Jag fattar inte varför jag inte har vänner

En del människor är helt enkelt socialt udda och blir svåra, jobbiga, tråkiga, konstiga på olika vis att umgås med. Det är som att en social pusselbit saknas och umgänget blir besvärande på olika vis. Då är det lättast att dra sig undan. Ibland försöker man hinta om oönskat beteende men det når sällan fram. Självinsikt saknas. 

Egentligen borde man försöka vara ärlig och berätta vad som blir fel, men oftast handlar det om personer man inte är nära nog för att orka med ev känslor som kommer med en sån konfrontation. Du kan ju alltid, om du orkar fråga de personer som lämnat dig vad som blir fel.

Vänskap måste vara ömsesidig. Att vara vän med någon bara för att vara snäll fungerar inte i längden. Jag vet att jag låter hård men det här är min erfarenhet av personer som har svårt att få och behålla vänner. 

Jag tycker du skall fortsätta med hobbies och olika föreningar , där kan du träna upp din sociala kompetens. Bry dig inte om att det bara är bekanta, det viktiga är att ha kontakter och med bekanta kan du träna på det sociala. 

Ert bra sätt är ju också att jobba ideellt i studentlivet, då jobbar ni tillsammans, du får träna på det sociala och du får bekanta, vilket är en bra början. 

Du skulle också kunna tala med en kurator på universitetet om att du  känner dig ensam och kanske få tips och råd. 

Väldigt många i din ålder känner sig ensamma, du är inte ensam. 

Om du var mycket ensam i grundskolan missade du all den sociala träning andra fick då. Det är inte konstigt om du tycker att det är svårt nu! Jag tror att du vinner på att fortsätta öva dig på att umgås i föreningar och liknande. Gå med med inställningen att det är trevligt att träffa lite folk en gång i veckan, INTE att hitta en vän. Skulle det hända så är det så klart härligt, men se det i första hand som umgänge med bekanta. 

Har du familj som du trivs med? 

Vet du om du har tex autism eller adhd? Sånt kan ju också göra det sociala knepigare. 

Det är svårt att skaffa vänner generellt i Sverige. De flesta har vänner kvar sedan barndomen som de har kontakt med än, och många andra umgås bara med sin ursprungsfamilj, sina partners osv.

Har själv studerat lite, och jag har fått kontakt med en del även på fritiden. Men det kan vara svårt att få vänskaper att verkligen bli mer stadiga.

Det går att få kompisar även om man missat den sociala träningen i barndomen. Man vet nog inte alltid vad det beror på om man kan knyta kontakter med andra eller ej, men om man är desperat i jakten på en kompis finns en risk att man blir "klistrig", vilket känns obekvämt för den tilltänkta kamraten.                                                                                                                            Alltför tystlåten? Man måste ha någonting av substans att tala om, läs böcker, följ med samhällsutvecklingen och odla kulturella intressen. Sen ska man värna sin integritet och inte lämna ut allt om sig själv, inte vara alltför "öppen". Folk ska inte läsa i en som en öppen bok, det är få människor som egentligen gillar det även om de säger det.
                                                                                              Total öppenhet är inte alltid uppskattat, den kan göra andra generade. Även i mångåriga relationer ska man behålla en lite kärna av integritet, stolthet om man så vill. Det finns personer som på ett tidigt stadium berättar om sina dåliga äktenskap eller usla ekonomi. Där backar jag alltid, jag är ingen terapeut och jag vill inte umgås med någon som eventuellt vill låna pengar av mig. Någon jag träffade hade dåligt bordsskick, en annan  var så fult klädd att man skämdes för att visa sig med personen. 

Men det är det som är poängen, jag har noll aning om var gränsen går. Det blir alltid antingen för mycket eller för lite. Dessutom kände jag personer som redan efter några träff började berätta för mig om hur de planerar att ta livet ur sig, om hur de vill isolera sig från alla, etc. Och dessa personer hade massor med vänner. Även nu har jag träffat en person som bara bombarderar mig med rants och det finns ingen tråd mellan det som hon skriver till mig, denna person har en bästa vän och verkligen en krets hen kan lita på

Nej, nej, någon som planerar självmord, där skulle jag backa. Jag skulle förstås insistera på att denne genast, ofördröjligen, uppsökte vård. Det kanske är befogat att vederbörande uppsöker psykakuten. Detta, TS, har inte med vänskap att göra om du nu hjälper någon som befinner sig i ett nödläge, det har med det stöd man som en normalt empatisk individ ger en medmänniska, förväxla det inte med vänskap.                                                                                                         Vänskap är ömsesidig, det är utsträckta händer som fattas av den nye vännen. Vänskap går i båda riktningarna och innebär inte att man får utnyttja dig. Var inte "översnäll"! Det finns många som har inbyggda radar och som vet precis vem som kan utnyttjas, det får du se upp med! De föreslår att man ska göra saker tillsammans som kostar pengar och tänker "swisha sen". Dessa s.k. "vänner" klarar du dig utan. Innan du nalkas någon tänkbar blivande kompis, försök att göra någon liten "research", kanske på sociala medier så du vet något om personen ifråga. Och redovisa inte hela din tillvaro för främmande personer! 

Men det jag menar är att folk som gör sånt har ändå massor av vänner. Även folk som är elaka mot andra har i alla fall några nära personer. Så varför ska jag bli lämnad för att jag råkade öppna upp för mycket några gånger?

Kanske är TS speciell på något sätt, men man ska också ha lite flyt träffa på rätt personer som får dig att känna dig bekväm. Minns i gymnasiet hur jag hamnade i en klass där jag blev lite hånad, så fort jag försökte säga något blev det  hån. Tror detta förstörde mig lite och gjorde att jag inte litade på folk riktigt, trodde de drev med mig och fick för mig att jag inte kunde vara social. Men jag fick sedan lära mig att jag är rätt trevlig och bra att prata med. Tyvärr lite för sent.