Förlorad son

Det blir ju lätt så att mormor kommer först, eftersom en gravid kvinna och nybliven mamma i första hand söker stöd och råd hos sin egen mamma (såklart). Och sedan hänger det med upp i barnbarnens åldrar... Det brukar också vara så, att det är en mamma som styr vilka hennes barn ska umgås med, tills de blir stora nog att själva välja.

Undantaget är om det unga paret behöver barnvakt, och mormor (och eventuella mostrar o.s.v.) inte räcker till. Då är det så bra att ha farmor som reserv... Men tydligen har det inte varit så för denna unga familj, utan släkten på mammans sida räcker till för deras behov. 

Men visst borde du väl kunna prata med din son om att du vill träffa dina barnbarn? Det är ju ingen konstig önskan. Eller finns det något annat problem i er relation? Man brukar ju inte glömma bort sin mamma bara för att man skaffar sig en egen familj, om det inte fanns rejäla orsaker till det. Det kan inte vara så att det är något som du inte berättar här, som gör att de är rädda att du ska vara farlig för barnen? Alkoholmissbruk, en benägenhet att bli hysterisk..? Har du slagit din son när han var barn?

...eller så är de oroliga för något annat. Jag kommer ihåg när mina barn var barn, och min man åkte iväg med dem till/med sin far. Jag var alltid orolig, för dels körde farfadern en skrotbil, och dels såg han ut som en vandrande hjärtinfarkt (stor, tjock, rödbrusig, med andnöd). Så jag var rädd att det skulle hända en trafikolycka. Farfadern var inte heller noga med bilbälten och bilbarnstolar.

Jag var även rädd för annat, då min man vid denna tid inte vågade säga ifrån mot sin pappa. Det blev som farfar bestämde, även om min man egentligen visste att det var dumt och fel. T.ex. hade de en gång varit ute med båten, utan några flytvästar på mina ungar. Detta fick jag veta av min son långt senare... När jag ställde min man till svars sa han typ, att nu hade vi åkt så långt och då kunde vi inte bara avstå från båtturen som alla var inställda på, för att det inte fanns några flytvästar... Jag är så glad att mina barn är vuxna nu, och att min svärfar är gammal och inte kan ställa till något mer!

Man kan sörja väldigt mycket om man förlorar människor man älskar även på andra sätt än dödsfall. Har du aldrig upplevt det? Aldrig blivit lämnad av någon kille, varit olyckligt kär i någon som inte ville ha dig, blivit sviken av en bästa väninna som skaffade sig en annan bästa väninna - och sedan var du inge rolig längre..? Har du sluppit det så har du haft tur, men det kan hända än...

Att inte få träffa sina barnbarn måste vara en intensiv sorg, jag vill inte ens tänka på det... Barnbarnen är ju det viktigaste i livet för nästan alla äldre kvinnor. 

Det VET vi ju inte, eftersom vi bara har TS' sida av saken. Det KAN vara något hos henne som stöter bort folk. Hon kanske röker eller dricker, och är olämplig för barnbarnen av den anledningen. Men det KAN också vara svärdottern som inte vill ha några (som hon ser det) utomstående inblandade i sin familj, utan vill cocoona tillsammans med sina egna biologiska släktingar enbart.

Det kan också vara så att personkemin helt enkelt inte funkar mellan svärdotter och svärmor, och det är i så fall väldigt olyckligt även om det inte är någons "fel". Men eftersom mamman i familjen nästan alltid är den som bestämmer vilka som ska få träffa hennes barn, tills de blir stora nog att bestämma detta själva, så kan det innebära katastrof för farmor. Jag är glad att jag har ett barn av vardera könet... för då bör jag vara garanterad kontakt med min dotters barn i alla fall. 

Fast få män skulle göra så i praktiken - ta barnet med våld från mamman och åka iväg någonstans dit hon inte vill att barnen ska. Då blir det sura miner och skilda sovrum... eller rentav skilsmässoansökan och vårdnadstvist. Få män tycker att det är värt bråket (det kan man såklart tycka olika om). 

Det tycker jag nog att det är, om man lever ihop med barnafadern och han önskar vara närvarande. Önskar han inte det, så kan man förstås välja en annan stödperson.