Vän döende i cancer. Hur stöttar jag min tonåring?

Usch, vad tråkigt. Tänker att det kan vara viktigt för kompisen och ditt barn att göra saker tillsammans. Om det inte går med utomhusaktiviteter kanske mer hemmamys typ film,musik och spel med många godsaker? Kanske något kreativt att göra tillsammans som minne: måla, rita, skriva, komponera? Stor kram till er alla

Förutom att umgås så mycket dom orkar är det ju också viktigt att prata. Såna här saker väcker onekligen massa känslor och tankar och det är viktigt att det finns folk att bolla allting med. Så uppmuntra ditt barn att prata. Med dig , med sina vänner, den sjuka, alla omkring.  

Två handfasta tips på ställen att hitta andra i liknande situation: 

www.näracancer.se 
www.cancerkompisar.se

Båda riktar sig till unga som har närstående och vänner med cancersjukdom. Rekommenderar att han får kika på dem i sin egen takt. 

Jag tror också på att kanske ta en kontakt med familjen - hur mycket orkar de att den sjukas vänner finns med? Det är också en viktig faktor, eftersom det ibland är svårt att säga nej till vänner trots att man egentligen inte orkar utan skulle behöva vara själv/med de absolut närmaste som sjuk i slutet av livet (oberoende av ålder). 

Men att stötta din egen tonåring är viktigt! Uppmuntra till att prata, oavsett vem det är med. Att inte hålla det inom sig utan få ur sig tankar och känslor. I den mån det fungerar för den sjuka och hans familj så hjälp till att ordna så att de kan träffas när tillfälle finns, skjutsa, hämta, se till att det finns umgängesytor (fysiska och mentala) och att det inte blir massor av aktiviteter om det inte är vad den sjuka uttryckligen önskar. 

Kom ihåg att även om vården sagt ca tre månader så är det en gissning. En kvalificerad sådan högst sannolikt, men ändå bara en gissning. Det kan gå mycket snabbare, eller bli fler månader. Det vet man aldrig. Så uppmuntra till att finnas där nu, och inte vänta!

FÖrresten, att prata med din tonåring om vad som kan hända när man blir sämre i cancersjukdom är bra för att hjälpa att inte bli rädd för sånt som händer och förändras. För okunskapen kan leda till rädsla och oro.

Tack för svar ❤️ ja det är sorgligt, verkligen. De är ett litet gäng som ses, har mest hemmamys, brukar ses hos någon och sitta och snacka och titta på film.

Dom är tre i klassen som vet, jag hoppas dom kan prata om det. Det är nog svårt?

Tusen tack för länkarna! ❤️ Dom har nära kontakt med flickvännen, om de ses flera så brukar hon vara med. Tänker att hon blir gränssnittet mot familjen.

Har nämnt lite om att han kommer bli svagare. Inte kommer orka. 

(forts) Tack igen till er som svarat ❤️ ska försöka gå in och skriva här då och då, tror det hjälper. Det jag har att hantera är också mina egna minnen som flyter upp så ibland bara snurrar det i huvudet. Är ändå tacksam över att jag är insatt. Men hela situationen tar kraft.

Han är ju så ung, dom var på julmarknad för några veckor sen. För en 17-åring så är en julmarknad en kul grej, lite förströelse, godis, fånig prylar, folk. En julmarknad som alla andra julmarknader. Det blir så sorgligt när dom vet att han inte kommer gå på julmarknad igen, någonsin.

Nu har det gått en dryg månad av de ?troligen ungefär tre? månaderna. Hoppas att det är en stor osäkerhet i det beskedet, samtidigt som man väl har hyggligt torrt på fötterna innan man ger ett sånt besked till en 17-åring.

Han har de senaste veckorna varit i skolan 1-2 dagar /vecka och han har varit med på helgerna. Dom ses, lagar mat, snackar, umgås. Lugnt och inomhus. Så han hänger med, än så länge.

Räkna ALDRIG med att ett sånt besked stämmer, tidsmässigt alltså. Det är ren skit att läkare ger en tidsram, för det är i verkligheten ingenting någon kan säga eller ens gissa. Så ta det med en nypa salt. Mvh palliativ sjuksköterska

Den sjuke och familjen vill kanske ha en tidsram även om den kan bli både längre och kortare?

Att inte säga något alls blir ju ännu mer fel tycker jag. Tror ingen läkare säger att tiden är huggen i sten utan man har nog samtal kring det, att det bara är en uppskattad tid.

Jag hade iaf velat veta på ett ungefär vilken tid de tror jag har kvar. Är ju liksom skillnad på att tro 3 månader eller 1 år. Det är ju sedan upp till familjen vad de väljer att göra med informationen.

Tack för svaren ❤️

Läkarna har nog bra koll även om individuella skillnader kan vara stora. Sen kan man fundera över om en tidsram ska ges till den sjuke eller inte. Nu valde man att göra det i det här fallet och bakgrunden till det beslutet vet jag inte. 

Glöm inte bort att hur sjuk man än är så kan en stund av vardag och normala saker vara extra viktigt just därför men att det ofta tar mer energi än vad det ger. Vad som händer när han kommer hem från skolan är det nog bara hans föräldrar som ser och vet. 
En barndomsvän till mig var sjuk i cancer och visste att hon bara hade månader att leva, två dagar efter hon deltog i sin dotters skolavslutning så dog hon. På två dagar rasade precis allt och tog slut. Bilderna från avslutningen visar en trött och blek kvinna i rullstol men ändå orkar spexa på bilderna och deltar i picknick.  16 timmar senare blev hon medvetslös och 10 timmar efter det dog hon.  9 månader från besked till död. Doktorn hade gett henne 6 månader.  Så allt är relativt när det gäller  cancer.  

Jo. Det måste bli en balansgång med orken, och jag tänker att även om beskedet med en tidsram är hårt kanske det hjälper familjen att stötta honom i vad han vill göra och vad han faktiskt väljer att göra.

Vi har pratat lite hemma om det här med ork. Att kanske bära väskan, ta hissen, gå lite saktare. Göra lugna saker.

Vi har tyvärr drabbats hårt av cancer i familjen så jag vet hur de kan sträcka upp sig, vara med i matchen och vara ?pigga? tom på hospice. Kan inte minnas dock att vi fått givet någon tidsram. Men från besked om att behandling går över från bromsande till palliativ så har det varit ca två månader kvar om jag minns rätt. 

Fint att din väninna kunde vara med på dotterns avslutning. ❤️