Vi som till slut blev gravida med IVF

Hej! Hoppas att allt går bra med alla. Det var ett tag sedan jag var här i tråden, har gått igenom spökveckor och haft fullt upp med livet som fortsätter rulla på trots att en är gravid och helst skulle stanna upp lite mer. Jag har varit inne och läst lite och relaterat mycket men inte riktigt tagit mig tid till att svara. 

Och Noelani, jag kan relatera i "besvikelsen" att få en pojke. Både jag och sambon ville ha en flicka och även om jag är helt säker på att jag kommer älska (och redan älskar) vår skrutt lika mycket har jag på något sätt behövt vänja mig vid att det är en pojke. Vi har vetat sedan vecka 13 vilket har varit skönt, då har det blivit att vi liksom mentalt fått kalla honom "honom" och det gör honom både lite verkligare men också att jag nu känner mig oerhört glad över att han är just han. Anledningen till att vi ville ha en flicka var nog mest att vi kände att det var enklare, vi lever i en tid när kvinnor ska uppfostras till starka och där en kan uppmuntra dem till att ta mer plats. Mannens roll i dagens samhälle är lite mer komplex, där de i högre grad behöver backa och ge upp privilegier samtidigt som de fortfarande har större privilegier.... Så även om jag är helt säker på att vi kommer uppfostra en fin och medveten pojke känns det på något sätt lite svårare. 

Jag är nu i vecka 20 (19+3) och tror att jag känt rörelser från och till sedan vecka 18, tycker dock att det är svårt och blir väldigt nojig över att det bara ska vara vanliga magrörelser, eller ett tecken på att något är fel då jag nästan tyckt att de gör lite ont ibland. Det är inte heller helt regelbundet, nu har jag suttit still och jobbat i en timme och har knappt känt något alls, kanske en liten snärt, men väldigt snällt i så fall... Det brukar dock komma mest på kvällarna, men är rätt nojig. Vi ska på RUL på torsdag och det ska bli väldigt skönt, är rätt orolig över att något ska ha gått fel, så hoppas verkligen att vi får se en pigg och frisk pojke. Har lite obehagskänslor/lätt smärta i magen från och till... Men tänker att den ju växer så det borde inte vara någon anledning att oroa sig, men så klart oroar jag mig som satan ändå. 

Hade tänkt berätta för mina elever efter ultraljudet men idag frågade de vilken vecka jag är i, så blev att jag berättade. I övrigt har vi köpt en vagn, en säkrare och större bil och börjat fixa i för barnrum, samtidigt planerar vi köksrenovering och provar pojknamn i mängder och försöker planera maximerad föräldraledighet. Vi tror att vi har ett namn nu som vi både tycker känns bra, men vi får väl se hur länge och om det känns rätt när han väl är utanför magen. Har egentligen tänkt avvakta med mycket tills efter UL, när jag vet att allt ser bra ut. Hur gör ni/har ni gjort? Är det bara jag som fortsätter noja så här?

Haha åh, vi har jättesvårt för pojknamn men tycker att tjejnamn är så lätt... Där hade vi topp tre redan innan vi blev gravida... Det enda pojknamnet vi verkligen gillat heter vår katt så vi överväger att döpa om honom (men är redan lite nervösa över att han ska känna sig oälskad när vi får en ny skrutt att ta hand om). Men just nu lutar det åt en liten Svante, även om jag tycker att Viggo är väldigt fint men det kan inte min sambo tänka sig. Så vi får väl se vem det är som vi får träffa när han väl kommer! Vad bollar ni för namnalternativ? 

Vi köpte en britax smile 3, vi bor på landet och den ska vara relativt smidig på de flesta underlag samtidigt som den också är ganska lätt vilket gör att vi kan lyfta den över det värsta ställena och den är inte jättestor som många terrängvagnar utan går ändå att använda inne i stan och på spårvägnar och liknande också :) Har ni köpt vagn än, hur har ni resonerat? :) 

Tack för alla pepp och det känns så skönt att höra att jag inte är ensam om att noja! Var på vårt RUL igår och allt såg bra ut, en liten skrutt som hade alla saker som han ska ha och som är "tre dagar större" än vad han ska vara vilket de bara säger är positivt. Allt såg fint ut, alla vener var där de borde vara och hjärtat slog stabilt och tydligt. Det bästa var nästan att undertiden vi låg det kände jag hur han rörde sig, och sekunden efter konstaterade sköterskan att han vridit sig. Det var var oerhört skönt eftersom det bekräftade att de jag trott är rörelser men varit osäker på faktiskt är rörelser, är det trots allt! 

Vickan31, jag tror att jag har lite foglossning. För mig så värker det typ i höfterna och jag får ibland strålande smärta i bäckenet typ... Blir typ extra tydligt när jag stått upp en hel dag eller i för långa sträckor upplever jag... Idag är en skitdag och jag har rätt mycket så känner mig oerhört töntig som typ vill åka runt i min kontorsstol mellan mina elever... Vet dock att både min syster och mamma haft tillfällig foglossning under en period, runt vecka 20 och att det sedan lugnat sig. Så jag hoppas innerligt att så är fallet för mig också... 

En annan fråga, hur länge planerar folk att jobba innan ni går hem? Jag är beräknad den 7 juni och har tänkt att jag ska jobba maj ut om det känner okej... Men vet inte om det är naivt, när jag pratat med folk verkar folk gå hem minst två veckor innan? 

Jag funderar också på om folk har tips på träning som funkar trots foglossning... och trötthet... Har tidigare varit på gymmet 4-5 dagar i veckan och nu är jag glad om jag tar mig dit en eller två gånger, är alltid förkyld, trött eller har fullt upp med annat som ska hinnas med... Funderar på att köpa en motionscykel för att kunna träna lite hemma... Hur gör ni andra, vad funkar för er, eller har ni kunnat fortsätta träna som vanligt?

Ja men precis! Känns som att många killnamn antingen funkar på en vuxen man eller på ett barn... Så mycket ångest men det är precis som du säger väldigt skönt att en kan ändra sig när barnet äntligen dyker upp :)

Grattis! Så himla skönt, en nojar så och det är en sådan lättnad när allt ser bra ut! Efter rul har jag börjat känna att jag faktiskt tror på att det här kan gå bra, och att vi faktiskt måste förbereda för att det kommer dyka upp en skrutt i början av sommaren! Det är fint att vi är några stycken som är ganska nära varandra och att en kan relatera så till varandras berättelser! :) 

Så fint! Stort grattis, hoppas att ni båda mår bra 

@Vickan Tack för att du delat med dig av din fina mage! Jag har känt mig väldigt stor, är i vecka 24+4 och fick igår höra "nu kan det inte vara långt kvar" av en manlig kollega. Är dessutom lätt överviktig från början och det här med magen har triggat mig rätt mycket....  Jag har känt att jag inte riktigt pallar vara i den här tråden för att det ett tag var en hel del kommentarer om att magen om vad som var normalt, när den skulle börja synas och om en ätit för mycket osv... Det var bara vänliga kommentarer riktade mot folk som var nervösa över att deras magar inte syntes, men det blev lite tufft. Jag gick upp mycket i början, under illamåendet var det enda som funkade att äta för mig samtidigt som graviditeten av olika anledningar gjort att jag gått från att träna 5 dagar i veckan till en eller två... Men sedan vecka 18-20 har jag typ inte gått upp något alls, men magen växer ändå, och har haft lite svårt att känna mig fin typ för att jag bara blir stressad över att jag skulle gå upp för mycket och att jag är enorm. Har fallit tillbaka i beteenden och tankar som jag trodde att jag kommit över och har tyckte att det varit en svår balans att äta så att mitt barn mår bra när jag typ inte vill bli större och samtidigt älskar jag ju magen något hysteriskt och är så glad över den, att den växer och över han som sparkar där inne.

Men det är väldigt fint att se någon annan som också har haft en känsla av att ha en stor mage och som fått kommentarer på det, jag tycker det är lite lättare att se att din mage är jättefin, för det är den verkligen! Det hjälper mig lite att ta in att ala magar/kroppar är olika och att det är helt okej, vilket jag så klart vet men ändå lyckas förtränga. Så tack för att du delar med dig Vickan! 

@zaro, hoppas så innerligt att allt ska gå bra för er. 

Jag var också så svullen. Helt vattenfylld, kunde inte ha på mig några kläder och var tvungen att köpa gravidbyxor, sedan blev allt normalt och jag kunde ha mina vanliga kläder fram till vecka 22 typ, (har fortfarande många saker som jag använder hela tiden trots att jag inte kunde ha dem de första veckorna för att jag var så svullen och allt som satt åt gjorde såå ont). Och tror inte du behöver oroa dig för att du inte känner något, jag upplevde att det var en paus mellan vecka 11 v. 18 typ,  när det värsta illamåendet gett sig och foglossningen inte kommit igång, så jag nojade istället över om jag ens var gravid... Från vecka 13 så brukar en ju prata om spökveckorna, men tänker att det ju är lite individuellt när det börjar, och du har ju fortfarande illamånedet så helt som ett spöke är ju inte skrutten i din mage :) 

Jag är inne och läser ibland så hänger helt okej med i vad som händer för er, men är lite dålig på att skriva.

Jag mår helt okej, är i vecka 31+6 (tror jag, verkar som att olika vårdinstanser räknar lite olika). Har tydligen fått järnbrist, var nere på 92 för en och en halv vecka sedan så är lite stressad över det och väldigt, väldigt trött. Är inte typen som gråter, men just nu gråter jag typ dagligen av trötthet, känns som att vara tillbaka i början av graviditeten där tröttheten är helt förlamande. Men i övrigt flyter det på, min skrutt skruvar sig där inne, sparkar inte så hårt längre utan men puffar på mig i takt med att det verkar bli lite trängre för honom. 

Vi har renoverat kök nu i april men börjar nu se ett slut i tunneln vilket ska bli skönt, så ska ägna de sista två månaderna åt att fixa det sista för att han ska komma. Tror att vi har det mesta men vill gå igenom allt och ska köpa lite förbrukningsvaror och småfix samt ställa i ordning skötbord och sängar å så vidare, just nu står allt inställt i barnrummet så ska bli skönt att få ordning och lite mysigt. 

Ja, väldigt segt med järnbrist, vad ligger du på för värden? Jag var på 107 i vecka 22 och i vecka 29 var jag nere på 92, vet inte när jag/om jag ska bli orolig på riktigt eller om jag bara ska fortsätta knapra på så gott det går. Jag har inte fått intavenöst, har du blivit erbjuden? Väntar på kontakt från vårdcentral, men de verkar sega. Du vet säkert redan det men för mig hjälpte det att äta två-tre kiwi varje dag, försökte ofta äta dem i samband med järnet för tänker att det är bra C-vitamin som kan hjälpa kroppen ta upp järnet :) Nu har dock kroppen verkat vant sig och jag klarar av järntabletterna helt okej. 

Jag relaterar till krampen i höfterna, känns som att de bränner hela nätterna och jag är som en val som inte kan röra mig, går typ inte att vända mig i sängen och känner mig så oerhört osmidigt, inte främst för att magen är stor utan mer för att allt gör så förbannat ont...  Har haft foglossning sedan v. 18-20 typ och är så oerhört less på det, förstår inte hur jag ska klara de sista veckorna och min fysoterapeut bara skakade på huvudet när jag sa att jag tänkte jobba maj ut, får väl se om det går vägen.

Ja, väldigt lyxigt med nytt kök, och med diskmaskin(!!!), vilket typ var hela anledningen till att vi drog igång projektet nu innan barnet kommer. Förstår att det känns lite stressande att inte ha i ordning, men i gengäld tror jag att det går att lösa rätt fort när en väl får tummen ur :) och skönt att flytta innan trots allt, även om jag förstår att det hade varit skönt att fixa. När flyttar ni? 

Vickan31: Japp, äter två tabletter om dagen men de verkar inte hjälpa så som de vill, men hoppas att det ska vända så försöker äta järnrikt och överväger väl till och med om jag borde äta något med kött, är dock uppvuxen veg så känns oerhört svårt. Tänker att jag ska väntar på att vårdcentralen ska höra av sig så att jag ska få gå på kontroller hos dem, tydligen vill MVC inte greja med järnet. Men om det inte vänt nästa gång tänker jag att jag kanske får försöka mixa i tunnpaltsbröd eller något i gröten... försöker äta mycket ägg i alla fall, och hoppas att kroppen ska kunna ta upp det järnet :) 

Och jag tycker också att det är svårt med hur mycket en ska ha, vi har tagit det ganska lugnt med storlek 50-56, har några pyjamasar och några bodys som jag köpt mest för att de var söta och billiga, men har förstått att många knappt hinner använda de kläderna och att det ofta funkar med 62 ganska tidigt om en vikar upp ärmar och ben vilket ju till och med kan vara ganska gulligt, så har köpt mer av de storlekarna. Men vi har köpt allt second hand så har kommit undan rätt billigt och har därför också unnat mig att köpa allt jag tycker är fint typ, så vi har en rätt stor garderob men har absolut inte lagt mer än 1000 kr, och då har vi mycket 62, mer 68 och en hel del 74, efter det har jag dock chillat... Tänker att en ju löser det på få kläder också, bara att en får tvätta oftare :) Men min syster har en kräk-bebis så när jag sett henne byta kläder typ 8 gånger på en dag har jag väl tillåtit mig själv att fylla garderoben lite mer än nödvändigt  Sen går det ju alltid att komplettera om en märker att det behövs, världen stannar ju inte även om det ibland känns som att en ska gå in i en bubbla och aldrig någonsin kommer ha tid att göra något annat... Vi har till och med bunkrat tandkräm, som att vi tror att vi inte ska kunna ta oss till en mataffär när han väl kommer  

Segt med foglossning, jag har också rätt rejält vi får hoppas att det pikat nu och att det inte blir värre i alla fall, även om jag väl misstänker att så inte är fallet... Försöker intala mig att det ändå är bättre än typ ryggsmärtor eller andra kramper och krämpor en har genom livet, det här fyller ju ändå någon slags funktion och förbereder ju kroppen för vad som komma skal. Hjälper väl kanske inte jättemycket att intala sig det när en kvider så fort en råkar röra sig lite i soffan... Men men, vi börjar ändå närma oss slutet! Känns overkligt att det trots allt gått så bra, hade inte ens kunnat föreställa mig det när jag gjorde mitt äggplock innan sommaren förra året :) 

Hej!
Hoppas allt är bra med er alla, blir så glad av att se att det gått bra för så många att ni nu lever lite bebisbubbla. Jag är vecka 34+4 och pendlar mellan att vara väldigt trött på magen, vill bara få ut honom nu och få tillbaka en kropp som inte gör ont hela tiden, till att i nästa sekund vara stressad över hur jag ska hinna fixa allt den här sista månaden och hoppas att han ska stanna kvar längre så att jag har tid på mig. Men vi är i ganska bra fas tror jag, skulle han komma imorgon skulle det inte vara några större problem, utöver att jag bara packat saker till honom i BB-väskan, och inget till mig själv utöver raggsockor (som jag av någon anledning tror att jag kommer uppskatta i juni?). I övrigt tror jag att det mesta är i ordning, och det är mest småfix som att ställa in skötbordet i badrummet och spjälsängen bredvid vår säng. 

Idag står jag och kokar storkok för att ha i frysen, är det någon som har tips på bra och smidig frysmat? Har gjort lite olika soppor och en hel del bönbiffar och tänker att jag ska göra lasagne i helgen, men sen tar inspirationen slut... 

Jag har också en fundering, jag är som sagt i v. 35 och min skrutt har inte vänt sig än. Han har dessutom varit 4-5 "dagar" större vid varje UL, så blir lite stressad över att han snart inte ska få plats att vända sig... Vill verkligen inte göra kejsarsnitt om det går att undvika... När vände sig era, är det någon som fick göra vändningsförsök, hur var det? Och är det någon mer som försökt med att hänga upp och ner från soffan eller liknande övningar? Hur har det funkat i så fall? 

Haha åh, ja min skrutt hade vänt sig nu förra veckan när jag var på kontroll, men upplever precis som du att det känns som att att han snurrar runt, igår kände jag tydligt hur han hickade "neråt" men sedan kändes det verkligen som att han låg helt på tvären på magen på eftermiddagen, men det är ju också lite svårt att veta vad som är huvud och rumpa precis som du säger . Får väl se hur det är framöver. 

Jag är precis som du lite rädd för kejsarsnitt, men alla jag pratar med verkar ha haft positiva erfarenheter så det kommer säkert gå jättebra för dig om det blir så. Och skönt att du får ett möte om det, hoppas att det känns bättre efter det! Också skönt att få ett datum inplanerat att kunna förhålla sig till, tänker att det ändå är fördelen med kejsarsnitt! Jag är i v. 36+2 nu och försöker att tänka att jag som förstföderska säkert kommer gå minst en vecka över tiden, för att inte bli för galen, men blir ändå att vi räknar ner mot BF, även om jag försöker att inte göra det.

Idag släppte min slempropp och även om jag förstått att den kan återbildas och släppa flera veckor innan känns det lite verkligare... Jag har också flera runt som säger att de tror att jag kommer få tidigt, mycket pga att jag haft förverkar ett tag, men vet ju också att det inte är ovanligt att få redan från V 20, och jag fick kanske i vecka 30. Han har dock varit ganska mycket större på mina UL, 3-5 dagar typ, men försöker att inte förvänta mig att han ska vilja komma i tid ändå, men kommer på mig själv med att ändå utgå från BF, trots att vi skämtar om att det är enda dagen vi mer eller mindre kan vara säkra på att han inte kommer... Stort grattis! Så fantastiskt att få se hjärtslag, och att dessutom få se två. Vi fick se vår skrutts hjärta slå i v. 6, och vågade precis som du säger inte lita på något förrän v. 12 passerat. Men precis som många skriver verkar hjärtslagen vara ett väldigt positivt tecken så det kommer säkert gå jättebra. 

Haha ja men precis så, även om det är rätt mysigt att ha honom i magen så längtar jag något fruktansvärt efter att få tillbaka kroppen och kunna röra mig. Imorse fick jag be min man hjälpa mig ta på mig stödstumporna, känns förnedrande på hög nivå, även om han så klart är snäll och hjälper till... Är mest för att jag har så himla ont i handlederna vilket jag dessutom tycker känns så töntigt, trodde inte ens att det var ett graviditetssymtom när det började... Hade inte hört talas om karpaltunnelsyndrom innan så tog lite tid innan jag fattade att jag inte hade slagit i handen... Sover med stödskenor och försöker använda dem rätt mycket på dagarna också, problemet är att det blir så hiskligt varmt så då känns det som att jag svullnar ännu mer... För mig började det med bara vänster men nu är höger nästan lika illa. Hoppas så innerligt att det ska lägga sig efter graviditeten. 

Men jag antar att vi borde vara tacksamma över att våra små skruttar kommer i början av sommaren och inte i slutet. Känns som att det är extra tungt både med foglossning, svullnad och trötthet i och med värmen, eller hur känner du? 

Jag tänkte också gå hem sista maj, vilket ju är sju dagar innan min BF den 7 juni. Hoppas att jag kommer klara det men känner mer och mer att jag önskar att jag hade tagit lite mer tid, börjar bli rätt tungt nu. 

Jag ska till MVC nästa fredag, antar att jag kanske frågar något om slemproppen men verkar inte som att det är någon indikation på något egentligen, så tror inte att de följs upp på något sätt. Har i alla fall fått tummen ur och packat en bb-väska både till mig och skrutten ;) 

Så segt med låga järnnivåer. Jag var ju nere runt 90 ett tag men det har faktiskt vänt och sist var jag uppe i 121, vilket nästan var vad jag hade i vecka 13. Märker så extremt stor skillnad, från att somna vid 19-20 varje kväll och mest gråta hela tiden har jag åtminstone lite energi i huvudet och orkar tänka igen, så hoppas verkligen att det vänder för dig också! 

Är dock inne på regelbundna blodprov (varannan vecka) på grund av att jag verkar utvecklat antikroppar mot fröt i min mage. Trodde bara att immunisering kunde ske när en hade en negativ blodgrupp men jag är positiv, men tydligen kan en ändå utveckla antikroppar... Har varit extremt svårt att förstå vad det är och varför, och har inte varit helt imponerad av MVC men sist hade min barnmorska pratat med överläkaren som granskar mina prover och kunde förklara lite mer, eller åtminstone förklara att det än så länge inte ser allvarligt ut och att jag kommer remitteras till sjukhus om det är så att jag skulle utveckla mer antikroppar. Det känns skönt och jag blev lite lugnare... Det är spännande, en lär sig så himla mycket om sin kropp och graviditeter som en inte hade koll på innan 😅