Skulle du stanna hos en otrogen man?

Har varit i situationen och accepterat min mans känslor för en annan kvinna. Ska försöka förklara varför.

Nu är det länge sedan det hände och min man finns tyvärr inte längre i livet, saknar honom något fruktansvärt. Vi gifte oss unga och de första åren var kämpiga både ekonomiskt och känslomässigt. Vi studerade båda samtidigt som vi bildade familj. Min man hade en speciell barndom, uppväxt på barnhem och hos fosterföräldrar något jag inte tänkte så mycket på då men som visade sig ha stor betydelse senare i våra liv.

Min man var i motsats till mig väldigt social och utåtriktad men hade väldigt få riktigt nära vänner. Han var en arbetsmyra och väldigt vad man tidigare kallade rättskaffens. När vi varit gifta i drygt 20 år och vårt yngsta barn var runt 10 år släppte min man bomben. Han hade blivit förälskad och varit otrogen. Naturligtvis blev jag chockad, förfärad och lessen och ville ha en förklaring. Vad var det för fel på mig ?.  Det blev flera långa nätter med samtal och gråt. Det visade sig att kvinnan min man var förälskad i hade en liknande bakgrund som min man och var själv i en relation.  Ju mer jag tänkte på vad han sa om hur fantastiskt det var att kunna tala med en människa som liksom han vuxit upp under liknande förhållanden, desto mer förstod jag att det mer handlade om hans och kvinnans behov av att bearbeta sin uppväxt, än om att vårt liv tillsammans skulle vara i fara.

Vi fick nästan 23 år till tillsammans. Har aldrig ångrat mitt val att fortsätta tillsammans.

Svarade på TS fråga utifrån min erfarenhet. Jag accepterade att min man hade ett förhållande med en annan kvinna som kunde ge honom något jag aldrig skulle kunna ge. De hade avslutat förhållandet innan han berättade för mig och jag valde att acceptera vad som hänt eftersom jag älskade min man. Han hade inte behövt berätta för mig men jag är glad att han gjorde det. Det blev till en del av vår historia tillsammans.  

Jag kan ärligt säga att vi kom varandra närmare efter att detta hände.

Förstår inte riktigt ditt resonemang kring känsloargument vs faktiska argument. Du får gärna förklara dig angående detta.

I mitt fall berättande min man om förhållanden ett tag efter att det avslutats. Han hade inte behövt gör detta. Jag hade inte märkt någonting av det under tiden det pågick. Där emot märkte jag att vi kom varandra ännu närmare efter att han berättat om sin otrohet. Vi blev ärligare mot varandra än innan och han kunde vara mer öppen om sin barndom än han varit förut.

Jag har väldigt svårt att tro att min man fortsatte vara otrogen men i ärlighetens namn vem kan med 100% veta detta?  Jag har inte oroat mig för detta och varför skulle jag gjort detta?  Man bygger inte en fungerande relation genom att misstro varandra.  

Jag valde mitt äktenskap, älskade min man och min familj, det var viktigast för mig.  Med detta vill jag säga att älskar man en människa så måste man acceptera att de inte är ofelbara.

Hoppas du ursäktar mitt sena svar, tänkte först inte besvara ditt inlägg men efter lite funderande beslutade jag mig för att göra det ändå.
Vad jag ville berätta var att det kan ligga så mycket bakom en otrohet.  Det hade ingenting med mig och vårt förhållande att göra. År övertygad om att det var deras gemensamma erfarenheter av att vara bortvalda tidigt i livet som förde dem närmare varandra. Att det medförde otrohet kan jag acceptera, inte som en undanflykt utan som fakta. 
Hur skulle jag som älskade min man kunnat bryta upp från vårt äktenskap av den anledningen?  Det handlar helt om vilka känslor jag hade för min man. Som jag ser det är det nog så, att hur man reagerar beror på vilka känslor man har, de förändras ju inte i brådrasket. Det var absolut ingen uppoffring för mig att acceptera hans förklaring. Med detta fick jag också in inblick i hur hans barndom påverkat honom. Jag kan aldrig känslomässigt förstå vad han fick gå igenom men rent intellektuellt förstår jag att det måste ha satt sina spår.

Det finns inget kvantitativt  mått på otrohet, finns ingen skala för otrohet. Det handlar om huruvida man kan acceptera det som hänt. Om min man hade valt bort mig hade jag däremot känt det som ett svek. 

Vi ser nog lite olika på vad välja bort inne bär. För mig innebär det att min man skulle ha lämnat mig för den andra kvinnan. På något sätt kände jag mig inte  sviken. Jag blev chockad, lessen och rädd för att vårt liv och familjen skulle förändras, men jag kände mig faktiskt inte sviken. Kanske beroende på att min man öppnade upp sig om hur han upplevde sin barndom, något han inte gjort tidigare utan bara nämnt den i stora drag. Innan detta hände hade vi aldrig kunnat prata om den.  Han blev mycket mera öppen och vi kom varandra närmare. Han kunde till och med berätta för sina barn om hur rotlös och utsatt hans barndom varit.
Att jag accepterat vad som hände är inte detsamma som att jag generellt accepterar otrohet.  Det beror på vad den ledde till. Jag älskade min man och ville absolut inte att vårt och vår familjs liv skulle påverkas negativt.