Min fru dog denna vecka. Jag har fortfarande inte förstått. Allt är bara tomt, tyst, kallt och jag är så fruktansvärt rädd.
Just nu är jag tvungen att ordna allt pappersarbete, vilket är mycket. Men jag känner att där bakom, när jag väl slappnar av, gömmer sig en avgrundsdjup sorg. Finns det någon väg upp ur avgrunden? för just nu ser jag inte det.
Hur ska jag kunna leva igen, inte bara existera utan leva?
Ett andetag, en timme, en dag åt gången. Långsamt, med stöd av vänner och kanske samtalsstöd.
Det tar tid men många har gått vägen före dig, och de flesta finner att det kommer en dag när livet plötsligt har blivit i färg igen.
Den som älskade dig vill så klart att du ska leva, och inte förtvivla, för resten av din tillvaro.
Nej vad tungt, jag beklagar djupt din sorg. Det värsta som kan hända. Det kommer nog att vara som ett töcken ett tag, det känns obegripligt och som en ond dröm. Det tar lång tid att läka från en sådan sorg. Var snäll mot dig själv och ge dig själv tid att sörja. Har du människor omkring dig som kan hjälpa dig och stötta? Vardagliga saker som matlagning kan vara svårt att orka med men du måste försöka äta. Stor varm kram till dig...
Ofattbart, bara allt arbete med papper mm efter att nån dött gör att man tappar orken, sen förlusten på det
Hoppas du hittar en väg ut
Jag beklagar verkligen sorgen :( Ta hjälp av vänner och bekanta, håll kontakt med dem så du har någon att prata med. Fundera på om du kanske behöver någon kortvarig professionell kontakt också, via VC till exempel.
Jourhavande präst finns på telnr 112 klockan 21-06
Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Det är så man tar sig igenom det.
Ta hjälp från familj, vänner och även vården om du behöver. Umgås med andra som också älskade henne och finn stöd i varandra. Var tillsammans i sorgen.
Det är nattsvart en tid. Men du kommer att komma igenom det.
Här finns en stödförening: https://www.vimil.se/
Med mitt varma deltagade.
Jag vill sända dig en kram med omsorg
Var snäll mot dig själv. Försök göra sådant som du tycker om. Om du har någon som bryr sig om dig, släpp in dom och ta emot deras omtanke
Vad oerhört tung och sorgligt! Finns inga ord som räcker till i en sådan situation och kris. Att få vara ledsen och sörja är viktigt och att få hjälp av vänner om man har några. Man får nog ta en minut i taget och försöka ta hand om sig själv. Endast tid kan läka och stärka, men det är en process.
Om jag hade haft råd hade jag nog vänt mig till nån professionell psykolog/kurator eller ringt till kyrkan som är fantastiska på stöd och samtal. Det kan vara jobbigt att dela sorg med anhöriga, de är inte alltid så bra på att lyssna och trösta tyvärr.
I varje kyrka finns diakoner som är utbildade i krishatering och alla är välkomna oavsett om man är kristen.
Jag beklagar verkligen din sorg.
Har du vänner eller släktingar du kan vistas hos ett tag? Behöver du hjälp av någon som ser till att du får i dig lite mat?
Även om det känns menlöst och du inte vill, ta hand om dig själv, ät, vila. Det blir inte bättre av att du inte bryr dig om dig själv.
Min man dog väldigt plötsligt för snart ett år sedan. Sorgen har kommit och gott, den har ändrat karaktär men den finns där. Året har innehållit väldigt mycket tankar och funderingar, skuldkänslor, glädje över att jag lever, skuld över att jag lever, framtidstro, tomhet, sorg, tacksamhet över det vi fick tillsammans och saknad. Insikten över hur otroligt stor förlusten var kom så småningom. Processen att bli ensam i stället för en del av ett par är inte avklarad på det år som gått, men tanken om att jag kan skapa mig ett nytt givande liv finns bakom det andra.
Ja, det är otroligt mycket pappersarbete ett bra tag efteråt. Juristbyråer kan sköta sådant om du inte orkar eller vill själv.
Det kommer att komma en dag när du kan känna glädje igen, även om det tar tid.
Jag vill tacka för alla vänliga ord och råd ni gett mig här.
Det ger ändå en värme mitt i allt detta mörker.
Så tack igen.