Råd till bonusmamma utan egna barn.

Jag lever inte i en bonusfamilj, men är uppväxt i en. 

Som förälder kan jag börja med att barn innebär mindre egentid och mindre vuxentid. Det kan vara tufft för alla, men det bara är så. Att prata om hur man känner kring det kan (åtminstone i kärnfamiljer, säkert i bonusfamiljer också om det inte blir/upplevs anklagande) hjälpa med känslorna och acceptans. 

Utifrån familjelivstrådar verkar det vanliga problemet vara brist på acceptans för barnet. Barnet finns, och kommer kräva saker/tid/uppmärksamhet. Det som är krävande även för föräldrar blir kanske svårare att acceptera för bonusföräldrar. 

När det gäller relationen till barnet: visa intresse för honom och det han tycker är viktigt. Fråga om du får vara med och spela. När/om ni flyttar ihop råkar han inte bara komma med på köpet, utan det är ju ett aktivt val du gör att flytta ihop med det här barnet. 
Jag tror det var det min pappas fru gjorde mest rätt i början. Hon satte sig oombedd och hjälpte till/erbjöd sig med läxor typ första gången vi sågs. Vi blev en familj på annat sätt än pappas första sambo som mest kändes som en (förvisso trevlig) vuxen som var på långvarigt besök. 

2 saker till: att barnet kommer först/är hans prio I det långa loppet är självklart och så det ska vara. Men det innebär inte att det alltid är du som ska stå tillbaka eller att barnet aldrig ska sägas åt/vänta på sin tur osv. Sen när man bara ses varannan vecka kan man ju vilja ägna sig extra åt barnet då. 

Och ang relation till barn och komma dem inpå livet (ledsen om det känns självklart, är inte meningen att skriva dig på näsan): att fråga om hur skoldagen har varit är vettigt/trevligt/så man uppför sig. Det är däremot sällan då man får några djupa berättelser om vad barnet tänker på. Det kommer självmant vid andra tillfällen om man spenderar tid ihop: vid läggdags, promenader eller bilresor är vanligast här hemma.