Min fru vill lämna mig

Jag har inte känt behovet att försvara min fru, det min familj sagt till mig om frugan får stå för dom.

Det tog mig några år men tillslut sa jag stop, jag förklarade att min fru inte tvingar mig att vara hemma med dom utan JAG VILL vara med min familj.
Jag förklarade att alla val jag gör inte alltid kan vara frugans fel och att pratet måste upphöra.

Men då blev allt värre, syskonet ignorerade frugan på sociala medier, svarade inte när frugan ringde och när jag tog upp det med mitt syskon så sa hon att det är lögn.
Frun svarar inte när hon ringer.

Till saken hör att jag vet att frugan inte ljuger,
hon har visat samtalshistoriken.
Jag fattar att min syster ljuger och skyller på min fru men jag förstår inte vad jag ska göra och vad det är som gör min fru så sårad.

Efter att jag pratat med mitt syskon tog hon bort frun från sociala medier.
Antagligen för att hon skäms tänker jag?
Frugan tror inte syskonet skäms utan tycker detta är en reaktion på att jag ifrågasatte varför hon ljuger att min fru gör de handlingar hon själv gör.

Nu sitter jag här och känner att jag inte kan reda ut frugan och syrrans problem.
Frugan anser sig inte ha något problem utan vill att det dåliga beteende mot henne upphör och om det inte upphör så ska jag vara beredd på att jag inte kan ha goda relationer med min kärnfamilj.
Det är så man gör i äktenskap anser hon.
Jag ser det inte så allvarligt, jag kan väl vara trevlig mot dom trotts att jag inte uppskattar att dom är så otrevliga mot frugan?
Dom har ju slutat prata illa om henne, det är bättre än innan.

Frugan känner att det räcker för henne och att hon inte kan leva med mig för jag inte respekterar henne eftersom jag låter min familj göra handlingar riktade mot henne utan att sätta stop för de. Tidigare var det skitsnack och nu är det handlingar.
Hon påstår att det ena upphör med då börjar nästa "mobbing" från deras sida.

Ja, att tillägga.
Frugan har pratat för sig själv och stått upp för sig själv men då blir min kärnfamilj nästan stötta och påstår att hon är respektlös.
Vilket leder till samtal där dom säger att det inte är konstigt att jag förändrats när frun söker dramatik hela tiden.

Nej jag vet inte hur jag ska rädda det men om det verkligen är så dåligt hur jag hanterat detta så hoppas jag någon kan förklara vad jag kan göra.

Jag hör ingenting illa om frugan längre så jag kan inte be dom sluta med något som dom inte gör.
Jag kan inte be min syster ringa frun för jag förstår att hon inte vill ha något med frugan att göra

Det hade varit trevligt om alla var ärliga men ingenting som min syster har gjort är hennes fel så det är omöjligt för mig.
Det minsta jag kan göra är att svara när hon ringer och vara trevlig.

Nu är alla inbjudna på en familjeresa, frugan har inte antytt att hon inte vill åka däremot har hon sagt att om vi ska åka och det ska accepteras att min kärnfamilj fryser ut henne och hennes barn så är det ett tecken på att vi inte kan ha ett funktionellt äktenskap.
Då går vi isär, jag vill inte gå isär men jag kan inte lova henne att alla kommer vara snälla.

Vad ska jag säga om min syster eller mamma säger något olämpligt, jag vet ju att frugan kommer sätta punkt för det och att jag troligtvis kommer få samtal över att frugan inte tål skämt.
Ingen tar ju ansvar för det dom gör eller säger 

Vems önskan ska jag respektera?
Jag är human jag älskar min fru och vill leva med henne, jag kan inte styra hur min syster är och nu ska min fru lämna mig för att jag är trevlig mot min syster.

Hade problemet blivit löst om jag inte var lika snäll mot min syster?
Hon är ju snäll mot mig så det blir väl konstigt?

Jag har förtydligat att jag inte kan träffa varken mamma eller min syster så mycket eftersom dom gör det obekvämt för min fru.

Då tycker dom att jag ska komma själv.
Jag har förstås inte gjort det för jag anser att dom borde kunna vara schysta eftersom jag vill att vi ALLA ska kunna umgås.

Varför ska jag komma själv?

Uppenbarligen kan dom inte vara schyssta och uppenbarligen vill dom inte förändra sitt beteende mot frugan för att få en sundare relation till mis och oss som familj.

Jag har ju testat det men det blir ju bara värre 

Jag har helt ärligt tyckt att min fru är för känslig men det kanske varit fel av mig.

Det är ju inte hennes familj så jag har känt att hon inte behöver bry sig så mycket om dom inte är så snälla, hon har ju sin kärnfamilj som är snälla.
Men frugan menar på att hennes kärnfamilj är snälla mot mig också och vårt problem handlar om att min kärnfamilj medvetet väljer att vara elaka mot henne men uttrycker att dom gör det omedvetet för dom är vana vid tiden när jag inte hade familj och umgicks väldigt mycket med dom.

Frugan köpte att dom i början gjorde saker omedvetet men anser att dom borde förändrat sitt beteende när dom fått veta att det är sårande.

Både frugan och jag har satt punkt, men när deras beteende fortsätter så känns det onödigt att prata med mamma och syster för dom blir ju bara ännu mer elaka mot frugan.
Dom triggas nästan av det och det skapar så mycket bråk mellan mig och frugan.

När min syster ringer mig så hälsar alltid min fru på henne och då pratar dom.
Men min syster vill inte att hon och frugan ska kommunicera själva.
Hon tycker att det blir för många missförstånd mellan dom och då är det bättre att dom ses när dom ses.
Min syster har även skrivit det till min fru och min fru tyckte det var väldigt osunt att kapa kontakten för att hon hade uttryckt att hon inte uppskattar när barnen särbehandlas.

Det berättade min syster för mig när jag frågade varför hon skrivit att dom inte behöver ha någon kontakt utan kan ses när dom ses.

Min syster sa även i samma samtal att hon hoppas vi kan ses själva om det är så att hon och min fru inte kan dra jämt.
Frugan har däremot uttryckt att det var överdrivet för hon har inga bekymmer med någon men att hon inte är tyst om någon är nedlåtande mot henne

Lösningen är att jag ska vända ryggen till min kärnfamilj sålänge de inte gör det trevligt för oss alla att umgås?

Men hur säger jag detta så min mamma och syster förstår att jag menar allvar?

Men är det så illa?

Min fru åker till mina föräldrar men bara med vårt gemensamma barn (när övriga barn är hos sin andra förälder)
Anledningen, mina föräldrar köper present till vårt gemensamma barn men ger ingenting till övriga barn.
Jag har sagt ifrån och det har inte hänt.
Min fru vill fortfarande inte att vi ALLA ska åka dit för hon tycker att mina föräldrar på något vis bär visa att dom gjort fel.
Tex prata med henne eller komma hem till oss när dom vet att alla barn är hemma.
Ingenting av det har hänt så frugan vill inte involvera övriga barn.

När vi åker till mina föräldrar envisas min mamma att prata med barnbarnet och benämna mim fru vid sitt namn, alltså hon säger inte "ska mamma sitta jämte dig"
Utan 
"Ska Anna sitta jämte dig"

Jag rättar alltid till min mamma men hon fortsätter.

Jag undrar vad mer ska jag göra, min mamma envisas ju och det blir bara löjligt.
Jag har pratat med henne men hon säger att hon glömmer bort sig 

Jag älskar min familj, den familj jag valt mer än något annat.
Alltså mim fru och alla barnen.

Men jag vet inte hur jag ska hantera detta för hur mycket jag anstränger mig för att förklara för min mamma och syster så fortsätter dom.
Jag vet aldrig vad dom hittar på och helt ärligt förstår jag inte hur dom kommer på allt, det är först när frugan förklarar att det är nedlåtande mot henne som jag förstår till viss del.
Men när jag sen pratar med mamma och lin syster så har de alltid någon ursäkt och då tror jag på dom också till viss del 

Ska försöka prata med frugan, jag vill inte skilja mig.
Självklart vill jag att min kärnfamilj respekterar henne och oss som 1 enhet och jag kämpar för det.

Jag hoppas familjeresan kan bli ett tillfälle för alla att visa sim bästa sida men jag är orolig för att det inte kommer bli så och då har jag ingen familj kvar.
Jag vet inte ens om jag har dom kvar i skrivandets stund.

Kan jag säga något till min mamma och syster inför resan utan att det uppfattas för dom att min fru bett mig göra det?

Kan jag säga att JAG åker med med min familj med förväntningar att alla är snälla mot alla och att vi pratat tillräckligt många gånger för att dom ska förstå vad jag syftar på?

Eller har ni något bättre förslag?

Jag pratar i JAG form men det dyker ändå upp småhintar om att det är min frus ord som är min lag.

Självklart vill jag komma överens med min fru,
den distansen hon tagit hittills har jag backat upp henne i för den finns pga ett beteende som inte upphört från mamma och syster.

Mamma vill väl känns det som men glömmer bort sig men min syster hade nog hellre förlorat den lilla kontakten som finns kvar med mig bara för att jag inte vill lyssna på när hon pratar illa om min fru.

Det kanske verka lätt för er men för mig har detta inte varit lätt att hantera,
jag var en gång i tiden säker på att det räcker att prata med min mamma eller syster 1 gång om något är fel och då kommer det aldrig mer ske.

Men dom fortsätter, jag har velat tro att det beror på att dom inte vet bättre.
Men efter 6 år så borde dom veta bättre för jag har försökt vägleda dom så pass mycket att jag glömt bort hur min fru mår i allt.

Jag har försökt se till att mamma och syster inte känner sig ledsna, när vi fick vårt gemensamma barn buffade dom undan min fru och drog vår bebis ur hennes händer.
Detta pga glädje sa dom då, först nu förstår jag hur jobbigt det måste ha varit för min fru att få ryggen vänd när vår bebis gråter och hon vill trösta.
Min mamma ansåg att hon kan trösta det är inte något som bara min fru kan göra.
Därefter började nappflaskan ryckas ur fruns händer när barnet skulle matas, sked rycktes ur handen när barnet skulle äta.
Detta har förstås upphört då barnet är äldre nu men allt verkar följa ett mönster och det kanske verkligen är så att mamma ich syster inte kan vara lyckliga sålänge min fru får vara min fru, mina barns mamma och ha en betydande roll i mitt liv.
För både min syster och mamma verkar tycka att dom betydande rollerna är deras och ingen annans.

Kan det vara på rätt spår eller går jag för långt nu i vad jag tror??

Jag ska försöka prata med min mamma och syster.
Nu har frugan gått ut för att ventilera, får se om vi lyckas prata igenom detta eller om det är försent.

Jag har försökt förstå men känner inte riktigt att jag förstår allt men det finns kanske inte mycket att förstå.

Antingen backar jag upp min fru eller så förlorar jag henne.

Jag förstår att detta verkar bara ett vanligt förekommande problem hos män utifrån vissa kommentarer.

Det jag tyckt varit prioritering av min familj verkar inte alls vara så utifrån det jag läser.
Jag framstår som osäker, konflikträdd, velig osv.
Kanske ligger det något i det, kanske tycker mi  kärnfamilj likadant om mig och därför gör som såhär.

Jag ska ta mig en rejäl tankeställare