Hon är den jag vill dejta men hon har ingen aning. Vad bör jag göra nu?

Nej, det kan bara tolkas på ett sätt av henne: Att du vill gå på en träff!

Så himla enkelt är det. Kom igen, ryck plåstret! Få ett slut på denna Schrödingers-dejt-situation en gång för alla! 

Förslag:
"Hej, hur är läget? Såg att det är vintermarknad i xxxstad / Edsbyn möter Sirius / Yyyy spelar i xxxstad sista helgen i januari. Tänkte åka dit, vill du hänga på?"

Behöver inte vara svårare än så.

Men snälla!? 

OK, ska försöka ta detta på en mycket konkret nivå:

Du ska fråga henne om att träffas för att gå på vintermarknad / bandy / spelning för att få veta om hon vill träffa dig bara ni två! 
Att göra en gemensam aktivitet tillsammans är ett bra sätt att lära känna varandra bättre. Ni får en gemensam upplevelse att mötas kring. Ni delar något. Det står inte i motsats till att få en närmre relation, det är en förutsättning för att få en närmre relation.

Du säger till dig själv att din situation är svår och komplex för att legitimera för dig själv att du inte gör något.

Jag vet en del om relationer. Är själv i en så långsiktig relation att jag t o m är gift med personen ifråga.

Om du skriver till henne och frågar om hon vill följa med dig på något, så kan hon i lugn och ro fundera över om hon ska svara ja eller nej. Sedan skickar hon svaret till dig. Inte stressande alls. 
Du behöver inte nämna ordet dejt alls, hon kommer fatta vad det är frågan om. Hon vet redan att du är intresserad av henne, det är jag tämligen säker på.

Och logistiken, ja, den har varit samma sedan inlägg nummer 1, och du har precis postat inlägg 5818. Det har inte förändrats. Så då kanske det är dags att ge upp hela grejen med den här tjejen?

Käre TS!

Jag vill börja med att be uppriktigt om ursäkt för att jag har hakat på det här urspårade tåget till tråd så här länge! Det har inte hjälpt dig, eller fört dig framåt. Förmodligen har du bara mått sämre. Jag beklagar det.

Mitt förslag är följande:

Du har inte frågat tjejen om en dejt, nu när det har gått ett drygt år sedan du fick ögonen på henne. Om tidigare beteende kan förutsäga kommande beteende, kommer du inte heller att fråga henne. Och vet du vad, det är helt OK! Hade du varit upp över öronen kär i henne hade du liftat med en lastbilschaufför, snålåkt på en tågtoalett eller vad som helst bara för att få träffa henne. Det har du inte gjort. Du är alltså inte speciellt intresserad av henne. Egentligen. Så släpp henne. Du mår bara dåligt av att känna dig otillräcklig för att du inte vågar ta mer kontakt med henne! Jag upprepar, släpp henne.

Du behöver fokusera på dig nu! Hur är det med kursen/kurserna du inte klarade? Klarade du tillräckligt mycket för att behålla CSN till nästa gång du vill plugga, eller behöver du komplettera upp med fler högskolepoäng? Enligt antagning.se finns det fortfarande kurser och program som är öppna för sen anmälan nu på vårterminen. Eller har du på dig till 17 mars att söka sommarkurser. Och alla poäng räknas i detta sammanhang, du kan läsa litteraturvetenskap om Harry Potter eller vad som helst, bara du får ihop dina hp. 
Det är också helt OK att byta spår. Det första programmet du påbörjade kanske inte passade dig? Plugga något annat om det passa bättre. Kanske en yrkesutbildning på YH? 
Du kan absolut fortsätta med ditt jobbsökande, men det är inte alltid så lätt som körkortslös person med studieförberedande gymnasium (?) på CV:t.

Och ditt mående: ta hjälp! Du måste inte vara självmordsbenägen eller ha vanföreställningar för att kontakta vården. Det räcker att må dåligt!
Jag är inte den enda i den här tråden som föreslagit att du kanske har autism, och varje gång har du svarat att det har du inte. Jag undrar om det betyder "nej, jag tror inte att jag har autism" eller "nej, jag är utredd, och utredningen visade att jag inte har autism". Det förstnämnda alternativet tror jag på. Eftersom du är intelligent och har klarat dig bra i skolan tror jag du har flugit under autism-radarn, även om du har det tufft med vissa sociala bitar. Jag har flera autistiska syskon och kusiner samt ett barn med autistiska drag (kanske behöver jag själv en utredning), så jag känner igen mycket i hur du skriver och resonerar. Även om jag förstår att det känns konstigt att tänka "har jag autism?", tror jag att det skulle vara bra för dig att genomgå en utredning och få större förståelse för dig själv, oavsett vad utredningen visar.

All lycka till dig! Jag svarar gärna på följdfrågor om detta, men kommer inte längre delta i tjatet kring lumpar-tjejen. Vi som svarar i tråden är nog ännu mer för att upprepa oss än vad du är. Än en gång, släpp henne.  

Nej, släpp henne. Hade du verkligen velat vara tillsammans med henne hade du gjort mer vid det här laget. Inte tänkt att du skulle göra mer, utan gjort mer. Släpp henne.

Du framstår inte som en person som mår bra. Och allt du skrivit i tråden sammantaget gör att jag tror att en autismutredning hade varit bra. Har du inte autism kommer utredningen att visa det. Tycker psykologen att du inte visar någon som helst tecken på autism kommer du inte ens få göra en utredning, så det är liksom inget farligt. 

Jo, ge upp lumpentjejen. Och lägg fokus på andra saker i ditt liv, saker som får dig att må bra på riktigt!

De flesta av oss som har varit vuxna ett tag, typ halva livet, har minst ett förhållande som aldrig blev. Av någon anledning. Den andra parten var upptagen eller ointresserad, jag själv vågade inte göra något, vi förstod inte varann, osv. Det är inget fel. Ibland går det inte.

Det finns en stark ärftlighetsfaktor vad gäller autism. Jag har själv flera personer i min familj och släkt som har fått autismdiagnos. Det är troligt att det finns ärftlighet för autism i din familj också, och då är du nära till hands.

Även om du verkar uppfatta autism väldigt negativt, och se det som en anklagelse, är det inte så jag menar. Autism är ett sätt att fungera, ett sätt att fungera med olika drag som går att känna igen för utomstående. 

Det är inte som att en diagnos skulle göra dig till en annan person. Dina personlighetsdrag, beteendemönster och tankemönster är samma, oavsett diagnos. Men en eventuell diagnos kan göra att du får verktyg att förstå dig själv, och kan även ge rätt till extra hjälp och stöd om det behövs, exempelvis vid studier och i arbetslivet. 

Det här handlar inte om fel. Men det är heller inte rätt. Hade ni båda varit väldigt kära i varandra, hade ni skrivit hela tiden, ringt varann, sett till att träffas till varje pris. Nu är det inte så. Du skriver en gång i månaden, och hon svarar. 
Att skriva några meddelanden en gång i månaden blir det inte en kärleksrelation av. Någonsin.

Släpp det här nu. Fokusera på ditt liv och vad du ska göra härnäst! Det är bättre att lägga tid och möda på att komma på rätt spår med dina studier (eller jobb), än att lägga en massa energi på en tjej som du egentligen inte är speciellt kär i. Den dag du blir kär på riktigt kommer inte avstånd och sådant vara något som helst problem!

Jag har varit negativ till uppfattningen att du och lumpen-tjejen skulle kunna bli ihop, ja. Jag är fortfarande negativ till det. Hon verkar inte intresserad, och inte du heller.
Till dig och dina möjligheter i övrigt har jag varit positiv, och är fortfarande. I år fyller du 20, om du inte redan gjort det, och du har alla möjligheter att skapa dig det liv du vill ha! Men om du ska kunna göra det, är det bäst att släppa taget om idéer som inte kommer ta dig framåt.
Hur ser dina framtidsplaner ut just nu, skulle du behöva bolla tankar?

Det går att göra flera saker samtidigt, men den här tråden är över 600 sidor nu. Tänk vad du hade kunnat göra med den tid du har lagt ner på den här tråden!

Det är redan ett avslutat kapitel. Eller aldrig ens påbörjat. Den här tråden är på drygt 600 sidor nu, och hade TS verkligen varit så kär i den här tjejen, hade han inte kunnat låta bli att ragga på henne för länge sedan.

Jag tror att TS skulle må bäst av att släppa tankarna på tjejen och fokusera på det liv han har här och nu. Återuppta sina studier eller byta inriktning, kanske lägga ner studierna och jobba istället.