Tvivlar ni på er själva som förälder? Om ja, vad tvivlar ni på?
Ibland svävar tankarna iväg och jag börjar tvivla på mig som förälder.
När min son föddes för snart ett år sedan så kände jag mig så lugnt, trygg och närvarande. Med tiden, speciellt de senaste månaderna har jag börjat känna mig frånvarande, ibland stressad och inte alltid så genuin och äkta i mitt föräldraskap.
Jag spenderar all tid med min son och han är verkligen med mig i allt, såväl utomhus som hemma. Vi har fina rutiner där mat och sömn fungerar väldigt väl, men jag kan inte undgå från att ibland känna mig så dålig som förälder som inte bara ligger på sängen och myser med min son eller spenderar all vår vakna tid som vi inte äter eller klär på oss, lekandes med honom.
Ibland har det hänt att jag har pratat honom utan att möta hans blick och ibland släpper jag ner honom på golvet lite tidigare än jag kanske borde. Ibland har jag gått ut från rummet och kallat på honom först efter jag gått ut och när han var liten satt han ibland en längre stund i sin babysitter i stället för i sin bärsele på mig.
Innerst inne vet jag att jag verkligen gör mitt bästa och är mer än tillräcklig. Jag vet att han får så mycket av min uppmärksamhet, närhet och allt som jag är och har, men jag blir så rädd ibland - tänk om han egentligen mår dåligt på grund av mig? Tänk om han blir en orolig, stressad och rädd person för att jag inte alltid ger av mig själv vad jag anser är det absolut bästa?
Han beskrivs som en väldigt glad och busig bebis som skrattar mycket och kryper överallt och ingenstans. Han älskar att vara i sin bärsele och i sin vagn i naturen, på stan och bara att titta på människor och skratta och le.
Ibland när vi är med familjen och det är stora kalas eller stora familjemiddagar, så blir han dock ledsen och rädd, framförallt om han väcks till allt och alla och inte får vakna på egen hand i sin säng eller vagn. Han blir också ibland orolig när för många kommer nära för snabbt och vill hålla honom och då tar honom från mig eller pappa och ibland upplever jag också att han inte riktigt har ro inom sig att krypa, stå eller leka när det är för många runtomkring honom. Han upplevs då stressad och uttrycker detta verbalt genom olika ljud. Jag försöker då gå ifrån med honom en stund. Ibland är han däremot jätteglad under ovanstående sunder.
Det är ibland då jag undrar om han reagerar såhär för att jag inte har gett honom tillräckligt med trygghet?
Tvivlar ni på er själva som förälder? Om ja, vad tvivlar ni på?