Min bästa vän är avundsjuk på min viktnedgång

Jag har en kollega som fanns där för mig när jag mådde dåligt och var överviktig hon blev som min familj och då mina riktiga föräldrar aldrig uppskattat mig så blev vänskapen med henne enormt viktig för mig. Vi gjorde allt tillsammans firade högtider, semestrar och pratade om allt. Hon accepterade mig fullt ut för den jag var och hon blev den viktigaste personen i mitt liv. Jag träffade en man som var helt underbar och jag hade jobbat upp mitt mående med hjälp av psykologer med henne som stöd längs hela vägen. När jag träffade min man gav hon lite pikar om att jag inte får glömma bort henne, men det kunde jag acceptera de va nog hennes sätt att säga att hon va rädd att förlora vår nära vänskap och jag såg henne fortfarande som min närmaste och hon släppte in mig och min man så vi båda blev som hennes familj (hon har man o vuxna barn) vi alla umgås på högtider och har gjort så mycket kul tillsammans på semestrar och helger. Jag bestämde mig efter jag bearbetat min destruktiva uppväxt med mina biologiska föräldrar att ta hand om min kropp som förfallits pga tröstätning för att dämpa ångest och deppresikoner. Jag provade pt och olika dieter men det var omöjligt att få bestående viktnedgång. Min bästa vän har även hon kämpat med viktnedgång i många år och hon vet hur svårt det är och hur jobbigt man kan må med en massa kg extra på kroppen som bidrar till värk och sämre mående, trötthet, ångest, skam.
Jag stod i kö i över 2 år för en gastric bypass operation och läste på allt jag kunde om vad det innebär och vad som krävs för att få bra resultat. Jag var hela tiden ärlig mot henne om att jag sökt och hoppades kunna genomföra en operation. Hon var väldigt negativt inställd och tyckte det var fusk, att det enda som krävs är ?pannben? men om de vore så lätt varför är hon själv då övervikti och beklagar sig för hur hon ser ut. Jag valde att göra något åt det. När det finns hjälp att få varför får jag då inte ta den hjälpen enligt henne? Hon klagade massor på mig och försökte skrämma upp mig; du kommer se sjuk ut, allting kommer hänga, du kommer se gammal ut, folk kommer fråga dig om du är sjuk det måste du va beredd på mm. Jag fick känslan av att hon såg rött och insåg att det inte var någon idé att prata med henne om det då det är min kropp mitt välmående och mitt val som jag får leva med oavsett vilka beslut jag gör för min skull. Det kändes som jag skulle få välja mellan hennes vänskap eller en operation. Jag hade redan många hälsoproblem så jag valde min hälsa framför hennes elaka ord. Operationen gick bra och nu ett år senare mår jag bättre än någonsin, jag har tappat över 52kg i vikt, har ett normalt BMI mina världen ser bra ut på blodprover och jag är piggare, gladare och har fått ett helt nytt liv med träning och näringsrik mat. Det svider i ögonen på henne, hon har inte en enda gång sagt något positivt om att jag genomförde operationen. Hon har börjat pika mig att det är inget att sträva efter att vara så smal som möjligt. Det har aldrig varit mitt mål att bli undernärd och det är jag heller inte jag håller en stabil hälsosam vikt och ändå klagar hon på mig att jag ska äta upp mig. Vi får inte möjlighet att umgås med henne o hennes familj längre hon kommer med undanflykter de har inte tid det är så mycket annat och sen hör jag hur hon planerar med andra vänner o prioriterar att umgås med andra. Det känns så falskt. Oavsett vad vi pratar om så låter hon negativ när jag berättar om något. Hon hälsar knappt på mig vissa dagar på jobbet och det känns som en klump i magen på mig. jag skulle vilja berätta för henne hur jag känner men jag tror inte det skulle bidra till något bättre. Hon blir så ofta arg på mig utan anledning nu för tiden och jag känner att hennes sätt att bli mot mig påminner om min uppväxt hur mina föräldrar såg ner på mig och klagade på mig och att allt var mitt fel och jag får inte ta egna beslut. Det gör så ont i mig då hon varit min trygghet när jag behövde det som mest och nu känns det inte längre som hon vill mitt bästa. Vi ska fira jul hos dem är planen men vi har inte umgåtts på väldigt länge och på jobbet känns sdet stelt så jag vet inte hur avslappnat de kommer kännas att umgås då och jag vet inte vad jag ska göra. Önskar att vi kunde få tillbaka vår tillit för varandra och vår fina vänskap. Känns som jag bara har 2 alternativ; prata ut eller ignorera henne och leta nya vänner.