Vi som till slut blev gravida med IVF

Fint att ha er här! Hur har ni resonerat kring att berätta för vänner och familj om IVF-processen? Vi har berättat för vänner, men har väntat med familjerna. Dom bryr sig så mycket om oss (såklart fantastiskt) och det har känts jobbigt att dom nog oundvikligen hade blivit väldigt investerade. Jag har verkligen inte velat att dom ska gå och tänka på hur det går hela tiden eftersom det hade känts som en ytterligare press.. 

Melsson och Humlaaan, välkomna till tråden ni också! 

Melsson: jag tycker att det var skönt att alla vänner hade koll på vad som pågick och berättade vad som var på gång innan dom hann fråga haha. Men jag hade verkligen inte stått ut med det med min familj. Jag tror på riktigt att min mamma hade gått och tänkt på hur det går med IVF:en varje dag om jag hade involverat henne. Hon hade säkerligen varit finkänslig, men jag hade inte stått ut med tanken på att hon hela tiden gick och oroade sig och liksom tyckte synd om mig. Det fick räcka med att JAG gick och tänkte på det precis hela tiden. Min kille och jag åker bort själva över julen, men när vi kommer hem ska vi berätta för familjerna. Och vi har bokat ett privat ultraljud några dagar innan vi ska berätta så att vi är säkra på att fostret fortfarande lever då. 

Humlaaan: wow då har ni verkligen kommit långt i graviditeten! Relaterar verkligen till oron. Dom flesta gravida är väl oroliga såklart, men tror ändå det är på en annan nivå när man har fått kämpa så för att lyckas bli gravid. Jag antar att du känner en massa fosterrörelser vid det här laget? Hur är det? Har ni börjat förbereda er på något speciellt vis inför förlossningen och den första tiden efter? 

Noelani: förstår verkligen det där med att det känns konstigt att prata om med andra när man knappt själv förstår vad det är som faktiskt händer! Nu har jag gått mycket kortare tid, men det känns fortfarande fel och konstigt att prata om och tro på att det ska komma ett barn. Jag tror det inte förrän jag ser det typ!

Clemmentina: åh herregud vad ni har kämpat! Jag tycker ivf-processen har varit extremt mentalt tuff och då vet jag att jag ändå haft enorm tur som bara har behövt göra ett äggplock. Kan inte föreställa mig vilken kamp ni har varit igenom, och med alla förluster dessutom. Verkligen grattis att ni har kommit så här långt! Nu har du verkligen ett barn i magen, inte ?bara? ett foster. Fint att ha dig här i tråden! Hur har du hanterat omgivningen när det kommer till att berätta om er process?

Vi har bokat in middagar med mina föräldrar om 2 veckor och några dagar och med svärföräldrarna några dagar efter det. Jag kommer då vara i vecka 16 och 17. Nu är jag i vecka 14 (13+4). Än så länge har det inte dykt upp någon antydan till mage och jag har gått ner i vikt pga senaste veckornas illamående så kläderna sitter tom lösare än vanligt. Får se om det kommer att synas något då! 

Min kille ville egentligen också berätta innan jul, men jag har känt att jag har behövt landa i det här lite till. Allt är fortfarande så skört. Och eftersom det är i min kropp allting sker har vi kommit överens om att det är jag som bestämmer när och för vilka vi berättar vad. Mina svärföräldrar har en tendens att ibland komma med oombedda råd och dom är ovanpå det ganska hälsofixerade och jag vill inte ens glänta på dörren till diverse hälsoråd. 

Men ser verkligen fram emot att berätta trots allt detta. Mamma och pappa har lever i tron att jag inte vill ha barn och dom kommer nästan att få hjärtattack av glädje. Dom har varit jättetydliga med att det går jättebra att välja ett liv utan barn, men jag ser också hur dom älskar mitt syskonbarn över nästan allt annat, så dom kommer nog att svämma över av lycka när vi väl berättar. 

Vickan31: jättespännande att få höra din historia. Vilket långt kämpande du har varit igenom. Blir så glad att höra att du vågar känna riktigt hopp efter KUB. Relaterar verkligen till den känslan. Extra kul att vi har exakt samma BF också!

BERÄKNAD FÖDSEL:

ivf90: BF 19 juni 2024

Noelani:

Tilltro:

Melsson:

Humlaaan:

Clemmentina:

Vickan31: BF 19 juni 2024 

Vickan31 skrev 2023-12-20 09:49:18 följande:

Ååh men vad roligt att vi är så nära i ålder och dessutom har samma BF!  Hur mår du nu, du skrev att du ett tag spydde varannan dag och så? Verkligen fint att du skapade den här gruppen som sagt 

Sen en vecka tillbaka har jag nästan inget illamående alls. Det kan komma små, korta episoder, men nu får jag behålla maten iaf! Nu längtar jag tills man kan börja känna lite sparkar och sånt, men det kommer nog dröja ganska länge eftersom jag har moderkakan i framvägg. 
Hur har ni gjort med att berätta för vänner/familj/jobb osv? Vet dom att du är gravid och att ni dessutom har gjort IVF?

Vickan 31: Vi ska helt klart berätta för familjen om IVF! Vi har fått 3 syskonbarn under tiden som vi har varit ofrivilligt barnlösa och det har varit ganska tufft. Vi har inte orkat vara superengagerade i våra syskons graviditeter och bebisar när vi har mått så dåligt, så det känns viktigt att förklara vad det faktiskt beror på. Det ska faktiskt bli underbart att våga berätta! 

Angående det här med nojighet för mat så är jag verkligen noll orolig för det. Nu är jag vegetarian, så då elimineras automatiskt många risk-råvaror, men jag är inte heller superstrikt med dessertostar och sånt. Inte så att jag kanske går och köper det själv, men kan äta lite om det bjuds. Har läst på om listeria och insett att risken faktiskt är extremt liten för att drabbas när det kommer till just dessertost. Jag kan bli ganska irriterad på råd som är överdrivet försiktiga! Det räcker liksom med oro som det är. 

Angående gubbröra på julbordet så borde det väl inte alls vara några problem, särskilt om den görs samma dag. Det är väl framförallt i vakuumförpackad fisk det kan hinnas utvecklas listeria. Ansjovis som man har i gubbröran är en säker fisk att äta enligt livsmedelsverket. 

Hoppas att alla har haft en bra jul- och nyår! Jag hade en så läskig händelse inatt, några timmar efter att jag hade lagt mig på nyår. Jag vaknade med en hemsk känsla i kroppen. Som att något riktigt dåligt skulle hända. Stark magknip. Det visade sig att jag hade blivit magsjuk/matförgiftad och där mitt i natten fick jag för mig att det var listeria och att fostret nu skulle dö, trots att jag inte ätit några risklivsmedel. Mådde fruktansvärt fysiskt, men ännu mer psykiskt. Efter några timmar när allt var ute (ugh!!) så började jag dock må bättre. Inser att det mest logiska bara är att jag har ätit något dåligt. Men är heeelt utmattad nu. 
På onsdag ska vi träffa mina föräldrar och berätta om graviditeten. Dom kommer att bli överlyckliga, så ser verkligen fram emot det. 

Idag känner jag mig lite fånig som blev så orolig, men det var så läskigt i stunden! 

Åhh vad spännande med RUL. Hoppas att allt går bra!! Berätta gärna hur det var sen och vad det verkar bli för kön, om du vill dela det såklart. Har ni haft någon preferens kring kön åt något håll?