Råd till bonusmamma utan egna barn.
Jag har träffat min stora kärlek. Han har en 9 årig son. Jag har aldrig haft ett förhållande med någon som har barn sedan tidigare så allt är väldigt nytt och ovant. Ovant med känslor av att ibland vara utanför och hur mycket jag måste ge upp och anpassa mig efter. Jag kan känna att jag längtar efter mer egentid med min pojkvän. Vilket är jobbigt. Han har sonen varannan vecka och vi hinner inte ses så mycket på vardagar när vi jobbar. Så vi får tid för varandra knappt varannan helg. Vilket är jättejobbigt när man fortfarande är nykär. Vi hinner heller inte ha så mycket närhet som jag skulle vilja.
Vi har pratat om min roll till hans son. Att jag ska vara som en extra trygg vuxen. Alltså inte riktigt bonusmamma för en mamma har han redan.
Jag och sonen har inte någon djupare relation än. Vi är kompisar och det går bra. Jag tycker dock det är svårt att komma sonen inpå livet. Det blir mest ytlig kontakt som att fråga hur hans skoldag varit? Prata om hans tvspelsintressen och hur han mår. Antar att det tar tid. Vi har pratat om att vi ska flytta ihop det här året. Både han och jag vill senare ha barn ihop.
Några råd ni har att ge mig? Vad ska man tänka på i bonusfamiljer? Vilka situationer kan uppstå?
Jag som inte har några egna barn kan känna mig utanför ibland. Som om jag är lite på sidan av. Jag känner även ibland att det är mest jag som måste anpassa mig eftersom han har barn. Vad kan jag begära av honom? Vet att jag alltid kommer vara sist prioriterad men känner ibland att jag skulle vilja vara först någon gång.
Ge mig råd tack!
Han och jag har väldigt bra kommunikation och han vet om hur jag känner mig ibland. Men känner ändå att jag vill ta emot råd från andra som lever i bonusfamiljer. Speciellt de som lever utan egna barn. Känner att jag ibland skulle förstå honom bättre om även jag hade barn sen tidigare. Det känns alltså svårare med bonusfamilj när man ej har egna barn. Tror man lättare kan förstå varandra.
Det finns en anledning till att mycket få relationer med särkullbarns håller. Det är svårt att gå in i en befintlig familj. Jag dejtade killar med barn men det blev snabbt tydligt att jag hade fått kompromissa bort orimligt mycket i de relationerna. Så nu är jag sedan 15 år gift och har två barn i en kärnfamilj.
Styrkan i en kärnfamilj är att båda vuxna har samma prioriteringar. Vi Skullle båda dö för våra barn. Och vårt äktenskap är basen i vår familj så vår kärleksrelation konkurrerar inte med barnen.
Du har inte barn ännu så du väljer aktivt om du vill ge dina framtida barn en start i en mer gungig och osäker bonusfamilj eller om du vill skapa en trygg kärnfamil.
Även om du kommer in och lyckas skapa en form av familj med din kille nu så slutar inte utmaningarna där. Det kommer en ny kris om du blir gravid. Då kommer du fortfarande inte vara nummer ett. Dessutom har han redan gjort den resan. Du vet också att ett barn inte betyder att han ser relationen som mer seriös utan att möjligheterna till nya styvmammor alltid finns. Som nyförlöst med en krävande bebis så kommer du inte heller vara nummer ett. Han kommer behöva ge tid till sin son ( kanske mer tid för att sonen inte ska känna sig ensam) Du kommer gå miste om att dela en bebisbubbla med din man?. Er relation har ju också en kraftigt förhöjd risk för separation. Så du måste räkna med att risken är stor att ditt framtida barn får spendera halva uppväxten med en bonusmamma (en kvinna du varken känner eller får välja) Orkar du det?
Läs alla trådar om bonusmammor som fått barn .. Det är sorglig läsning.
En kärnfamilj är ingen garanti. Men om man gör allt rätt ( i val och ordning) i en kärnfamilj så är chansen mycket god att relationen håller. (Se statistik SCB)