Hon är den jag vill dejta men hon har ingen aning. Vad bör jag göra nu?

Vid det här laget MÅSTE du ju veta att vi inte köper dina svar, varför skriver du ens så här?

Du skriver en gång i månaden och bara ytligt, du visar på inget sätt att du vill något mer än att hålla någon form av kontakt. Hade du varit intresserad på riktigt hade du tagit det till nästa nivå, som det är nu skriver jag oftare med min mormor än vad du gör med den tjej du säger dig vilja dela livet med.

Ni har träffats tre gånger typ, att hon lutat sig mot dig en gång på dansgolvet räknas inte som kontakt. Vad tror du skulle hända om du inte började skriva, tror du att hon skulle höra av sig till slut eller skulle det bli tyst?

Exakt den här frågan har du fått svar på flera gånger, kommer du ihåg vad vi svarade?

Skriv då några olika förslag som vi sagt som svar på din fråga!

Tänker du ignorera frågan? Betyder det att du inte har en aning om vad vi svarat dig sista året? Eller att denna tråd aldrig gått ut på att få råd utan att bara övertyga dig själv om att "det inte är kört" (en av dina favoritfraser)?

Jag förstår faktiskt inte vad du vill att vi ska skriva mer. Du har fått alla råd som går att få i din situation, det finns inget mer vi kan skriva om du inte förändrar statusen och gör något aktivt.

De hinder du tycker att du har kommer inte att förändras så antingen måste du hitta ett annat tankesätt eller gå ur din bekvämlighetszon och chansa. Jag tycker fortfarande att du ska börja prata med en psykolog för att vara så handlingsförlamad och begränsad i sitt psyke verkar inte särskilt lyckat om livet ska bli bra.

I ett annat svar har du skrivit att du inte kan bjuda ut henne eftersom det skulle kunna stressa henne och få henne att tro att du bara är ute efter henne pga utseendet (och att du dejtar modernt).

Du har träffat tjejen vid tre tillfällen och då endast i några minuter och aldrig själv, du har inte en aning om vem hon egentligen är. Dina starka känslor är inte grundade på tjejen, de står för din längtan bort från dig själv och din ensamhet.

I ett förhållande tror du att du blir en annan. Någon har valt dig och då kan du äntligen visa vem du är och hur mycket du bryr dig, fram till dess är du en arbetslös tonåring som sitter bakom datorn.

Du har aldrig suttit ner med bara henne, det har alltid varit folk runt er. Du har aldrig haft ett helt samtal med henne eller öppnat upp dig, du vet inte vem hon är.

Anser du att hon vet vem du är? Skulle du säga att hon känner dig?

Men sluta, du har inte skrivit något om dina studier som inte fungerat, du har inte skrivit något om dina känslor för henne, hon har inte en aning om att du inte har ett socialt liv mm. Hon känner inte dig och ibland tror jag inte att du känner dig själv.

Du verkar leva i en fantasivärld medans allt runt om kring dig fallerar, du har inte klarat skolan, du hittar inga jobb, du har nästan inga vänner, du är livrädd för att bli utsatt för skratt (av vem?) men fortsätter hävda att du mår bra och inte behöver något stöd.

Hur kan dåligt studiematerial och papperstentor hindra dig från att klara dina studier? 

Är saker som händer dig i ditt liv aldrig ditt fel? Är du alltid ett offer för yttre omständigheter?