Lantställe och ont om plats, orättvist
Min man delar lantställe med sina syskon. fler har fått barn och det börjar bli riktigt trångt. Jag och mannen har alltid sovit i allrummet som hänger ihop med köket. Dvs inget privat utrymme. Men vi sover Också i gästhuset så det ätningen tvekan om att vi inte längre vill sova i allrummet.
Allrummet delas även av den yngre brodern när vi är där. Eller han sover där med sina mindre barn. Men så finns det ett äldre syskon som från dag 1 har valt det bästa rummet med dörr och allt.
det var så även innan dom fick barn så det handlar inte om det. Även om vi förstod att dom vill sova där och lägga barnet tidigare på kvällen.
problemet är ju att dessa går upp tidigast. Så den som sover i allrummet väcks när deras yngsta går upp kl 06.
men hur som helst har brodern skaffat tjej nu med. Så nu blir vi helt förpassade till allrummet igen då denna nya relation kräver ett eget rum. Av förståeliga skäl.
vet inte om alla är konflikträdda i hans familj och varför ingen pratar om det eller ifrågasätter varför ena bara ska ha det bästa rummet.
är det inte konstigt att man som människa tar för givet att man ska ha det bästa? Och inte ens fråga andra om det är okej?
ingen betalar mer än nån annan.
Sen kanske din man är nöjd med att sova i allrummet, eller så vågar han inte ta strid med syskonen av nån anledning. Ofta i en syskonskara är det någon som är mer dominant och någon som alltid får kortaste strået. och det blir inte tydlig förrän det kommer någon utifrån och ser situationen med nya ögon.
Det finns som jag ser det tre lösningar:
1) ni kliver ur samägandet och blir utköpta ur den gemensamma stugan. Är ju rätt drastiskt och kan försämra relationerna mellan syskonen.
2) ni tar upp frågan om utrymmet, utifrån allas intresse, och föreslår att huset byggs ut eller att ni skaffar några attefallshus så att alla familjer får något eget. Då kan alla vara där samtidigt men ändå ha lite privatliv.
3) ni delar upp tiden ni är där, det kan bli trist om ni inte får veckor ni vill ha, och om ni gillar att umgås, bortsett från trängseln, så är det ju tristare.
Hur ni är väljer så måste ni våga ta upp diskussionen. Men kanske inte utifrån offerposition utan från allas bästa - hur gör vi för att få plats allihop nu när familjerna växer?