Gravid med Aspbergers och ADHD

Jag hade nog oroat mig mer när barnet väl är här..  Dålig/obefintlig sömn i kombination med dålig kommunikation föräldrarna emellan = farlig kombo. Har ni en samtalskontakt via vården?

 

vad baserar du detta på? Jag och min man har en väldigt bra kommunikation. 
antar att du är en av dom som hör ordet diagnos och direkt tänker problembarn.

Jag har ett stabilt jobb, äger min bostad, stabila vänner. Så usch på dit och dina fördomar.

Ja men så bra. Då finns det ju absolut ingenting att diskutera? Om allt är guld och gröna skogar.

snälla lämna tråden, herregud vilken människa.

Ja, så var det där med humöret..Hoppas verkligen ni har en kontakt med vården. I annat fall hoppas jag samhället ingriper när barnet far illa.

Ts, du oroar dig för om du kommer fortsätta att känna ilska när barnet kommer.
Sedan när du får medhåll, att ja- det låter lite riskfyllt- så är plötsligt den människan inte klok som säger så, alltså bekräftar din oro?

Är man inte en stabil och trygg person så ska man inte skaffa barn.
Läs inläggen igen och fundera över vad de säger.

Du reagerar jättekonstigt på ett fullt rimligt inlägg. Om du och barnets pappa skriker på varandra och blir elaka så är det inte en bra kommunikation och något ni borde försöka jobba bort innan barnet kommer. 

Man kan få dåligt humör av graviditetshormoner men det behövde du lära dig att känna igen, att din reaktion är oproportionerlig och att du ska backa innan ni står och skriker på varandra igen. 

Men jag gissar att du även viftar bort detta som fördomar mot dina diagnoser.

Se om ni kan hitta en parterapeut med goda kunskaper om vuxna med npf! Om ni går dit några gånger redan innan barnet fötts och fortsätter under småbarnsåren borde det kunna göra stor skillnad.

Själva graviditeten är väl det minsta problemet i sammanhanget? Värre blir det för barnet att födas in i detta och växa upp med ditt humör och era gräl. Barnet har också stor risk att själv ha samma diagnoser, och sämre förutsättningar att få hjälp att hantera dem med dåligt fungerande föräldrar och bråk och humör i hemmet. 

Är själv uppvuxen med en mamma som bråkade och skrek för minsta lilla under min barndom. Ett rent helvete var det. Jag har gått i trauma-terapi som vuxen pga henne.

Du har alltså en diagnos du inte ens kan stava till? Man undrar vad trådens syfte är. 

Japp, det är märkligt när folk inte kan stava sina egna diagnoser och själva trycker in en massa fördomar som TS sedan blir jättearg på.

Vi har bra kommunikation= vi bråkar så mycket att vi skriker och är elaka mot varandra, vad nu elaka är i den situationen?

Jag tänker såhär. 

Det är inget som är konstigt på något vis med att man bråkar vid en tidig graviditet. Hormonerna är bananas i kroppen o det behöver inte alls ha med dina diagnoser att göra. I vissa fall är det kanske den blivande pappan som ska försöka ha lite mer överseende med detta hos sin partner som får genomgå detta.
jag tycker ni ska er ett prat om varför det eskalerade så o blev ett stort gräl. O föröka göra det bästa för att det inte ska eskalera på det viset igen. 

din partner kanske också har väldigt mycket funderingar o kanske oro som gör han mer labil än vanligt. 

kanske en bra bok typ pappalogi kan vara en bra läsning för en blivande pappa. 

herrgud, folk grälar väl högljutt nångång utan att man skulle vara olämplig som förälder för det. Jag tycker det är en del konstigt formulerade svar här i tråden. Finns ju kanske lite snyggare sätt att utrycka sig på. Man behöver inte vara en olämplig förälder för att man har npf. 

För övrigt så är den här sidan helt värdelös att försöka skriva korrekt på. För orden ändras ju hela tiden 😂

Tack snälla för ett relevant svar! Gav upp på tråden iom att allt var påhopp och inget svar på min fråga.

I många andras ögon var det säkert inget stort gräl, men I mina ögon var det det då vi sällan bråkar. Klart att vi gnabbas lite men oftast inte mer en så. 

Min fråga gick ju ut till folk som har npf diagnoser och hur deras graviditet gick, hur dom kunde kontrollera dom här hormonsvängningarna som jag inte är van vid, jag vet inte, det kanske är värre för oss med npf, kanske inte.

I varje fall, tycker attityden från de andra som svarat var så himla illa. Fick ont i magen av att läsa dom svaren. Har hittat en massa andra trådar här där folk utan npf lider av samma problem vid graviditet, rediga raseriutbrott men i deras trådar får dom tipps och tricks. Antar att skillnaden mellan deras och min tråd var att dom inte har npf diagnoser. Tycker det är förfärligt att man blir tillsagd att man inte bör bli mamma för att man tjafsat med sin man under graviditet.

super bra tips gällande boken! Det ska jag kolla upp!

många bra tips från dig så åter igen, tack snälla!

 

Ja, men är ju konstigt folk som kommenterar ofta. 

jag har ju säkert också adhd. inte på papper, men har fått barn ändå. O det har gått hur bra som helst. Jag har själv haft kort stubin i början på graviditeten. Det lugnar sig sen, när hormonerna är mer i balans. 

faktiskt en viktig del, att blivande pappa försöker tänka på det lite o kanske ta ett steg bakåt mot i vanliga fall. ibland blir det så bara. Häng inte upp dig vid ett bråk, prata om det med din partner o prata om hur det känns för båda. Känslor kan blåsa upp fort såhär i början 
lycka till nu 

 

Skönt att höra att jag inte verkar vara den enda med kort stubin så här i början och skönt att höra att det antagligen blir bättre!

Helt rätt, jag och min man ska prata lite mer ingående kring vad som hände och lägga upp en plan för lite nya verktyg att använda nu under denna tid i morgon.

Tusen tack! 

Jag tror ts blev kränkt. I och med reaktionen känns det som hon räknade med att få höra att allting löser sig, men ni svarar ju bara på hennes ord... oklart, men tror om hon läser igen med distans så fattar hon nog att ni bara svarade väldigt lugnt på hennes egna reflektioner :) I och med inlägget tolkar man det som att hon har självinsikt och ni möter det bara

Hej, 

Jag har medelsvår adhd och alltid haft otroligt kort stubin. När jag blev vuxen insåg jag att mitt beteende inte kan beskyllas med att ?jag har adhd? - snarare överseende i vissa sammanhang. 

Började därefter att kontinuerligt gå till psykolog och gör det än idag. Tror många med npf-diagnoser (självklart inte alla) missar att man behöver jobba med sig själv längs vägen också och att se medicineringen som ett komplement till terapin (Om man tar medicin vill säga). 

Så det är mitt absolut bästa tips att börja med, gå till en psykolog och jobba med dina ?svagheter? - i detta fall humöret och hur du på ett bra sätt avleder tjafs till att blåsa upp till stora bråk? 

När du fått ditt barn är det ditt ansvar (och den andra vårdnadshavaren) att liknande situationer inte uppstår igen - det är inte en bra miljö för varken barnet eller er själva - så ni har tid att jobba på situationen och ta det på allvar för då kan ni lösa allt. 

Jag förstår att det är tufft att mötas av kritik men ditt bemötande är heller inte rimligt i kommentarerna - ibland måste man lyssna på vad andra säger oavsett om man inte håller med dem direkt - det kanske är givande i det långa loppet att höra andras tankar som inte ännu slår dig. 

Stort lycka till