Du som kämpar med att komma över ditt ex...

Bara för att en relation tar slut betyder det inte att känslorna gör det. Det är vi många som varit med om, kanske flera gånger.

Kanske blev du lämnad av en som inte besvarade dina känslor eller inte ville samma saker som du. Men uppbrottet kan också ha varit på ditt initiativ. Kärleken räcker inte alltid. Det kan finnas flera, och riktigt goda, skäl till varför din relation behövde upphöra, fastän du fortfarande älskar denne av hela ditt hjärta. 

Kanske har det gått lång tid sedan separationen, och du lider fortfarande varje dag av att du fortfarande älskar personen som du inte längre är i ett förhållande med. Kanske säger du till dig själv att du måste komma över denne nu, att du verkligen borde ha gjort det vid det här laget, och att du inte kan komma vidare i livet förrän känslorna gått över - men det verkar aldrig hända. Det påverkar hela ditt liv negativt, du tar inte för dig av livets alla nya möjligheter, vikl inte engagera dig i nya relationer och sannolikt gör det även att du tyvärr föraktar dig själv. 

Jag har också varit där, och jag vill dela med mig av det ENDA som till slut funkade för mig och som gjorde att jag kom över exet:

Insikten att jag måste inte alls sluta älska honom.

Bara den tanken är så oerhört befriande. 

Kärleken vill aldrig något ont. Du FÅR älska den här människan precis hur mycket som helst, oavsett vilken relation ni har. Att du älskar en person är inte samma sak som att ni ska vara ett par, eller att du ens vill det. Men man får älska ändå.

Det finns heller ingen som behöver bli lidande över att du känner som du gör. Att älska någon annan är i grunden något vackert.

Det var först när jag släppte in tanken att "Nej, vi ska inte leva tillsammans, men jag älskar honom och det får jag göra" som lugnet började lägga sig. Att jag fortfarande älskade honom slutade vara ett hinder för saker, och blev något som kunde finnas sida vid sida med annat i livet. När jag släppte "förbudskänslan" tänkte jag också mindre och mindre på det. 

Jag bestämde mig för att mitt ex skulle få ha en liten bit av mitt hjärta, som en liten ask man kan öppna då och då, men att resten skulle tillhöra alla andra som är värda en plats där. Och allra mest skulle det vara mitt.

Till slut var det inga konstigheter att bli kär i en ny man och till fullo vilja satsa på den relationen. Inte konstigare att den vars partner avlidit så småningom blir kär igen och har en ny relation, utan att det betyder att man någonsin slutat älskat sin förra partner.

Jag lever ett lyckligt liv i dag med min stora kärlek, och jag är helt över sorgen över exet. Älskar jag honom fortfarande? Ja, det gör jag nog. Men den kärleken får inte mer än ett litet, litet rum som jag tittar in i någon gång ibland, konstaterar att det är fint men att det inte ska få ta mer utrymme än så.

För mig var att släppa föreställningen om att jag måste sluta älska det enda som fick mig att läka och gå vidare. 

Jag skriver detta med förhoppningen om att det kanske kan hjälpa någon annan i samma sits.

Kärleken i sig är inte skadlig, inget hinder för någonting. Tillåt dig att känna den, acceptera att den finns, men sätt gränser för hur mycket plats den får ta i ditt liv.

Det fina med kärleken är att alla får plats. Att du har någon som du ännu älskar i någon form förhindrar inte att du älskar fler, i relationer som gör dig lyckligare och hälsosammare.

Stor kram och lycka till, alla som ännu kämpar med att finna den balansen. Jag tror på er!