Anonym (Lix) skrev 2023-11-29 22:44:13 följande:
Vad skulle utredningen leda till rent konkret? Vi säger att han genomgår den och får diagnos/diagnoser på papper. Kommer något att förändras i hans beteende och i ert liv? Kommer han med diagnos på papper förstå det du gör för honom och vilja ändras?
Problemet är ju inte att han inte är utredd, problemen är väl att han själv inte söker och använder verktygen som behövs för att fungera. Och om han inte gör det nu, kommer en diagnos ändra detta?
Stöd är jättesvårt att få, särskilt som högfungerande. Det finns ju så många som inte är det som knappt får den hjälp som behövs.
Missförstå mig inte, det kan ju vara jättebra att genomgå utredning. Men det kommer ju inte vara en mirakelkur som fixar alla era problem. Tvärtom, det kommer ju inte förändra något och det känns som att du har det som livlina. Bara hsn får diagnosen så kommer saker bli bra.
Du får försöka prata allvar med honom. Sätt er tillsammans och skriv ner alla rutiner som behövs. Även om det är middag på ett rullande schema och en instruktion på väggen jämte tvättstugan. Har ni det så behöver han ju inte fråga om middag eller tvätt. Kör att måndag är det kulör 40 tvätt, onsdag vit 60 tvätt osv.
Sedan, han kommer ju inte ändra sig eftersom han inte kan. Han kan lära sig rätt saker att säga eller bete sig men det kommer ju aldrig komma naturligt. Så det får kanske vara så att du tar det känslomässiga med barnen? I gengäld kanske han kan ta det praktiska, med hjälp av scheman och rutiner som ni skriver ner?
Jag tänker att en diagnos skulle ge honom mer insikt och att en anledning till att han inte vill ha en utredning är för att han inte vill få bekräftat att han är "annorlunda". Han vet det nog själv innerst inne, men lever i förnekelse.
Jag har pratat allvar med honom flera gånger. Försökt ge konkreta exempel t ex men han kommer med olika försvarstal. Vi har varit tillsammans i många år och jag har fått dra ett stort lass i hemmet. Jag har under dessa år aldrig hört honom ta ansvar, be om ursäkt för något som blivit fel eller liknande utan han skyller systematiskt ifrån sig. Vill gärna vända det till mig. T ex om jag påtalar att det blivit fel i konversationen med ett av barnen kan hans svar vara "Varför pratade inte du om detta med denna istället?" Istället för att ta ansvar att det blev fel och be om ursäkt. När jag försöker hjälpa med rutiner och struktur struntar han i att använda verktygen.
Jag tänker att det finns ett motstånd i att få "på papper" att han har en diagnos för med det kommer ett ansvar att göra en förändring. Det är lättare att låtsas som ingenting och skylla på mig, än att faktiskt ta tag i de problem som finns. Han vet ju att ett liv med diagnos kräver struktur, rutiner, att leva ganska inrutat, att han skulle vara tvungen att prioritera bort specialintressen för att vara en mer närvarande pappa, att ha larm, scheman etc för att få ihop rutiner osv. Han vill helt enkelt inte det, för han förstår inte att andra mår dåligt av hans nuvarande beteende och förstår inte andras känslor. För honom är det inget problem. Han kan ibland säga "Det enklaste skulle vara att bo själv" t ex. Han förstår inte konsekvenserna för familjen, utan ser endast sina egna behov.
