PTSD

Jag hade jättesvårt att få behandling för djup depression och ptsd inom regionens sjukvård. Blev bara runtskickad och inte tagen på allvar typ. Till slut kände jag att jag inte orkade leva mer. Då gjorde jag ett sista försök och tog kontakt med en psykolog privat. Det var som dag och natt! Jag fick konkret hjälp. Med depressionen, ångesten och ptsd. Svårt att beskriva behandlingen i detalj nu då det är många år sen, men bla exponeringsterapi tyckte jag var väldigt hjälpsamt. Vi började i små steg på att utsätta mig för sånt som var triggers. Jag fick uppgifter att göra varje dag. Behandlingen pågick i 1,5 år och vi sågs varannan vecka ungefär. Efter det har jag varit i princip helt frisk. Det är bara om jag utsätter mig för väldigt jobbiga situationer som påminner om traumat som jag ibland kan må dåligt igen. Men jag kan ha ett helt normalt liv i vardagen till skillnad från innan behandlingen. 
Jag tänker att det här med exponeringsterapi är ju nåt man själv kan jobba ganska mycket med. Jag gör det fortfarande regelbundet, ser aktivt till att inte undvika sådana situationer som triggar ptsdn. Och använda tankeverktyg från behandlingen om det blir jobbigt. Så jag inte halkar tillbaka till att isolera mig, fastna i mardrömmar osv igen. 
Hoppas du hittar någon behandling som passar dig och snart mår bättre! Det går att få ett helt friskt liv, och må bra igen även efter ptsd, ge inte upp! 

Men va bra, då låter det ju som att du har hittat ett sätt att jobba med det! Skönt att du känner att det funkar, men förstår att det känns segt när det går långsamt framåt. Så kändes det för mig också när jag var mitt uppe i allt. 
Uppgiften jag fick var ofta att utsätta mig för en sån här triggade situation. Sen skulle jag på ett papper skatta hur mycket ångest det gav. Tror det var flera skattningar, tex; innan, under, tio min efter, en timme efter osv. Tror jag skattade på en skala 0-10 där tio var maximal panikångest och 0 helt oberörd. Sedan fick jag utsätta mig för situationen varje dag tills skattningen började gå ner till en rimlig nivå (minns ej vad). När den återkommande varit på en rimlig nivå i några dagar kunde jag gå vidare med en mer utmanande situation. Jag la ca 1 timme på detta varje dag under de här 1,5 åren. 
Jag fick även spela in på min telefon en hel berättelse där jag berättade om själva traumat från början till slut. Det blev ungefär 1-2 tim långt. Det var jättejobbigt men också skönt att få ihop det med en liksom röd tråd. Sedan fick jag lyssna på denna varje dag och göra motsvarande skattning. I början mådde jag oerhört dåligt av att lyssna på det, men med tiden så sjönk det in att det här var något som faktiskt hänt i mitt liv, men som inte längre kan skada mig nu. Mantrat "det kan inte längre skada mig nu" har varit det mest hjälpsamma av allt just för att bromsa ångest som går igång på olika triggers. 
Jag brukade ta en promenad i naturen och lyssna på inspelningen, jag tyckte det hjälpte lite att vara i rörelse och ute (inte bland folk), det kunde också avleda lite från de jobbiga känslorna kring traumat. 
För mig var det väldigt bra och motiverande med de här skattningarna. Det gick ju att se en tydlig förändring, det blev som en belöning! 
Har du provat att utvärdera på ett mer systematiskt sätt hur dina reaktioner förändras av att du utsätter dig för triggade situationer?