Hur står man ut?

Fick du ingen fråga om att prata med någon när du fick reda på missfallet? Det fick jag även om jag gick några veckor längre. Minns dock inte var och tackade nej.

Det fick jag givetvis. Men där och då var mitt fokus på det fysiska, att få göra aborten och få ut allt så jag kunde börja på ny kula. Inbillade mig att det skulle gå fort, så är nu långt senare som jag känner att allt fortfarande hänger över mig. Är väl inte missfallet i sig utan också processen, att man slängs mellan hopp och förtvivlan. Känns på ett sätt löjligt att uppsöka hjälp för detta, men jag vet inte.. känns som jag blir knäpp snart. När längtan är som värst är det som att jag bara vill ut ur mitt egna skinn. Svårt att förklara, bara så otroligt frustrerande med all vääääntan och bristen på kontroll. 
Min tröst är min dotter och kille. Att jag ändå har dom <3 Kan inte föreställa mig hur det är för de som kämpar för att få sitt första barn, när sekundär infertilitet känns så här bajs. 

Jag gick till en kinesisk doktor blev insmord med diverse örter och fick stenar i alla kroppsöppningar, sen skulle man doppa fingret i en speciell skål som innehöll någon olja och sätta i rumpan på mannen för att gömma sina besvär. Jag vet inte om det fungerade men det var rätt dyrt, fick även med mig nått pulver jag skulle blanda ut i vatten som luktade kiss 

Okeej... inte i rumpan på den där kinesiska doktorn hoppas jag?

Om du är seriös låter det här lite väl sjukt och om du driver tycker jag du är elak. Tror hur som helst jag hellre tröstköper något fint till mig själv än lägger pengarna på nåt sånt där :)

Vissa anhöriga och vårdpersonal vill hela tiden öka ens hopp och lugna ens oro. Det man behöver förstå är att det bara förvärrar cykeln av hopp och förtvivlan. Ju högre hopp, desto längre har man att falla ned i förtvivlan. Något hopp måste man ha för att orka försöka, men man ska inte spä på det onödigt mycket. Det kan vara bra att berätta det för andra, så att situationen inte blir värre. 

Jag tycker att siffror hjälper mig. Om jag vet hur hög chans jag har att bli gravid en månad, kan jag anpassa mina förväntningar. Om jag vet hur bra resultat jag förväntas få av en behandling, kan jag se till att mina förhoppningar inte är för höga. En del personer fungerar förmodligen tvärt om.

Man lär sig att stå ut i vardagen, men ibland blir det outhärdligt. Vad har man för val? Det är bara att finnas i eländet. Det är bättre än att försöka fly från det i alla fall.

Jag träffar en psykolog regelbundet och har fått en del verktyg att jobba med. Mina förväntningar ser också helt annorlunda ut nu jämfört med tre år sedan, då jag trodde att jag skulle bli gravid när som helst.