i familjen?

Nej, om man ser sina barn som människor, och ser relationen med dem som viktig, så sätter man inte hårt mot hårt och går i affekt mot sina barn.

Barn som beter sig såsom TS dotter gör det för att de mår dåligt, och inte blir hörda i det, utan bara tillbakatryckta ännu mer med ilska och hårda straff. Inte på något ställe i TS framgår någon kärlek eller självreflektion från TS om sitt eget beteende gentemot dottern. Utan bara att dottern är skitjobbig och ska kväsas så att det blir lugn och ro. Ilska föder bara mer ilska, och föräldern är i maktposition och har möjlighet att både eskalera och deeskalera barnet.

Att straffa dotterns beteende genom att bete sig ännu värre är helt snett och kommer bara att lära henne att det är så man beter sig när man blir arg. Men nog måste man kunna kräva mer av en vuxen, en förälder, än av en tonåring, ett barn.

Anonym (så)

Fri 12 Jan 2024 13:11

#41

Anonym (aldrigtolereat) skrev 2024-01-12 13:08:32 följande:

Nej det stämmer inte

Dåligt beteende ska straffas hårt . Då får man lära sig att det inte är ok och det man gör har konsekvenser

Straff funkar om man gör det på rätt sätt till skillnad från curling

Straff fungerar om det är rädsla och ögontjäneri man vill uppnå. Och om man vill att barnet ska försvinna ur ens liv så fort det kan.

Men vill man ha en fungerande relation, och fostra en fungerande människa, så är det helt fel väg att gå.

Förälderns dåliga beteende då - ska det också straffas hårt?

Anonym (så)

Fri 12 Jan 2024 13:14

#42

Anonym (Aurora) skrev 2024-01-12 10:32:34 följande:

Som jag tidigare skrivit så ska föräldrarna absolut jobba på sitt utagerande och beteende. Likaså kommunikationen med dottern. Självfallet. Men barnets dåliga uppförande får inte belönas - det ger helt fel budskap och hjälper henne inte alls.

Om man börjar i rätt ände, dvs att föräldern börjar uppträda som en ansvarstagande vuxen, då kommer barnets beteende att följa på i rätt riktning. Det är tydligt i TS att barnet svarar på hur mamman själv beter sig mot barnet.

Att ha sina saker, sitt rum, sin frihet är inte belöningar, det är grundläggande, och ska inte ses som något man tar bort eller lägger till på grund av beteende som har en helt annan grund.

Anonym (så)

Fri 12 Jan 2024 14:39

#45

Anonym (aldrigtolereat) skrev 2024-01-12 14:10:54 följande:

Problemet är att ts inte tar ansvar

Dom enda rättigheterna man har är mat kläder och en säng att sova

Resten är privilegium som man enbart ska ha om man sköter sig

Nej, mat och kläder och en säng är inte det enda barn har rätt till i ett samhälle som vårt.

Och ja, problemet är att TS är ansvarslös och beter sig illa mot sitt barn, och på det sätter har barnet lärt sig att bete sig illa tillbaka.

Anonym (aldrigtolereat) skrev 2024-01-12 14:08:57 följande:

Det märks att du inte har egna barn

Nej vi hatar inte våra föräldrar för att dom satte gränser och inte belönande oacceptabelt beteende

Tvärt om är jag glad att mina föräldrar orkade ta tag i det i stället för att curla sönder oss

Så du säger att det är ett fungerande beteende att kalla sin mamma för fula namn och att uppföra sig illa?

Din uppfostring teknik som går ut på att låta barn göra vad dom vill där vuxna ska vara kompisar i stället för förälder funkar uppenbarligen inte,för då ts hade inte haft behov av att skapa denna tråd

Konstigt att det märks att jag inte har barn, eftersom jag har två tonårsbarn. Som jag fostrat med kärlek, kommunikation och förståelse. och som fungerat alldeles utmärkt med en god relation och de har ett bra beteende.

Nej, det är inte ett fungerande beteende att kalla sin mamma för fula namn. Men det är inte heller ett fungerande beteende som mamma att skrika, ta tag i barnet och bete sig som TS gör. Och det bör vara högre krav på hur en vuxen förälder beter sig än hur ett barn beter sig och barnet behöver en balanserad och mogen vuxen som förebild.

Min uppfostringsteknik fungerar uppenbarligen, för mina barn är välfungerande. Men det är inte så TS har gjort, och det är därför hon nu har behov av att skriva den här tråden.

Anonym (så)

Fri 12 Jan 2024 15:06

#47

Anonym (Hmmm) skrev 2024-01-12 14:57:16 följande:

Lite OT, ber om ursäkt. Men alla ni som säger att man enbart ska bemöta helt lågaffektivt. Är ni helt säkra?

Har själv bara väldigt små barn än, äldsta är 3. Vi har kört lågaffektivt och lugnt bemötande, och i huset skriker jag och mannen inte åt varann eller höjer rösten. Gångerna jag höjt rösten åt barnen är extremt få och bara då de gjort saker som är farliga. Vi anser att man resonerar så långt det bara går. Däremot är ju vårt äldsta barn i en trotsålder och skriker ändå, och lever ibland om en hel del.

Så här är det ju inte direkt så att barn bara gör som vuxna gör. Jag bemöter skrik med lugn, men det har bara givit mer trots. Kommer ju inte ändra föräldraskap då jag ändå tror mest på det här sättet jämfört med annat; men jag tror ju inte man automatiskt liksom slipper trots och gränstestande bara genom att ge kärlek.

Fast det är ju stor skillnad på en 3-åring och en 15-åring.

Men även med en 3-åring, jag kan garantera dig att det skulle bli ännu mer skrik och bråk om du som förälder svarade högaffektivt när ditt barn lever om. Som du gör nu så hjälper du honom att reglera sig snabbare, och så är det även med en tonåring i affekt. Om föräldern reagerar i affekt så eskalerar man situationen och beteendet, och tvärtom, om man reagerar lågaffektivt så hjälper man barnet att reglera känslorna.

Och nej, barn gör inte alltid som man säger, och det kan hända att man behöver ta i om det kommer till farliga situationer. Och en 3-åring är inte mogen för några särskilt avancerade resonemang.

Men om man inte kommunicerar med en 15-åring, utan gapar och skriker tillbaka, hotar med det ena och det andra, och tar tag fysiskt, då har man inte ett vettigt föräldraskap utifrån barnets behov och mognad.

Man slipper inte trots och gränstestande, men man bemöter det vuxet och ansvarsfullt istället för att sjunka till samma nivå som barnet. Och lär därmed barnet hur man kan hantera sina känslor mer vuxet med tiden.

Behöver hjälp! hantera ilska och utbrott - 15-åring

INNEHÅLL