Tänkte att jag kanske skulle presentera mig kom jag på!
Sommaren -21 träffade jag min kärlek som 33 år gammal. Då vi känt varandra sedan vinter 2018-19 som vänner, han var 44 och båda ville ha barn så valde vi att börja försöka under hösten. Han hade missfall x flera och sen inget under 20 år med sitt ex. Så misstänkte att det riskerade bli problem.
Efter ett år sökte vi därför hjälp och fick gjort utredning i nov-dec -22. Svaret i januari -23 var att det var inga fel på mig, AMH 1,96, men han hade få spermier med 19% DNA-fragmentering (i Sverige ska det vara under 25% för godkänt, i Danmark 15%). De hittade dock initialt små cellförändringar på mig i december, fick kompletterande skrapning i februari som ledde till en infektion som ledde till flertalet gyn-akuten-besök innan det reddes ut och blev behandlat korrekt..
Tog i april -23 tabletter för att skjuta på mensen till efter vårt inbokade första besök på RMC Malmö. hade fantastisk tur och fick starta direkt några dagar efteråt när mensen kom! Fick börja med Gonal-F. Men fick buksmärta nån timme efter varje spruta. Ringde och frågade om det. Fick till mig att de ville stoppa behandlingen och börja om nästa månad. Jag var helt utom mig och gjorde allt för att få fortsätta. Fick åka till gynakuten för kontroll där inget fel hittades. Så jag fick fortsätta om smärtan släppte. Det gjorde den inte men jag vågade ju inget säga nu.. Äggplock i mitten av maj gav 17 ägg, överstimulering och allt dog på dag 2. Helt knäckt. Äggen var i dåligt skick redan inför befruktningen (annorlunda färg och konsistens).
Sen var det sommaruppehåll. Jobbiga långa månader. Började med Menopur i slutet av augusti, äggplock 9 september ledde till 15 ägg som inte såg avvikande ut från start som sist. Det mesta dog dock under de första dagarna igen, mkt problem med fragmentering grad 3 och till slut fanns det bara en högfragmenterad 4BC som de vägrade återföra. Helt förstörd igen.
I oktober fick vi påbörja långt protokoll med Menopur, äggplock 1 december. 11 ägg, fick återfört 2st 2-dagars som ej var fragmenterade. De andra var redan högt fragmenterade eller döda. Testdag 17/12 var negativt. Det var en fruktansvärt jobbig jul.
I januari -24 åkte vi till Sellmer i Köpenhamn för konsultation. Fick påbörja långt protokoll nästa dag med Menopur och Fostimon, äggplock i februari. 14 ägg ut som vi kommit överens om skulle befruktas 50% med sambons sperma och 50% med donatorsperma för att utesluta att problemet låg hos sambon med fragmenteringen etc. Dessutom gjordes TESA på sambon för att minska mängden fragmenterade spermier och man la till calcium-jon till både ägg och spermier för att boosta dom.
Tyvärr lika dålig utveckling av båda varianterna av embryon, läkaren ringde på dag 3 och sa att det inte såg alls bra ut och att han rekommenderade äggdonation nästa steg. De kunde återföra 2st den dagen om jag ville alt vänta till dag 5 som planerat. Jag valde att ta de 2 den dagen. Sen fick vi mirakulöst en 3AB fryst på dag 6. De 2 återförda fäste inte.
Fick återfört den frysta i april, men den expanderade inte som den skulle under upptiningen även om den behöll en fin korrekt färg. Den tog sig inte heller.
I maj kör vi ett femte försök, igen med långt protokoll med Menopur + Fostimon. Nu la vi till assisted hatching och embryoglue. TESA igen på sambon men nu utan donatorsperma. 11 ägg ut, 4 befruktade. 2 återförda som var ok. Blev orolig under återföringen då det var en ny läkare för mig och som återförde dom både högt upp i livmodern och flushade in dom snabbt. Ngt jag läst efteråt är helt fel båda grejerna.
Jag fick mitt livs första plus!! Men visade sig sen vara ett utomkveds. Hade smärta i vänster sida men den satt i höger sida. Dessutom ökade inte siffrorna som de skulle, flukturerade, högsta värdet vi fick var 133.. Vilket ju är lågt även i utomkveds-sammanhang.
11 juli, dagen före min 36-årsdag, blev det akut operation i vecka 6+6 för att ta bort äggledaren. Kirurgen tröstade mig efteråt med att det embryot hade inte klarat sig även om det suttit i livmodern. Just då var jag inte alert nog för att fråga mer.
Sen var det smärta i 10 veckor innan man äntligen var återställd.
Under denna tid var det mkt ångest , sorg och tankar. Om vi hade råd med ett sjätte försök nu när det trots allt hade gått, eller köra vidare på äggdonation direkt. Läkaren var inte längre så 100% på äggdonation längre som i februari då vi ändå sett lite framgång. Men där fanns inte några fler förändringar heller som de kunde erbjuda som skulle kunna förbättra resultatet.
Fick bokat en konsultation med Carl von Linné-kliniken, fick pratat med en av deras fantastiska manliga läkare som man hört bla i JagVillHaBarn-podden.
Han hjälpte mig att lägga pusslet. Embryot som fäste följde samma mönster som alla mina andra embryon - utvecklas långsamt. Min fragmenterade 4BC är alltså min bästa hittills egentligen. Vilket sätter ljus på hur illa det är. 3AB på dag 6 är långsamt utvecklat. Och då inget mer finns för att optimera och hjälpa dom på farten så kände jag att det inte finns ngt annat val än att gå vidare till äggdonation. Tanken har funnits med mig sen maj -23 efter första misslyckade försöket, så tanken har jag bearbetat i perioder över lång tid. Men fortfarande en stor sorg att ta sig igenom.
30 augusti ställde vi oss i kö för äggdonation hos Sellmer. 0-2 månaders väntetid.
Några veckor senare bryter jag och sambon upp. Fruktansvärt jobbigt, hjärtesorg, men hade inte val. Ekonomin påverkas inte negativt då det ändå bara var jag som betalade vår privata resa.
Den helgen sitter jag och mamma och letar febrilt efter en spermadonator, tills vi hittar en som känns perfekt.
På måndagen får jag besked om att de hittat en äggdonator till mig.
Liter turer fram och tillbaka så landade med donator nr.3 i Århus istället för Köpenhamn. Då plötsligt kunde jag inte få min valda spermadonator pga de saknade samarbete med den donatorbanken. Katastrof igen. Hittar ingen match på de alternativa donatorbankerna. Efter mkt fram och tillbaka så löser klinikerna det och jag är så enormt tacksam! Kan andas lite igen. Startas igång i början av oktober. Jag kör naturlig cykel och tar tabletter för att skjuta på mensen för att kunna få återföring i mitten/slutet av oktober.
Efter några dagar avbryts äggdonatorns stimulering då hon ej reagerat på den (hon har donerat 2 ggr innan med mkt bra resultat och graviditeter bägge gångerna, så detta var en chock). Så himla ledsen. Samtidigt är det katastrof och kaos på jobbet och mår jättedåligt där med. Känner inte att jag kan andas någonstans.
Nytt försök i november, jag skjuter på mensen igen för naturlig cykel och återföring i slutet av november. Äggplock genomförs, stort bortfall vid befruktning vilket ger mig varningsflaggor, men hoppas än. På dag 5 ringer kliniken och meddelar att ingenting blivit bra och därför inget kommer till frysen för senare återföring. Får direkt en ny äggdonator med planerad start nån vecka in i december.
Nu sätts jag in på medicinerad cykel då jag inte kan taimas in med naturlig cykel. Har försökt undvika då jag blir deprimerad efter en månad på p-piller och får lätt biverkningar av mediciner. Men nu vill jag bara få min bebis och denna cykeln kan matchas in till mellandagarna, så hoppas jag inte ska komma bli för påverkad av behandlingen.. Har dock lyckats ta fel dos av Progynon i två dagar (mer än ordinerat), hoppas jag inte förstört ngt nu.
Lång berättelse, tack om ni orkat läsa hela vägen.
Beklagar