PTSD

Jag hade jättesvårt att få behandling för djup depression och ptsd inom regionens sjukvård. Blev bara runtskickad och inte tagen på allvar typ. Till slut kände jag att jag inte orkade leva mer. Då gjorde jag ett sista försök och tog kontakt med en psykolog privat. Det var som dag och natt! Jag fick konkret hjälp. Med depressionen, ångesten och ptsd. Svårt att beskriva behandlingen i detalj nu då det är många år sen, men bla exponeringsterapi tyckte jag var väldigt hjälpsamt. Vi började i små steg på att utsätta mig för sånt som var triggers. Jag fick uppgifter att göra varje dag. Behandlingen pågick i 1,5 år och vi sågs varannan vecka ungefär. Efter det har jag varit i princip helt frisk. Det är bara om jag utsätter mig för väldigt jobbiga situationer som påminner om traumat som jag ibland kan må dåligt igen. Men jag kan ha ett helt normalt liv i vardagen till skillnad från innan behandlingen. 
Jag tänker att det här med exponeringsterapi är ju nåt man själv kan jobba ganska mycket med. Jag gör det fortfarande regelbundet, ser aktivt till att inte undvika sådana situationer som triggar ptsdn. Och använda tankeverktyg från behandlingen om det blir jobbigt. Så jag inte halkar tillbaka till att isolera mig, fastna i mardrömmar osv igen. 
Hoppas du hittar någon behandling som passar dig och snart mår bättre! Det går att få ett helt friskt liv, och må bra igen även efter ptsd, ge inte upp! 

PTSD är väldigt komplext och kan behöva olika former av behandling under många många år, kanske för alltid.  Den kan behöva mediciner under lång tid också för att slippa alla djupa dagar och höga höjder som gör att man tar dåliga beslut. 
Själv har jag gått i olika former av samtalskontakter och terapi och medicin i 25 år pga PTSD och jag kommer troligen inte bli av med det utan bara hamnar på en hanterbar nivå tids nog. 

Känner du inte förtroende för psykiatrin där du bor har du alltid rätt att söka hjälp på andra orter , du är fri att söka läkarvård precis vart du vill. 

Oavsett vilken ort du söker hjälp på så behöver du ta kontakt med vårdinrättningar på samma sätt som du gör hemma. Alltså via vårdcentralen först.  
Egenremisser kan vara lite knepiga i vissa fall, ibland  så  kan dom  behöva mer information än vad du kan ange och därför kan du få svaret att kontakta läkare först. Och vissa avdelningar tar endast emot remiss via läkare. 
Men du är fri att skriva hur många egenremisser som helst och vartsomhelst.  

För att förtydliga .. Nu vet jag inte vart du bor men om vi säger exempelvis att du bor i Örebro så har du förmodligen en sisådär 30 olika vårdcentraler att välja på inom samma region/landsting  (storstaden/innerstaden/förorterna) och ett flertal psykiatriska mottagningar anslutna till dessa vårdcentraler.  
Så du även om du bor mitt i stan så kan du söka vården i tex förorten. 
Jag själv bor precis bredvid en vårdcentral som jag geografiskt sett ska tillhöra men jag har valt att skriva mig på en vårdcentral 2 mil bort istället för den är närmare mitt jobb och jag möter bättre läkare där. 

Men va bra, då låter det ju som att du har hittat ett sätt att jobba med det! Skönt att du känner att det funkar, men förstår att det känns segt när det går långsamt framåt. Så kändes det för mig också när jag var mitt uppe i allt. 
Uppgiften jag fick var ofta att utsätta mig för en sån här triggade situation. Sen skulle jag på ett papper skatta hur mycket ångest det gav. Tror det var flera skattningar, tex; innan, under, tio min efter, en timme efter osv. Tror jag skattade på en skala 0-10 där tio var maximal panikångest och 0 helt oberörd. Sedan fick jag utsätta mig för situationen varje dag tills skattningen började gå ner till en rimlig nivå (minns ej vad). När den återkommande varit på en rimlig nivå i några dagar kunde jag gå vidare med en mer utmanande situation. Jag la ca 1 timme på detta varje dag under de här 1,5 åren. 
Jag fick även spela in på min telefon en hel berättelse där jag berättade om själva traumat från början till slut. Det blev ungefär 1-2 tim långt. Det var jättejobbigt men också skönt att få ihop det med en liksom röd tråd. Sedan fick jag lyssna på denna varje dag och göra motsvarande skattning. I början mådde jag oerhört dåligt av att lyssna på det, men med tiden så sjönk det in att det här var något som faktiskt hänt i mitt liv, men som inte längre kan skada mig nu. Mantrat "det kan inte längre skada mig nu" har varit det mest hjälpsamma av allt just för att bromsa ångest som går igång på olika triggers. 
Jag brukade ta en promenad i naturen och lyssna på inspelningen, jag tyckte det hjälpte lite att vara i rörelse och ute (inte bland folk), det kunde också avleda lite från de jobbiga känslorna kring traumat. 
För mig var det väldigt bra och motiverande med de här skattningarna. Det gick ju att se en tydlig förändring, det blev som en belöning! 
Har du provat att utvärdera på ett mer systematiskt sätt hur dina reaktioner förändras av att du utsätter dig för triggade situationer? 

Samma sak gäller där. Sjukhus kan du byta precis på samma sätt som vårdcentraler . Och det kan du även be läkarna om som du träffar på vanliga läkarsamtal att du vill bli remitterad till andra sjukhus.  Det är din rättighet. 
Samma sak gäller egrnremiss. Skicka till vilket sjukhus som helst och var extra tydlig med att du behöver hjälp.som inte kan erbjudas där du bor.

Hej,

Jag fick hjälp genom univeritetet i staden nära mig.  Det kostade ingenting. Det var psykologiska institutionen som erbjöd hjälp då det ingår i sistaårsstudenternas praktiska utbildning,

Visserligen var det bara en sistaårsstudenten som ledde i sessionerna, men allt spelades in och om jag förstod det rätt så studerades filmen av fler än denne.

Det var jättebra och jag var mycket sluten och stängd tills det inre motståndet mot att öppna sig mot de känslor jag bar på släppte. 

KBT och DBT var de metoder som användes. De hjälpte mig på olika sätt. Den direkta effekten verkade och satt i lång tid efter att vi avslutat sessionerna och påverkade mycket i grunden i mig själv, Dessa har hjälp mig väldigt många år med svåra känslor. KBT hjälpte mig att hantera känslorna och med förståendet skilja på vad som var då och vad som är nu. DBT hjälpte mig att på ett djupare plan med många andra väldigt svåra känslor av skam. Det var DBT som öppnade mig och verkligen gjorde förändringar.

Det här betyder inte att jag fortfarande är färgad av mina upplevelser, känslorna kommer och går, då jag är svag och utsatt är de starkare och påverkar mig. De kan överraska mig, men de låser inte in mig i mig själv och jag vet att de blåser bort och jag är inte fångad i och av dem.

Min PTSD kommer från en otrygg familjesituation som barn med alkohol, våld, mordförsök, föräldrars självmordsförsök och att känna och ta mycket ansvar som barn och ung för syskon och vuxna.

Det finns vissa helt alldagliga och triviala händelser som ingen annan kan känna igen som de varningssignaler de väcker i mig. Det kan vara vilken musik eller vilken radiokanal som spelas, det kan vara blicken en människa har när den tittar på sitt glas vid en bricklunch. Olika högtider ger en speciell spänning i kroppen och vaksamhet. Alla automatiska tankar och de känslor som kommer från dessa finns med, men inte alls som förr.

Du är på rätt spår ts. 

Att gå o prata med någon hjälper föga. 

Vibrationer är svaret. Ljud är också svaret. 

Jag "vet" vilket ljud. Personligen vet jag inte om det stämmer men snubblade över "svaret" precis som forskningsvärlden konstaterar är det rätta ljudet / vibrationerna. 

Svensken har fel, legalisera cannabis är det rätta svaret och därigenom kan man finna sina svar om man klarar stänga ute alla stör moment. 

Med cannabis så uppfattar man ljud och vibrationer så mycket bättre. 

Sök svaret o du kan finna det! 

Det är även lösningen på cancer. 

Lycka till!