Hon är den jag vill dejta men hon har ingen aning. Vad bör jag göra nu?

Varför pratar du inte om vad som händer i ditt liv med dina vänner?
Vet några i föreningen? Tänk om de säger nåt om det till henne?

Ja, alla vill väl ha ett bra jobb, med inflytande, göra skillnad.
Hur ska du få ett sånt jobb utan utbildning?

Så du har sökt jobb 16 timmar per dygn? Du har åter igen prioriterat annat än din stora kärlek när du haft tid över med andra ord. Så hur viktig är hon om du inte haft tid att höra av dig till henne på en månad?

4v är så gott som en månad. 28 dagar. 3 ifrån en full månad. 

Fortfarande, du har prioriterat att skriva här (igen) framför att skriva (ytligt) med den du säger dig vilja ha en livslång relation med. Ser du något fel i den prioriteringen? 

När jag mötte min man online (långt avstånd) dröjde det inte många dagar innan vi chattade med varandra många timmar per dag. Varje dag. Vi trivdes tillsammans, pratade om allt och ville lära känna varandra mer.

Enstaka intetsägande meddelanden med flera veckors mellanrum hade fått mig att tappa intresset totalt.

Vill du inte prata mer med henne? Vill du inte umgås allt du kan, om det så bara är online?

Kan du ge exempel på i ditt tycke oviktiga småsaker?

Jag förstår att det är svårt att skriva något nu när ni inte setts på länge och inte skrivit på länge. 
Kan du inte berätta om att du nu söker jobb, efter att du frågat hur hon har det?
Prova att öppna dig lite mer. Det är väl ofarligt att prata om din sysselsättning? 

Käre TS!

Jag vill börja med att be uppriktigt om ursäkt för att jag har hakat på det här urspårade tåget till tråd så här länge! Det har inte hjälpt dig, eller fört dig framåt. Förmodligen har du bara mått sämre. Jag beklagar det.

Mitt förslag är följande:

Du har inte frågat tjejen om en dejt, nu när det har gått ett drygt år sedan du fick ögonen på henne. Om tidigare beteende kan förutsäga kommande beteende, kommer du inte heller att fråga henne. Och vet du vad, det är helt OK! Hade du varit upp över öronen kär i henne hade du liftat med en lastbilschaufför, snålåkt på en tågtoalett eller vad som helst bara för att få träffa henne. Det har du inte gjort. Du är alltså inte speciellt intresserad av henne. Egentligen. Så släpp henne. Du mår bara dåligt av att känna dig otillräcklig för att du inte vågar ta mer kontakt med henne! Jag upprepar, släpp henne.

Du behöver fokusera på dig nu! Hur är det med kursen/kurserna du inte klarade? Klarade du tillräckligt mycket för att behålla CSN till nästa gång du vill plugga, eller behöver du komplettera upp med fler högskolepoäng? Enligt antagning.se finns det fortfarande kurser och program som är öppna för sen anmälan nu på vårterminen. Eller har du på dig till 17 mars att söka sommarkurser. Och alla poäng räknas i detta sammanhang, du kan läsa litteraturvetenskap om Harry Potter eller vad som helst, bara du får ihop dina hp. 
Det är också helt OK att byta spår. Det första programmet du påbörjade kanske inte passade dig? Plugga något annat om det passa bättre. Kanske en yrkesutbildning på YH? 
Du kan absolut fortsätta med ditt jobbsökande, men det är inte alltid så lätt som körkortslös person med studieförberedande gymnasium (?) på CV:t.

Och ditt mående: ta hjälp! Du måste inte vara självmordsbenägen eller ha vanföreställningar för att kontakta vården. Det räcker att må dåligt!
Jag är inte den enda i den här tråden som föreslagit att du kanske har autism, och varje gång har du svarat att det har du inte. Jag undrar om det betyder "nej, jag tror inte att jag har autism" eller "nej, jag är utredd, och utredningen visade att jag inte har autism". Det förstnämnda alternativet tror jag på. Eftersom du är intelligent och har klarat dig bra i skolan tror jag du har flugit under autism-radarn, även om du har det tufft med vissa sociala bitar. Jag har flera autistiska syskon och kusiner samt ett barn med autistiska drag (kanske behöver jag själv en utredning), så jag känner igen mycket i hur du skriver och resonerar. Även om jag förstår att det känns konstigt att tänka "har jag autism?", tror jag att det skulle vara bra för dig att genomgå en utredning och få större förståelse för dig själv, oavsett vad utredningen visar.

All lycka till dig! Jag svarar gärna på följdfrågor om detta, men kommer inte längre delta i tjatet kring lumpar-tjejen. Vi som svarar i tråden är nog ännu mer för att upprepa oss än vad du är. Än en gång, släpp henne.  

Nej, släpp henne. Hade du verkligen velat vara tillsammans med henne hade du gjort mer vid det här laget. Inte tänkt att du skulle göra mer, utan gjort mer. Släpp henne.

Du framstår inte som en person som mår bra. Och allt du skrivit i tråden sammantaget gör att jag tror att en autismutredning hade varit bra. Har du inte autism kommer utredningen att visa det. Tycker psykologen att du inte visar någon som helst tecken på autism kommer du inte ens få göra en utredning, så det är liksom inget farligt. 

Jo, ge upp lumpentjejen. Och lägg fokus på andra saker i ditt liv, saker som får dig att må bra på riktigt!

De flesta av oss som har varit vuxna ett tag, typ halva livet, har minst ett förhållande som aldrig blev. Av någon anledning. Den andra parten var upptagen eller ointresserad, jag själv vågade inte göra något, vi förstod inte varann, osv. Det är inget fel. Ibland går det inte.

Hallå TS, kan du svara på det här?

Och kan du även svara på om du är utredd för autism? 

Du visar tydliga tecken på autism eller åtminstone autistiska drag. Du kanske inte tycker att du har några problem, men det har du ju?

En utredning skulle kunna hjälpa dig att förstå dig själv bättre, samt ge strategier och verktyg som underlättar för dig. Både när det gäller relationer och annat.

Detta kan du få hjälp med, även om utredningen kommer fram till att du inte uppfyller alla kriterier för autism.

Hur vet du att ingen misstänker det? Är du tankeläsare så att du vet vad alla tänker om dig?

Det finns en stark ärftlighetsfaktor vad gäller autism. Jag har själv flera personer i min familj och släkt som har fått autismdiagnos. Det är troligt att det finns ärftlighet för autism i din familj också, och då är du nära till hands.

Även om du verkar uppfatta autism väldigt negativt, och se det som en anklagelse, är det inte så jag menar. Autism är ett sätt att fungera, ett sätt att fungera med olika drag som går att känna igen för utomstående. 

Det är inte som att en diagnos skulle göra dig till en annan person. Dina personlighetsdrag, beteendemönster och tankemönster är samma, oavsett diagnos. Men en eventuell diagnos kan göra att du får verktyg att förstå dig själv, och kan även ge rätt till extra hjälp och stöd om det behövs, exempelvis vid studier och i arbetslivet. 

Du kanske inte har just autism, eller då har du det, det vet inte jag, men läser man dina svar och hur du resonerar och drar slutsatser så står det ganska klart att det är något som inte står riktigt rätt till.

Du berättar att du mår väldigt dåligt.

Och du har inte klarat studierna.

Det är ganska mycket som tyder på att du inte fått rätt hjälp från samhället.

Nej du resonerar och svarar väldigt konstigt och ovidkommande, bemöter inte faktiska poänger osv.

Fast du har beskrivit det som att ditt mående är väldigt dåligt pga den här situationen, men när någon påpekar att du säger du mår dåligt så är det plötsligt inte så farligt, förstår du inte vad genomskinlig du är?

Det handlar inte om hur många som inte klarade, utan om alla problemen sammanlagt. Du har problem och kommer inte dit du vill i livet.

Jo men det är inte enkelt, speciellt inte i denna jobbiga situation. Vill typ bara sluta vara fast i denna situation. Är så jobbigt medans jag samtidigt vet att det finns folk som i min ålder är i stabila långvariga relationer. 

Är jättejobbigt och skulle typ bara vilja springa i ngn skog i flera timmar för att kunna tänka på annat eller dylikt.

Din text. Du verkar inte må bra. 

Och det är väl (icke) relationen vi diskuterar? 

Tycker du själv det låter friskt att vilja springa ut i skogen i flera timmar för att du inte vill tänka på detta?

Hallå?

Känns konstigt att du inte vill tänka på tjejen du är kär i och vill tillbringa ditt liv med. 

Jo det stämmer, och det är flera som påpekat det till dig att du inte svarar, och du pratar runt frågor som du får och svarar inte, missar självklara poänger osv. Frågan är om du medveten om det eller om du genuint tror att du har svarat. Du skyllde på att en fråga jag ställde var konstigt formulerad, vem håller med dig? Det var ingen svårförståelig fråga, för någon som inte har någon typ av diagnos.

Nej du mår knappast bra överlag, i vad du skrivit så framgår det tydligt att den här situationen får dig att må väldigt dåligt.