• Anonym (soma)

    47år singel och känner bara sorg

    Min rant över hopplösheten.


     


    Jag har försökt att hålla humöret uppe, men man känner sig så sjukt ensam.
    Jag känner mig inte 47, jag är inte 47 mentalt. Och det smärtar **


     


    Jag vet inte, vad jag skall ta mig till. Jag tittar på dejtingsidor. Men, det är så otroligt värdelöst.


     


    Jag tittar på dessa persentationer, och känner att jag inte på något sett kan relatera till dessa kvinnor som är i min ålderskategori.


    Det är så mycket uppgivenhet, enorma kravlistor, eller bara, nej jag vill inte träffa nån, bara snacka...


     


    Varför gå ut på dejtingsida överhuvudtaget.


    Det känns verkligen som om, jag kommer att för alltid vara ensam, ingen att krama, att älska. Inget att mysa med eller kivas med och ha kul med.


    Jag läser dessa presentationer, och blir bara deprimerad. Jag kan inte relatera till alla krav, och "djupa konversioner" som kvinnor vill ha, jag fattar inte vad det betyder. Har alla kvinnor, som varit i förhållanden aldrig haft samtal med sina partners?


    Ska alltså jag, bara agera psykolog för dom, så att jag själv kan få närhet? Nä, det är på tok för toxic för mig. SKulle aldrig hända och jag skulle aldrig ens tillåta mig själv till något sådant beteende.


    Det känns som om jagm åste göra något drastiskt. Lobotomi eller åtminstonde anti deppressiva tabletter.


    När jag mår så här uppgivet och sorgfyllt. Så Styrketränar jag. Eller går ut på långa promenader. Eller cyklar långt. Är så less på mobiler, datorer, plattor ect.


     


    Den sorg jag känner, är över det som jag aldrig haft. Sen ser jag folk hur dom så lättvindigt bildar relationer som redan från start är dömda att misslyckas. 


     


    Jag förstår varför, män i min ålder väljer att avsluta sina liv. Inte för att jag skulle göra det. Men jag förstår.


    Jag känner mig helt missanpassad i dagens samhälle. Jag kan inte relatera till denna personlighetslösa kommunikationen längre.


     


    Jag har varit med sen innan internet blev till vad det har blivit idag. Reklam, personuppgiftsjälande och livsutsugande.


     


    Jag försöker hantera min vardag, men ibland, får man känslan att, en väldigt nära och kör, har dött. Precis den känslan, och den kommer och går. Nu har jag känt så här i 3 veckor. Jag försöker att avbryta detta tillstånd med träning, och andra kognitiva distraktioner, men eftersom, det är ensamheten, och sorg över att jag komme att leva mitt liv i ensamhet för resten av mitt liv som fräter så hårt på mig.


     


    Jag vet inte hur jag skall gå vidare, det finns liksom inget att acceptera, jag vet att jag inte blir yngre. Min mor kläcker ur sig när hon talar om andras familjer att åh dom har så många barn barn.


     


    Ja, jag har försökt, men antagligen är det jag som är idioten, eller så har jag bara trott bättre om andra. Som visat sig tyvärr vara helt fel för mig.


     


    Varje gång hon nämner det, så triggas min sorg igång, ja, jag hade kunnat vara en far, till en son eller dotter. Men jag är inte det. Det är oerhört svårt att hitta en bra människa idag. Någon man kan lita och ha förtroende och respekt för.


    Sen, att hitta kvinna, som ens kan ha barn i min ålder, är kört. Så jag sörjer även ett barn som jag aldrig haft. Vad är det om, varför det. Varför kan jag inte få vara en lycking singel man.


    På jobbet, så är det många som gärna tar upp det samtalsämnet, ska inte du hitta någon då?


    Detta är människor som varit i relationer sen i 10-20 år.


    Eller så är dom unga. och inte förstår va det innebär att vara singel i min ålder. Utan att det skal lvara så lätt med att starta relationer på sådär. Dom förstår inte hur singelkvinnor i min ålder är.


    Och varje gång, känner jag efter jag får frågan att, fan låt mig dö nu.Allt är över.


     


    Vissa säger ja, dom vet vad som gäller.


    Nä inte nödvändigtvis. Finns väldigt mycket galningar där ute, och jag vill inte bli indragen i relation, med en borderline eller adhd person. Eller som har ett ganska dåligt förslutet.


    Och eftersom jag ställer så pass höga krav på en partner, kommer jag förbli singel. Jag som man, måste acceptera alla kvinnor oavsett hur illa dom är och bara ta hand om dem och deras problem, vara doktor, psykolog och pappa.


     


    Nu ska jag iväg och arbeta, gå igenom detta i mitt huvud. Och problemlösa och omarrangera mitt inre så jag slipper ha denna känsla styra mig.


     


    Jag har aldrig velat ha flera kvinnor, aldrig någonsin, jag har alltid velat ha den rätta. Tyvärr finns hon inte, och gör hon det så är hon definitivt upptagen, gift ect.


     


    Jag bryr mig väldigt lite i materiella ting, dom har inget värde alls för mig så att handla, resa, och uppleva platser är sjukt ointressant.


    Jag vill ha ett förhållande, som skall byggas upp till ett starkt och pålitligt förhållande. Jag är i regel den som hugger tag i problem tidigt och försöker lösa dem.


    Jag är den i min familj som är knutpunkten för alla. Men när jag behöver hjälp, blir alla ställda. Så jag kan inte säga nåt. Jag har ingen röst där. Allt handlar om att axla sig själv och bara gå vidare, och det är det jag gör, men det är så tungt just nu. Så fruktansvärt tungt.


     


    Dags att sminka på mitt positiva jag och ha ett brett leende och axla allt ansvar igen. Bara köra på utan eftertanke. Håll det negativa borta och simulera de positiva. Dag ut och dag in.


    Får väl vara glad att jag har jobb, och pengar iallafall. Och på nåt sett acceptera att jag failade det mest mänskliga, att fortplanta sig, och detta sinnestillstånd är det straff jag fått.


     

  • Svar på tråden 47år singel och känner bara sorg
  • Anonym (G)

    Jag beklagar. Det är en livssorg för många att inte få kärlek och avkomma. Andra trivs utmärkt. Jag vet att dejtingsidor och appar får många att må mycket dåligt, men jag vet också många par som träffats på det viset. Kom ihåg att du är värdefull som människa oavsett, och försök hitta sociala sammanhang som får dig att må bra, inte för att träffa kvinnor utan för att människor behöver vara bland andra människor, trots att det kan vara så svårt !

  • Eurydike

    Din text väcker många tankar. Dels tänker jag att du borde undvika dejtingsidor tills du har fått lite distans, dels att du tycks känna dig väldigt alienerad från allt och alla i ditt liv. Du skriver att du känner dig ensam. Syftar du då enbart på saknaden efter en kärleksrelation eller andra nära relationer? Jag tror du misstolkar det där med djupa samtal. Det behöver inte alls innebära att man är någons psykolog, utan att man delar med sig av tankar och känslor om stort och smått. Jag har många djupa samtal, det är min specialitet. Att vissa saker känns främmande för dig kan jag förstå. Kvinnor i din egen ålder känns främmande eftersom ni är på olika plan i livet. De har upplevt saker som du inte har och du har upplevt saker som de inte har. Jag tänker också att det inte är bra att hålla allt inom sig som du gör. Att sätta på sig en mask, som är precis motsatsen till vad man känner, kan inte vara lätt. Har du funderat på att försöka minska det avståndet på något vis? Att göra leendet lite mindre brett och inte axla lika mycket ansvar. Bara en tanke.

  • Anonym (Klurigt)

    Tror du misstolkar kvinnorna på dejtingsidorna, kanske är det rädsla som gör att du läser in saker för att undvika att bli sårad eller bortvald. Det krävs nyfikenhet för att kunna dejta, är det verkligen profiltexterna på jämnåriga som stoppar den nyfikenheten (har svårt och tro det) eller är din rädsla att du inte vill eller vågar skapa kontakt med någon som kanske har mer erfarenhet och levt ett annat liv innan dig?

    ingen är någonsin perfekt, men det är inte förrän man lär känna andra som man kanske inser att perfekt inte är det man behöver.
    Du säger att du tar på dig den "positiva masken" med andra, dags att sluta göra det. Ventilera det som
    är jobbigt, är det svårt att göra det med familj och vänner så öva sig med en terapeut. Du behöver förändra dina tankemönster för och kunna må bra. Det låter som du är deprimerad och det är ingen skam att prova medicin (även om träning är super bra så kanske du behöver mer hjälp än det). Fundera på varför du känner att du inte kan vara dig själv, varför är det skrämmande att ha djupa samtal? Det du precis berättat här inne är rätt djupt och visar ju vem du är.


    Det är ok att bära på en sorg, men du behöver också acceptera den och inse att livet inte är förbi för det.
    Med förändring kan det släppas in andra saker som ger ljus och tar en del av fokuset från sorgen. Kanske du aldrig får egna barn, men kanske andras barn eller ett husdjur kan ge dig lite av det som saknas. Kanske en ny hobby, nya vänner kan ge dig lite avstånd till de jobbiga tankarna Osv.

  • Brax

    Är i liknande situation, brukar kunna hålla livslusten någorlunda uppe, genom att se på bra exempel som kan inspirera. Det finns ju många bra människor, som både ser bra ut och verkar vettiga som är singlar, men som inte deppar ner sig för det. Brukar också tänka på att många i förhållanden kan vara minst lika olyckliga ha lika stora eller större problem, det är inte svårt att hitta de exemplen. Brukar försöka planera något, även om det är svårt när man är ensam. Jag har planerat en skidresa i grupp nu iaf med UCPA - solovecka. Då känner jag att jag gör något iaf.

    Försöker korrigera mig själv och tänka att jag överdriver och tänka att det kunde gått sämre.

    Men emellanåt kommer stark sorg och ångest, som idag när jag grät på kontoret och gråter ikväll. Ser tillbaka på alla misstag och missade chanser och tillfällen som kunde ändrat allt. Hur jag schabblat bort det. Idag har jag fastnat i en situation för längesen då det var en tjej som ville ha med mig på fest, klockan var kanske 23 men minns jag avstod med motiveringen att jag hade föreläsning morgonen efter. Otroligt korkat. Hade jag följt med kanske det sociala satts igång. Sedan såg jag aldrig de mer.. så sorgligt, borta förbi..Detta gör så ont, just idag

    Mest är det kanske ensamheten, mer än att träffa kärleken. Vet inte hur länge till man orkar. ständigt själv, göra saker själv. Tappar lusten. Har några vänner och bekantskaper, men det är skrämmande tunnt när man tänker på det. Mina gamla föräldrar har jag heller ingen superrelation med heller då jag känner att det i hemmet föddes en sjuk självkänsla som sabbade mycket. Det är en sorg i sig. Min pappa tycker också att vänner är oviktigt vilket är det man saknat/haft för lite av. 

    Det som stör mig är att jag tror att jag inte alls hade behövt haft det som det varit eller varit i denna situation, man är liksom mer kapabel och bättre än de flesta. Det var bara dumma föreställningar man hade, lurade sig själv. 

    Idag är det alltså stor sorg här också, kommer inte gå att sova och imorgon kommer det bli svårt fokusera på jobbet.

  • Anonym (Gryning)

    Det handlar ju enbart om din egen inställning. Du väljer ju att känna på det sättet. Allt du känner beror ju på dina egna val som du gör nu och har gjort historiskt. 

  • Brax

    Men du har ändå energi så att du kan träna, vandra? Jag orkar inte det när det är som värst

  • Anonym (Gryning)

     



    "Och eftersom jag ställer så pass höga krav på en partner, kommer jag förbli singel. Jag som man, måste acceptera alla kvinnor oavsett hur illa dom är och bara ta hand om dem och deras problem, vara doktor, psykolog och pappa."

    Detta indikerar att du flyttar skulden på ditt singelskap på alla dåliga kvinnor. Ta ditt eget ansvar. Lägg inte det på andra.

  • Brax
    Anonym (Gryning) skrev 2023-11-28 14:11:40 följande:

     


    "Och eftersom jag ställer så pass höga krav på en partner, kommer jag förbli singel. Jag som man, måste acceptera alla kvinnor oavsett hur illa dom är och bara ta hand om dem och deras problem, vara doktor, psykolog och pappa."

    Detta indikerar att du flyttar skulden på ditt singelskap på alla dåliga kvinnor. Ta ditt eget ansvar. Lägg inte det på andra.


    Ja, där är inte jag iaf. Jag lyssnar gärna och försöker stötta, det är väl dvs det ma ska ha en relation till.
  • Anonym (Gryning)
    Brax skrev 2023-11-28 14:23:57 följande:
    Ja, där är inte jag iaf. Jag lyssnar gärna och försöker stötta, det är väl dvs det ma ska ha en relation till.
    Varför tror du det är du? Det är ju ett citat från ts.
  • Anonym (50 plus)

    Jag har en manlig vän som träffade sin sambo när han var 48 år, det var hans första relation. Hon är femton år yngre och både söt och trevlig. Säkert spelar det in att min vän har bra jobb och god ekonomi, men de verkar genuint lyckliga. 

Svar på tråden 47år singel och känner bara sorg