Förlorad son

Ni som kommenterar mitt inlägg, läs åtminstone vad jag skrivit innan ni skriver. JAG dömer inte människor som dricker vin. Min son dömer mig om JAG dricker vin. Därför vill jag inte dricka vin med sonen och svärdottern. Jag har aldrig röjt och festat som mina söner eller deras kompisar, men det är inget jag fördömer. Däremot är jag dödstrött på fördömanden från andra om jag skulle bli lite glad i hatten nån gång. 

När jag skrev att jag blev ?slängd? ut ut huset var det bildligt talat. Det var omöjligt att bo kvar eftersom exet ville att hans nya skulle flytta in. Det var han som tyckte så himla synd om SIG, när jag miste mina föräldrar inom loppet av tre år. HAN var tvungen att trösta sig med en ny kvinna och ha sex. Det var ju helt förskräckligt att jag inte hade så värst mycket sexlust med småbarn, nattvak och sorg efter mina föräldrar. Att jag sen tycker det är helt obegripligt att han och hans tjej, som inte kunnat få egna barn ska umgås med barnbarnen men inte jag, borde vem som helst förstå att det känns inte lätt. 

Ni som kommenterar och uttalar er fördömande och nedlåtande mot mig kan knappast ha varit ned om liknande. Om ni har - berätta gärna hur det fungerat och om ni är så förstående mot partners som svikit er så. Det krävs otroligt mycket för att man ska kunna vara så förstående, förlåtande och tycka att de förtjänar att umgås med barnbarn, vilka inte funnits utan mig. 

Men det är ingen ide att förklara för människor som inte förstår. 

Jag har pratat med professionella om detta, men tyvärr inte fått särskilt mycket hjälp. Har föreslagit min son att gå med mig och prata men han vill inte.

Min svärdotter har flera gånger sagt att barnen (de är två) inte var planerade. Ok - om inte det första var planerat, men även det andra?😳Hon sa också att barn brukar väl inte vara planerade?? Det är ju lite konstigt att resonera så. Och hon satt ju långt innan och var så fascinerad av dessa TV-program om unga mammor, teen-age-moms och som att barn är nåt slags leksaker man skaffar. Mina barn var högst önskade och planerade. De var inga ?olyckshändelser?. Sen har ju svärdottern fått otroligt mycket hjälp av sin mamma och släkten också. Varför skaffar man barn och iskallt räknar med att alla ska hjälpa till? Jag har iofs jättegärna velat hjälpa till men inte kunnat. Men när jag/vi fick barn var jag helt på det klara med att ta hand om barnen själv och förväntade mig inte hjälp med dom. 

Vissa undrar vad mitt ex har med allt att göra. Är det svårt att förstå att jag tycker det är mycket märkligt att mina barns pappa som svek oss och splittrade familjen, umgås med barnbarnen, men inte jag? Hur kan det vara svårt att förstå? Är det fint att vara otrogen mot sin kvinna som varit på väg att mista livet och gett en två barn och som mist båda föräldrarna på kort tid? Tycker ni att det är en fin, klok och kärleksfull handling? Hela mitt liv raserades och jag har mist otroligt mycket av mina barns liv. Absolut inget jag hade drömt om. Ändå klarade jag av situationen och har tagit hand om mina barn. Jag hade lika gärna kunnat vara död idag med tanke på hur fruktansvärt dåligt jag mådde efter allt som hände.

På frågan om jag tyckte om min svärdotter från början?Jag hade inget emot henne och vi pratade mycket med varandra. Hon var mycket hos mig när sonen bodde hemma. Hon skaffade hund och han var hos mig massor också och som jag var hundvakt åt en hel del.
Allt förändrades när de fick barn. Hon/de försvann in i den släkten mer och mer och svärdotterns mamma blev som en extramamma åt barnbarnen, liksom svärdotterns pappa blev extrapappa. Han fick för övrigt barn nästan samtidigt med sin nya kvinna, som sin egen dotter. Så som ni kanske förstår så är det ganska rörigt.

Jag har föreslagit massor med gånger om vi kunde ses. Frågat vad de vill eller vad kan vi göra för att få bättre kontakt. Men ingen respons. Så är läget. 

Jag har aldrig försökt påverka mina barn till att ta avstånd från deras pappa. De vet vad som hänt. Hade varit helt omöjligt att hemlighålla det. De visste att deras pappa träffat en ny, sin kollega. Hans ?nya? flyttade ju in direkt samma helg jag flyttade ut. Det var inte ok mot barnen. Allt gick glck för fort och det tycker även psykologer. Mina barn sörjde vår separation och att jag deras mamma inte längre bodde med dom och då kommer en ny kvinna helt plötsligt och ska ta över efter 16 års relation, fast barnen var 6 och 4 då. Man gör inte så mot barn. Min äldste son mådde jättedåligt och det var jag (inte barnens pappa) som fick skit för det också. Förskolepersonalen vände sig till mig istf att prata med pappan, som faktiskt hade söndrat familjen. Det var jag som fick trösta barnen, när de var ledsna hos mig pga vad som hänt eller när de saknade mig. Min äldste son tycker inte att det var ok hur pappan handlade. Det har han aldrig tyckt, men han har kontakt med pappan ändå. 

Jag är absolut inte bitter över att jag inte haft massor med hjälp av andra med mina barn. Min egen mamma tog hand om en stor barnaskara så gott som själv, så jag har aldrig tyckt synd om mig för det. Min mamma har gett mig en enorm styrka, med tanke på hur stark hon var. Jag är glad och stolt över vad jag gjort och jag vet att det inte varit lätt. Jag har alltid varit helt inställd på att ta hand om mina barn själv, tillsammans med deras pappa, när vi var tillsammans och definitivt ännu mer när jag bara kunde ha dom på halvtid. Det är väl bra om man kan få hjälp av andra, men det är inget man ska kräva eller räkna?med. Ens barn är ens eget ansvar, inte andras.

Jag är verkligen glad och tacksam att jag klarat av det jag gjort, när mina barn bodde med mig. Och mina barn är det käraste jag har. Så tänker väl varje normal förälder? Annat vore ju konstigt. 

Jag hoppas och vill tro att min son och hans tjej kommer till mer insikt om saker längre fram.