Mamma vid 53?

Det är inte en optimal ålder. Jag var 40 när jag blev mamma och hade jag fått välja hade det blivit ca 10 år tidigare. Men nu blev det som det blev och så var det säkert även för mamman som det handlar om i TS. 

Rent krasst kan ju en som blir mamma vid 30 dö när hon är 75 och någon som får barn som 50-åring kan leva till 95 och då har de haft lika lång tid med sina barn. 

Sedan handlar det också om fysisk och mental hälsa, risken att bli sjuk och/eller dement är ju högre ju äldre man blir. Det är ett faktum. 

Jag har ju varit sjuk på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå när jag fick barn. Det hade hänt mig oavsett när jag fick barn, men för barnets skull kanske det hade varit bättre om han var lite äldre när det hände. 

Aha, okej. Jag har missat det tv-inslaget. 

Det är lite som Petra Mede då. Hon hade ju ett barn sedan tidigare när hon fick för sig att få ett sista vid 52 års ålder, trots att hon varit mycket sjuklig under livets lopp och inte hade någon medförälder till det sista barnet. I det läget kan det ses som onödigt själviskt, tycker jag. 

En pappa som är 53 när barnet föds har förmodligen en förälder som är ca 80 redan. Visst kan man ses och lära känna varandra, men det handlar oftast inte om en aktiv farförälder. Tänker på mig själv som är 52. Min mamma har inte en sportslig chans att vara en aktiv mormor. Hon älskar sina barnbarn, men hon kan knappt lämna hemmet pga sjukdom. Hon var ändå bara 23 när hon födde mig. 

Tanken är god, men man kan inte skaffa barn med hoppet att ens åldriga förälder ska ta över stafettpinnen om man dör, alternativt ens syskon som kanske står mitt i livet med egna barn och jobb mm. 

Gällande ditt sista stycke så tycker jag snarare tvärtom, att folk är betydligt mer misstänksamma mot en kvinna som skaffar barn själv med donator. Jag är en av de kritiska, haha. Men det beror mest på att jag är skeptisk till att skaffa barn själv om man inte på 40-50 år har lyckats få till en enda stabil relation. Hur ska man kunna ha en bra relation till sitt barn om man inte är bra på de sakerna...tänker jag. Barnet är så utlämnat till den enda föräldern.

En pappa som är 53 när barnet föds har förmodligen en förälder som är ca 80 redan. Visst kan man ses och lära känna varandra, men det handlar oftast inte om en aktiv farförälder. Tänker på mig själv som är 52. Min mamma har inte en sportslig chans att vara en aktiv mormor. Hon älskar sina barnbarn, men hon kan knappt lämna hemmet pga sjukdom. Hon var ändå bara 23 när hon födde mig. 

Tanken är god, men man kan inte skaffa barn med hoppet att ens åldriga förälder ska ta över stafettpinnen om man dör, alternativt ens syskon som kanske står mitt i livet med egna barn och jobb mm. 

Gällande ditt sista stycke så tycker jag snarare tvärtom, att folk är betydligt mer misstänksamma mot en kvinna som skaffar barn själv med donator. Jag är en av de kritiska, haha. Men det beror mest på att jag är skeptisk till att skaffa barn själv om man inte på 40-50 år har lyckats få till en enda stabil relation. Hur ska man kunna ha en bra relation till sitt barn om man inte är bra på de sakerna...tänker jag. Barnet är så utlämnat till den enda föräldern.

Om man är 53 när barnet föds behöver man väl inte skjutsa någonstans när barnet är 17...? Annars finns det ju gott om far- och morföräldrar som skjutsar barnbarn. Man behöver tack och lov ingen kroppsstyrka för att köra en bil. Konstgjord befruktning kan ju vara flera saker. Att befrukta ägget utanför kroppen kan vara nödvändigt t ex när äggledarna är ärriga av någon könssjukdom. Ska man inte kunna bli föräldrar då när tekniken finns? Det tycker jag låter lite väl snävt. 

Jag menar att de flesta 17-åringar kan åka själva dit de ska. 

Det har inget med åldern på föräldern att göra.