Mamma vid 53?

Ja jag vet inte..Jag känner mig också kluven..

När barnet får egna barn så är mamman typ 73-93 beroende på när barnet skaffar barn då (om den skaffar barn)

Min mans mamma var 45 o hans pappa var 53 när dom fick honom o han var enda barnet och tyckte inte det var något negativt alls med att ha så gamla föräldrar, men han visste ju inget annat..

Jag träffade honom när han var 30 och då levde bara hans mamma..

Fast du är ju 12-13 år yngre än den kvinnan och det är ändå rätt stor skillnad faktiskt!

Jag kan önska att folk generellt vore lite mindre egoistiska när de skaffar barn.

Det gäller inte bara ålder som eventuell svårighet. Man kan vara 50 och i sitt livs bästa form, jättebra ekonomi och själslig trygghet. En 50-åring kan vara långt mer kapabel att ta hand om ett barn och ge den bra uppväxtvillkor än vad en 25-åring är, även om de uppenbarligen får betydligt färre år tillsammans.

Det kan också vara att man skaffar ett femte barn trots att man redan har det skittufft att ge fyra redan existerande barn tillräckligt med tid och en dräglig tillvaro ekonomiskt.

Det kan vara att man skaffar barn trots att man har valt en livsstil som inte är förenlig med barns generella behov, t.ex. ett jobb som går ut på ett ständigt resande.

Eller att man skaffar barn trots att man har svåra sjukdomar som både begränsar livet här och nu och löper stor risk att gå i arv till barnet.

Instinktivt tänkte jag nog först att de var gammalt. Men egentligen tror jag att saker som ålder, relationsstatus, familjesituation etcetera har väldigt lite påverkan på hur bra förälder man är. Barn behöver vettiga, respektfulla, kärleksfulla trygga vuxna som ger dem omsorg. Ålder, kön, titel etcetera är mindre viktigt. En 53 årig kvinna kan vara en mycket bättre förälder än en 30- årig. En ensamstående kan vara mycket bättre än ett par. Jagtänkte nog mest på riskerna för mamman sjöl, att gå igenom en graviditet blir ju mer och mer riskfyllt med åldern.

Oavsett ålder så är det säkert många "pigga" 30- 40 åriga föräldrar som inte leker med sina barn av oengagemang. Tror faktiskt inte att ålder är så avgörande för hur bra förälder man är. 

Jag fick mitt enda barn när jag hade hunnit fylla 36. Pappan var under 40. tycker redan det är gammalt, önskar vi hade träffats tidigare i livet så jag kunde få barnet vid 29-30 år. 

väldigt, väldigt osunt känner jag. Beklämmande och det borde näst intill förbjudas.

Var det naturligt?

Inte för det spelar roll direkt, men antar att ts syftar på en kvinna som redan hade ett flertal barn sedan innan, men ville så gärna ha en stor familj och valde därför att själv på egen hand sätta in ett färdigt embryo ifrån en klinik, som fanns sparat  . Intentionen var att hon själv skulle uppfostra det sista barnet, vad jag tolkade det som. (Hon har även berättat detta i tv)

En 53-årig kvinna kan inte få barn med egna ägg, och eftersom jag är emot att barn tillverkas på konstgjort sätt med donerade könsceller, så är jag emot detta såklart. Barn har rätt att växa upp med sina riktiga föräldrar, om dessa inte är klart olämpliga - men även då ska barnen veta vilka föräldrarna är, kanske ha möjlighet att lära känna någon i sin släkt på den sidan, få ärva minnessaker och stå i ett släktträd. Detta är superviktigt, det blir så många rotlösa människor ändå utan att man behöver skapa dem. 

Till detta, så är det väldigt farligt att som kvinna att vara gravid och föda så sent, när kroppen redan är inne på sina reservsystem och inte har den extra kapacitet som behövs, för att klara av graviditet/förlossning på ett säkert sätt. Jag menar, sådant är påfrestande till och med för en ung och frisk kvinna, många gånger!

Angående män så föreligger inte ovanstående problem, så det är inte riktigt samma sak. Män har i alla tider gift om sig med yngre kvinnor, när den gamla frun avlidit (inte sällan i samband med graviditet/förlossning), och fått en rad nya barn. Så det är inget onaturligt eller konstigt SÅ. I och med att kvinnan måste vara mycket yngre (innan vi började med donatorceller), så fanns det också en hyfsad garanti för att åtminstone en av föräldrarna skulle leva tills barnet var ordentligt vuxet. 

Om en 53-årig man idag ska skaffa barn på naturligt sätt med sin 40-åriga fru, är upp till dem. Man får hoppas att de tar hänsyn till sina individuella förutsättningar (är de ungdomliga och pigga, har deras egna föräldrar avlidit tidigt i någon ärftlig sjukdom eller är de still going strong, har de råd med barnflicka om de skulle uppleva småbarnsperioden som väldigt jobbig, kan den ena gå ner i arbetstid, sluta med affärsresor o.s.v., om den andra tycker att det är väldigt jobbigt att ta hand om barnet ensam långa tider i sträck?).

"reservsystem" var fel ord, jag menade "reservkapacitet". När vi är unga har de olika organsystemen i våra kroppar en rejäl reservkapacitet, d.v.s. om en njure slutar fungera t.ex. så klarar vi oss med den andra, och samma sak om vi måste operera bort en lunga - den som blir kvar är så pigg och frisk elastisk att den räcker för att försörja oss med syre. Under graviditeten, då organsystemen måste försörja två individer, tas denna reservkapacitet i anspråk.

Men allterftersom vi åldras så åldras alla organsystemen också, och reservkapaciteten "äts upp". Det gör att det inte längre finns tillräckligt med kapacitet för att försörja två individer, om man är gravid i hög ålder. Eller det kanske går, men det blir sämre för fostret - det kanske får för lite näring, för lite syre, och det finns för höga halter av restprodukter i blodet som cirkuleras mellan det och modern - restprodukter som i en yngre kvinnas kropp skulle ha filtrerats ut av hennes unga njurar och lika unga lever.

(Sedan är det en annan sak att riktigt unga mammor i vårt samhälle mycket oftare röker, super och intar narkotika under graviditeten, samt lever allmänt ohälsosamt med ensidig kost och för lite motion och frisk luft, så därför kan det bli sämre för en 19-årig kvinnas foster än för en skötsam 48-årig kvinnas foster ändå. Det jag diskuterade ovan var "if all other things are equal".)  

Varför skulle inte farmor kunna bli 95 år? :) Och det kanske finns yngre syskon till pappan, eller syskonbarn..? I alla fall är en äldre pappa alltid bättre än att det inte finns någon pappa alls, och ingen släkt alls på den sidan.

Men av någon anledning så går folk ofta igång och hackar, när en kvinna skaffar barn med en äldre man. Då är det oansvarigt, för tänk om han dör snart..? Men om en kvinna skaffar barn ensam med hjälp av donatorsperma, så ska hon hyllas för att hon är självständig och vet vad hon vill och tar sitt öde i egna händer..? Mycket märkligt.

Ja visst. Men konstgjord befruktning ska man inte leka med. Man ska låta naturen ha sin gång.

Lobbyn som vill att ensamstående kvinnor ska få insemineras, att homosexuella ska få skaffa barn med konstgjorda metoder och även adoption, och att surrogatmammor ska tillåtas i Sverige (de som tycker en av dessa saker tycker oftast alla, det är samma "paket") är väldigt stark i Sverige idag, så det är dem man ser och hör mest i media i alla fall. Vad jag har sett.

Ja, jag är mycket tveksam till att ensamstående kvinnor numera får insemineras, där hade man inte barnets bästa i åtanke tyvärr. När dessa kvinnor och deras organisation Femmis uttalar sig i media, så brukar det alltid heta att kvinnorna har ett fantastiskt nätverk, och att de visst har haft relationer med män - men det har alltid skitit sig precis när de var 37 år och det var hög tid att skaffa barn... Men de jag träffat personligen, är ganska konstiga kufar... eller heter det "kufinnor"..?   //

Jag ser dem alltid ensamma med sina enda barn (dessa barn blir ju nästan alltid ensambarn också vilket spär på problematiken), aldrig med några andra. På en aktivitet (t.ex. på Öppna förskolan eller Hemslöjden eller något museum eller kommunens konstverkstad) leker de "bredvid" de andra föräldrarna och barnen, mamman tar inte kontakt med några andra föräldrar, och barnet får inte heller något stöd i att ta kontakt med andra barn... Och det där "underbara nätverket" består i själva verket bara av de andra mammorna i Femmis, och de är ju likadana...

Jag tror att vi kommer att få fler enstöringar på det här sättet - problemen nedärvs till dessa barn både biologiskt och socialt. 

Du kanske ser det du vill se? I min erfarenhet så är förskolepersonalen inte heller till stor hjälp. De är bara tacksamma om en unge sitter ensam i ett hörn hela dagen, för då är det i alla fall en som inte är till så mycket besvär. De har nog med de vilda och bråkiga barnen.

Och om dessa barn som du känner kan vara artiga och trevliga och säga de rätta fraserna till dig som är en tant i deras ögon, så betyder inte det att de är "socialt kompetenta" bland jämnåriga. Det kan faktiskt vara precis tvärtom många gånger: på dagis och i skolan ses det överuppfostrade barnet som är präglat enbart på modern, som lillgammalt och underligt. Allra värst blir det för en pojke, som aldrig får lära sig att vara en man bland män.