Är man verkligen helt låst med hund?

Jag har inte själv hund, men mina två närmsta vänner har skaffat hund (ena för 6 år sedan och andra för 2 år sedan). Jag älskar hundar, men kan verkligen se nu att hund inte är för mig - för jösses vad låsta de är! 

Allt planeras kring hundarna. Vilket jag givetvis förstår, men inte riktigt hade insikt om tidigare. Varje dag är ett pussel med vem som ska rasta på lunchen, vem som slutar tidigt och så vidare. Ena har "dagmatte" och andra har hunden hemma och åker hem under dagen. Alla spontana aktiviteter (resor, fester, fika, övertid) måste först checkas av med övriga familjen p.g.a hunden. Det har faktiskt blivit svårare att umgås med mina hundvänner på samma sätt som förr.

Alltså: att ha hund är som att ha ett litet barn. Ditt liv kretsar kring någon som inte kan klara sig på egen hand. Med skillnaden att en hund inte är välkommen i alla miljöer på samma sätt som ett barn oftast är (åka bil med någon, hälsa på hos någon, fika ute, hyra en stuga, bo på hotell). Självklart är detta värt allt för de som brinner för att vara hundägare. Men det gäller nog att vara införstådd med att man kliver in i ett liv som är väldigt styrt av någon annan (hunden).