Skulle du stanna hos en otrogen man?

Svarade på TS fråga utifrån min erfarenhet. Jag accepterade att min man hade ett förhållande med en annan kvinna som kunde ge honom något jag aldrig skulle kunna ge. De hade avslutat förhållandet innan han berättade för mig och jag valde att acceptera vad som hänt eftersom jag älskade min man. Han hade inte behövt berätta för mig men jag är glad att han gjorde det. Det blev till en del av vår historia tillsammans.  

Jag kan ärligt säga att vi kom varandra närmare efter att detta hände.

En brasklapp i diskussionen är väl också att oavsett vem av parterna som stannar ligger det väldigt mycket i det faktum att stanna oftast innebär minst eller inga alls konsekvenser.  Klart som fan att det blir enklare att välja det alternativet när saker kan sopas under mattan, tystas ner och man kommer undan med det som hänt.  Man tjänar på otroheten genom att låtsas om att det aldrig hänt...  tänk på dom tre aporna - man ser inget, hör inget, säger inget.... 

Enstaka fyllegrej hade jag kunnat förlåta. Men längre affär? Inte en chans. Det hade varit slut mellan oss i samma ögonblick som jag fick reda på något sådant, samt fick det bekräftat. Och då har vi ändå barn.

Fast om man ska vara ärlig så visste han väl var era gränser gick första gången med och det sket han tydligen i, varför skulle han respektera dem denna gång bara för att du återigen förtydligat var gränsen går?

PS! Jag säger inte att han kommer skita i dem igen, vi får hålla tummarna för att det inte blir så, det sagt säger är att det i praktiken är en chansning.

Ok, så du menar att han inte hade en aning om att det inte var ok att vara otrogen första gången? Utan det var inte förrän efter att det framkommit och du förklarade att det där var inte ok som han förstod det?

Vad du väljer att göra av hans otrohet och vilka risker du väljer att ta är upp till dig det jag ifrågasätter är om VETSKAPEN om var dina gränser går är något som fanns redan från början eller om den uppstod efter hans otrohet?

Japp livet är alltid en chansning men vissa val har större risker än andra och det är bra om man är medveten om det när man gör sina val.

Fast, nä. Jag ser ingen som helst anledning att upplysa min partner om vilka svek som jag antagligen skulle hantera, och vilka som omedelbart skulle leda till upplösning av förhållandet. 

Vissa saker som man hör om att andra råkat ut för skulle jag reagerat mycket starkt på, annan fäster man inte lika stor vikt vid. 

Det verkar finnas någon typ av konsensus om att just otrohet redan på förhand ska hanteras på precis samma sätt, men ju äldre man blir, ju mer olika typer av svek och förhållanden ser man hos vänner och bekanta. 

Gällande trohet, så är det något jag väntar mig. Något jag själv förväntar mig av mig själv, men också något som jag ser faktiskt inte alltid funkar i riktigt långa relationer. Jag tänker att just frågan om detta skulle få mig att lämna just är något som får växa fram utifrån helheten i förhållandet och även omständigheterna kring sveket. 

Folk berättar inte på förhand, vilka de kommer bli efter 5,10, 30 år tillsammans och ALLA svek skulle bli en kris hos mig. I min värld behöver jag inte på förhand redovisa att vissa saker faktiskt går att förlåta och förstå och inte skulle betyda lika mycket som andra ev. svek.

För jag ser ju fortfarande på otrohet som just ett svek. Eftersom vi ju inte satt upp relationer med andra är något vi ägnar åt oss. 

Det skulle ju lika gärna vara så att en otrohetsgrej skulle komma i en fas då detta skulle vara katalysatorn till just en separation. Precis som att många bäckar små skulle kunna leda till separation utan att den andre svikit, eller ens betet sig illa. 

Hoppas du ursäktar mitt sena svar, tänkte först inte besvara ditt inlägg men efter lite funderande beslutade jag mig för att göra det ändå.
Vad jag ville berätta var att det kan ligga så mycket bakom en otrohet.  Det hade ingenting med mig och vårt förhållande att göra. År övertygad om att det var deras gemensamma erfarenheter av att vara bortvalda tidigt i livet som förde dem närmare varandra. Att det medförde otrohet kan jag acceptera, inte som en undanflykt utan som fakta. 
Hur skulle jag som älskade min man kunnat bryta upp från vårt äktenskap av den anledningen?  Det handlar helt om vilka känslor jag hade för min man. Som jag ser det är det nog så, att hur man reagerar beror på vilka känslor man har, de förändras ju inte i brådrasket. Det var absolut ingen uppoffring för mig att acceptera hans förklaring. Med detta fick jag också in inblick i hur hans barndom påverkat honom. Jag kan aldrig känslomässigt förstå vad han fick gå igenom men rent intellektuellt förstår jag att det måste ha satt sina spår.

Det finns inget kvantitativt  mått på otrohet, finns ingen skala för otrohet. Det handlar om huruvida man kan acceptera det som hänt. Om min man hade valt bort mig hade jag däremot känt det som ett svek.