Det är verkligen ingen annan som har det så tufft som du, känns livet ofta orättvist?
Den här psykologen du vägrar träffa, hon hade kunnat hjälpa dig se lösningar på dina problem istället för hinder, hon hade kunnat få dig att se mönster i dina tankegångar och hjälpt dig bryta det negativa mm.
Och läste Anonyms tidigare svar i tråden och jag vet att jag måste göra mer sedan tidigare. Jag tror en del har att göra med tidigare upplevelser. Aldrig upplevt riktig kärlek eller ens en kort romans överhuvudtaget.
Alltid blivit avvisad. Hatar det. Vill verkligen göra allt för henne och är som sagt som i ursprungsinlägget redo att offra fritid m.m för att träffa henne. Vill att det ska gå vägen verkligen.
Jag bör ha gjort mer tidigare också men går inte att ändra dåtiden. Har varit jättenervöst varje gång vi setts.
Samtidigt kvarstår de logistiska problemen för är inte direkt så man blir sambo direkt heller om man blir ihop.
Oavsett om detta leder till relation eller inte vill jag verkligen träffa den rätta kvinnan som jag kan vara gift med inom 5 år och ha barn med inom ca 8 år
Det är också väldigt tydligt att alla TS åsikter aldrig grundar sig på några vänners erfarenhet, dvs saker som sker på riktigt, utan på artiklar, poddar, hörsägen i omklädningsrummet, något tjejer sagt på gymnasiet mm.
Ovan är anledningen till alla dina rädslor, din totala okunskap om hur människor fungerar och att det är hur många 20-åringar som helst som känner som du gör. Om du kunda öppna upp för att träffa nya människor och inte ha så mycket fördomar så hade du kunnat se världen som den egentligen ser ut.
Det är uppenbart
Fast varje gång jag gått förbi en krog i min stad (finns det typ inga i min ålder (+5 år som max) för vill inte dejta ngn runt 30 direkt. Alla som jag sett genom fönstren in till krogar när jag gått förbi är betydligt äldre än jag och då är det ingen liten svensk stad jag bor i heller.
Du pratar som att vara singel och vara med någon är samma sak som det inte är.
Jag skulle göra roliga saker socialt med den jag blir ihop med.
Dömande? För jag inte vill gå från relation till relation vecka in och vecka ut?
Du beskriver relationer som transaktioner (Du ska ge x och få y) vilket inte är hur en relation fungerar. Jag kan skapa och bidra mycket till en relation.
Har hört om det från gymnasiet.
1. Hon kan tolka det som ytligt
2. Det riskerar inte bli en privatsak (vill inte att någon annan än jag och henne vet om det)
En annan sak dålig med modern dejtning är på hur allting klassas som "red flag".
Sett ganska många videos men även en video där en person har en lista på saker som kallas för "red flags" och då är det helt absurda saker som kallas för red flags.
Nej, jag känner mig inte hotad av min omvärld.
Är stor skillnad mellan djupt privata saker och saker som inte är djupt privata.
Nej, är inte "regler" och är inte rädsla som påverkar mig utan för det mesta hinder bortom min kontroll.
Jag vet ej exakt man borde finnas ngt sätt att lösa.
Ja, det du nämner är också privata saker.
Fast folk har visst frågat mig på gymnasiet om henne när jag gick där så uppenbarligen bryr sig folk.
Jo, fast den och ca 3 personer till brydde sig faktiskt aktivt om det och ville veta mer. (Jag sade inte mer än hennes förnamn)
Nej, jag ser mig inte som jätteviktig i andras ögon direkt och nej, inte varit mobbad tidigare men inte heller haft relation tidigare som gör det svårare iom att det är MKT svårare att bli ihop än att bibehålla och stärka en relation som redan finns.
Nej, en person specifikt i den gruppen visade aktivt intresse för det flera gånger.
Nej, det är riktiga hinder. Avståndet som sådant är ett stort hinder då man inte kan träffas lika ofta ex på avstånd och ja, ursprungsinlägget stämmer fortfarande.
Inte sagt att de enbart gäller mig och finns garanterat flera i samma situation med mig som inte nått målet än. Jag vill också komma över alla hinder men det är inte enkelt. Speciellt iom att jag faktiskt har en vision för att dejtas och vara tillsammans och inte är en ytlig och tråkig person direkt.