Ja herre min je!

Ligger och försöker att inte skratta till när jag drar mig till minnes hur vi träffades, jag och min sambo. Det var i ettan och han älskade matte medan jag hatade det eftersom vår fröken hade en så tråkig inlärningsteknik. Han retade mig ofta och tyckte att jag var ett litet ufo som inte gillade att tänka. Lille kanalje, jag trodde väl aldrig att den dagen jag låg här och flinade med dig skulle komma! På skolan tyckte jag inte alls om dig eller matten, men tio år efter att jag slutat nian kom jag på att jag ville kolla in matten igen och det var då vi sågs igen. Du skrattade och sa «men du hatade ju matte i skolan!» och så hjälpte du mig att förstå det! Vi blev kompisar och två år senare ligger vi här? tänk om jag tänkt fel om matten också? 

Rent psykologiskt funderar jag nu på om kanske han och matten blev oskyldigt dömda för något någon annan gjort? Tidig morgon med skallen full av varför igen? ville väl bara dela med mig av detta och ställa frågan både till er och mig.