IVF/ICSI 2024

Jag hoppar in i denna tråd! Känner jag behöver på nått vis få någon form av stöd i kommande IVF process. Mycket tankar snurrar, ångest, oro, förväntningar, väntan och en massa känslor på en och samma gång. 
Lite info om mig/oss. Jag (34) och sambo (40) bestämde oss för lite över två år sedan att vi skulle börja försöka får barn. Ingen av oss har barn från tidigare, så det är första gången för oss. Jag tog ut min kopparpsiral i november 2021. Naiv som jag var, och kanske med tanke på att man alltid fått höra "ha inte oskyddat sex, då blir du på smällen direkt", tänkte jag att saker och ting skulle gå snabbt. 
Ett år gick, inget hände. Vi tog kontakt med sjukvården efter att försökt i lite över ett år. Remissen fick bakslag, pga min dåvarande vikt och jag var över 35 i bmi. 
Fått kämpa ner med vikten (som jag la på mig pga antidepressiva). Äntligen kom jag ner nästan 14kg och hamnat väl under 35 i bmi nu. Jag fick ligga på med remissen och sjukvården att vi åtminstone kunde få börja med att mannen skulle få lämna spermaprov. Var så förbannad över att han inte fick börja med ne utredning, bara pga min vikt. 
Nå väl, han fick lämna prov och allt var normalt. Jag kom ner till gränsen och fick påbörja utredning, allt var normalt. Så vi är båda friska, inga avvikelser eller någon tydlig förklaring på vår barnlöshet. 

För två dagar sedan fick vi komma till sjukhuset i Åbo (vi är boende på Åland) och träffa läkaren. Vi hade ingen koll på vad som skulle ske vid besöket. 
Väldigt trevlig läkare, pratade bra svenska, förklarade bra om allt och vi ska få börja med korta processen IVF när min period i maj börjar. Uppskattningsvis blir det början/mitten av maj. Ytterligare hittades en myom vid min livmoder, men enligt läkarens bedömning har den inget med infertiliteten att göra eller behöver göras något före IVF. 

Det mest jobbiga som för mig snurrar i hela huvudet, är en blandning av rädsla, ångest och orolighet. Både att ta hormoner, ta ut ägg och sen hela graviditeten och födseln skrämmer mig. Jag läser mycket, är också lite nörd av anatomi, sjukvård och sånt. Men det gör också att jag stöter på info om vad som "kan hända". Min hjärna skapar katastroftankar. Sen all väntan. Det orättvisa med att kvinnan ska genomgå en massa behandlingar, ingrepp och saker, medans mannen bara behöver runka i en burk... 

Ett tag kände jag att skulle jag vetat om att det skulle ta oss över två år av noll framsteg, enorm psykisk ohälsa pga detta, att behöva ryckas mellan hopp och förtvivlan för varje månad, hade jag inte velat ta steget att bli med barn... Jag har förstås skuldkänslor för att tänka så här, även om jag vet att jag inte ska ha skuldkänslor för vad jag känner. 

Hoppas någon här kan känna igen sig i det jag känner. Behöver inte vara alla delar förstås...