Måste operera bort gallblåsan - så rädd och har en bebis :(

Du behöver inte vara rädd, kirurgen och övrig personal vet vad de sysslar med.

Jag gjorde den operationen akut efter att min gallblåsa spruckit och "klistrat" fast sig på omkringliggande vävnad. Det tog ju lite extra tid och jag fick ligga kvar över natten men det var absolut inga problem.

Visserligen har jag endometrios och vet inte längre hur många gånger jag blivit sövd och opererad så jag är ju van men det är verkligen inget att vara rädd för.

Du kommer att vara sövd så kort tid och återhämtningen efter en titthålsoperation är inte särskilt lång. Du kommer att kunna leka med ditt barn om ett par dagar.

En del i min omgivning som tagit bort gallblåsan upplever att de har svårt att "tåla" vissa livsmedel, paprika och vindruvor till exempel så det var jag beredd på men det skedde aldrig. Jag äter precis som jag gjorde förut.

Det enda jag märkte var att jag blev lös i magen de första veckorna. Det berodde visst på några salter som gallan normalt tar hand om men som nu kroppen fick lära sig att hantera på annat sätt. Det var dock övergående och inget som påverkade min livskvalité.

Med åren har jag lärt mig att "uppskatta" att bli sövd. Det är rätt häftigt när de räknar ner från 10 och någonstans vid 3 säger "god natt" och man liksom svävar in i sömnen.

Det kommer att gå bra
Lycka till!

Jag har aldrig mått illa eller så efter en operation. Däremot älskar jag att sova och uppskattar inte när personalen på uppvaket envisas med att klappa mig på kinden och vill att jag ska vakna. Så det där med att komma på benen igen handlar nog mest om att jag inte vill, det är ju så skönt att ligga och lulla för sig själv.

Jag brukar vara ganska hungrig eftersom operationer (utom de akuta) sker på fastande mage. Normalt så har man ju inte fått äta på ganska många timmar. Men man får te och mackor innan man går hem så det är inga problem.

Den största operation jag genomgått skedde akut när jag var gravid i sjunde månaden med min yngsta, inte ens då var jag särskilt nervös. Allt gick jättebra, en läkare höll undan livmoder och bebis medan en annan letade efter (och hittade) orsaken till mina svåra smärtor. Vi klarade oss bra båda två och lillkillen blev tonåring förra veckan.

Han är själv en mycket aktiv pojke och sysslar med flera sporter. Han har brutit en arm och ett ben. Armen så illa att han behövde opereras. Jag får erkänna att det var den enda gången jag kände viss nervositet, men det var mest för att läkaren var osäker på om de skulle lyckas laga min lillkille eftersom armbågen var delvis krossad.

Det jag vill säga är att jag hyser stor tillit till vården. Min familj och jag har haft vår beskärda del av sjukdomar och elände och vi har alltid blivit bemötta på ett bra sätt och vi har alltid (med ett undantag) varit nöjda med den vård vi fått.

Gången vi var missnöjda handlade om att min man blev felbehandlad av en sjukgymnast efter en operation.