PSYKOS, frågor?

Jag vill gärna fråga dig om hur dina psykoser påverkat ditt känsloliv,har det påverkat ditt känsloliv? Har aldrig haft psykos själv men lider av annan psykisk ohälsa och har haft ett flertal neuroser. Vad orsakade din första psykos? Har du blivit diagnosticerad med någon psykos sjukdom,exempelvis schizofreni? Jag ber om ursäkt om jag bombarderar dig med frågor men det är så att en ungdomsvän till mig insjuknade i psykos för 10 år sedan och jag har inte bott i vår hemstad på nästan 20 år men har nu flyttat hem och jag såg honom för första gången på nästan 20 år i slutet av sommaren. Jag fick en chock. Jag vet att han har inte kontakt med någon och jag misstänker att han lever i en misär,han lever i totalt mörker helt isolerad då han inte klarat av att betala elräkningarna och därför är strömmen avstängd. Jag vet inte om han är inne i en psykos just nu men jag  är så bedrövad och vet inte vad jag kan göra för att hjälpa honom. Tack för att du vill dela med dig om dina erfarenheter.

Det är en lång historia. Jag är inte expert på psykoser allmänt utan bara min egen och lite jag läst runtomkring.

Jag är uppväxt i en sekt miljö där allt var svart eller vitt. Rädslan för att hamna på fel ställe fanns stark i min kropp även långt efter jag lämnat sekten. Detta skapade tillsammans med några andra jobbiga händelser i livet stor stress. Tillslut var det så illa att det aldrig fanns plats för återhämtning. Sen hände det en sak som fick "bägaren att rinna över". Jag var så orolig att jag inte kunde sova och efter 2 veckor utan sömn så hamnade jag i psykos. Den började klassiskt med att jag trodde jag var Jesus men efter det gick det över till en mörk skräckfilm typ. Det tillståndet varade ganska länge 

Jag fick diagnosen Bipolär 1 med psykotiska inslag men i min journal har jag sett att de funderade kring andra också.

Psykosen har påverkat mitt känsloliv. Jag blev chockad över att det fanns sånt mörker och ett dåligtmående jag aldrig hört talas om eller hört nån beskriva. Jag vet att jag tänkte....om jag blir fri från detta måste jag ändå leva med vetskapen om att sådant här mörker finns. Än idag påverkar detta mig. När jag nu har varit frisk från psykos och svåra paranoida tankar i många år så lever denna "verklighet" kvar i mig. Tex om jag skrattar, är glad, eller harmonisk så är det som att jag vet vad verkligheten egentligen är. 

Det du berättar om din vän gör mig förtvivlad. Jag vet när jag var som sjukast så var jag livrädd att bli hemlös om min man lämnade mig. Jag fungerade inte över huvud taget! 

En period var jag så paranoid att jag inte kunde lita på nån, då kunde ingen hjälpa mig. Det var en hemsk tid. 

Jag jobbat i psykiatrin och tyvärr tyvärr är människor med svår psykisk ohälsa en väldigt utsatt grupp. 

När jag läser dina ord om din gamla vän blir jag helt varm i kroppen! Ja önskar att fler var som du och hade sådana tankar.

Men det är svårt. Ibland vill inte personen ha hjälp men jag tycker inte vi i vårt samhälle ska släppa dessa individer så snabbt. I mina öron låter det som att han behöver bo på ett särskilt boende och ha förvaltare eller god man. 

Nåt som verkligen betydde mycket för mig när jag var som sjukast var när människor såg det friska i mig. Pratade med mig som att de såg den friska personen långt där inne. Den finns där och jag tror att det är vi människor som lockar fram det i varandra. 

Samhället behöver också ha ett bättre skyddsnät men tyvärr fungerar inte alltid det. Fråga gärna mer, jag har verkligen inte alla svar men ibland kan det vara skönt att bolla.

Jag har en släkting som har schizofreni. Under en period av sjukdom hade han hallucinationer och vaneföreställningar om att jag tillsammans med andra släktingar hade skadat hans barn och gjort fasansfulla saker.

Jag undrar hur man minns de hallucinationerna i efterhand. Kommer man ihåg dem, de var ju så verkliga för honom då? Och hur ser han på mig nu? Kan det finnas kvar något agg eller misstänksamhet mot mig, som ju skadade hans barn i vaneföreställningarna?

Hej! Jag har inte haft hallucinationer och vanföreställningar på det sättet. Jag led av en svår paranoia där jag inte visste vem jag kunde lita på, trodde mina tankar var styrda och lite sånt. Hade inga starka känslor om att någon särskilt gjort mig illa.

En del saker från min tid i psykos kommer jag ihåg väl och en del inte alls. Det har jag förstått när jag pratat med människor som fanns runt mig den tiden.

Förstår du nu i efterhand att det var orimligt och att du var sjuk? Kan du minnas hur det började?

Var det någon som försökte förklara för dig att det är vaneföreställningar och hur upplevde du det i så fall?
Väldigt intressant ämne, tack för att du delar med dig!

Min rädsla och paranoia var inte helt orimlig utifrån den världsbild jag växte upp i. Det fanns logiska förklaringar skulle man kunna säga. Jag växte upp i sektmiljö och dåligt med skyddsfaktorer runt mig. 

För mig var det så att genom min psykos så läkte jag mina trauman. Den rädsla som styrde mig innan psykosen släppte när psykosen var över. Jag fick hjälp med detta. 

Själva psykosen började ju med att jag trodde jag var Jesus. Några månader innan det hade jag en period där jag såg mycket "tecken" och "min hjärna vävde mönster" lite svårt att förklara men hjärnan försöker ju göra världen begriplig och min världsbild höll på att falla samman.

Jag hade några år efter jag lämnade sektmiljön också lämnat tron på ett evigt helvete efter döden. Nåt som kändes orimligt vara, att fast jag inte trodde på detta logiskt längre så gick rädslan inte att släppa. Den satt i kroppen som ett klister.

Även när jag var som sjukast så visste jag att det var nåt som var fel men jag kunde inte sätta fingret på det. Väldigt förvirrande.  Det fanns de som försökte hjälpa mig men det är svårt när nån är så fruktansvärt rädd som jag var. För mig kunde vem som helst vara "ulv klädd i fårakläder". Jag blev ju tvångsintagen några ggr men fick ingen direkt hjälp. Det som hjälpte mest var snälla, icke dömande människor som såg det friska i mig. Några, både personal och andra kommer jag för evigt vara tacksam 🙏. 

Ibland beskriver jag min psykos. Tänk att du sitter och tittar på en skräckfilm men helt plötsligt är du huvudpersonen i skräckfilmen. Du förstår det men det går inte hoppa ur filmen. För mig vara det bara att vänta på att filmen skulle ta slut och tack och lov gjorde den det 

Jag är lite ordblind och knäppa familjeliv låter mig redigera !! Fråga igen om nåt är otydligt. Jag hoppar över ord ibland!

Inget jag märker :) tack för en väldigt detaljerad och fängslande beskrivning. Vilket helvete det måste vara att vara i en psykos. Det gör så ont att vara anhörig också och se vilka helvetes kval människan man älskar går igenom. Kan inte föreställa mig. Liknelsen med att se en skräckfilm och plötsligt vara huvudperson i den, men det är faktiskt på riktigt och inte på film... det är nog det närmaste man kan komma att förklara så man förstår.

Det är inte så konstigt att man utvecklar sjukdomen i den extrema miljö du växte upp i. Som du säger, hjärnan försöker hitta logik och normalitet även där det inte existerar.

Tror alla psykoser är olika men min var för det mesta ett helvete på riktigt. Du har helt rätt, så svårt att vara anhörig och känna sig maktlös. 

Jag vill aldrig gå igenom det igen men jag blev fri från mitt trauma så jag är ändå väldigt tacksam :) 

Min önskan är att stigmat kring psykos och andra psykiska sjukdomar ska minska. Psykosen i sig var fruktansvärd med stigmat i samhället gjorde att jag också kände mycket skam. Mina barn också tyvärr. 

Tack för dina tankar!