Bråk

Vad sägs om att prova det gamla hederliga idén "kommunikation" och "prata med varandra"??

Alltså ni pratar med varandra och lyssnar aktivt och reflektera vad den andre svarar och bemöter det.

Kommunikation och kommunikation, Prata med varandra, bestäm vad som är viktigt, vad ni behöver. Var inte rädda för att be om hjälp. Skaffa avlastning så du får sova ordentligt. 

Skaffa barn är inte dans på rosor. Jag tror att många människor kan vara naiva och gå in i en förälderroll.

Man kanske kommer ha nån slags sömnbrist hela livet du som förälder kommer alltid vara orolig förälder. Barn är livstidskontrakt. Eller hur man ska beskriva det som bättre med vara förälder hela livet.

Att ge upp för att man har sömnbrist. Det finns bättre lösningar. Istället för vara arg. Gör en deal. lägg upp sömnen dela upp den?

Det låter som att ni kommit in i en ond spiral. Du blir arg för allt vilket troligtvis grundar sig i att du behöver närhet och bekräftelse. Han å andra sidan har en flickvän/sambo som verkar irritera sig på allt han gör. Nu spekulerar jag endast men jag skulle tro att hans ovilja till närhet ligger i era bråk, för vem vill krama och gosa med någon som alltid är arg på en? Inte jag iaf.

Så försök att bryta spiralen. Kommunicera vad du vill och vad du förväntar dig. Sätt er ner när ni har tid, där ni fokuserar på att inte börja bråka och tjafsa eller lägga skuld på varandra. Säg vad du vill ha, inte vad han inte ger. Och be om ursäkt. 

"Jag ber om ursäkt för att jag har varit arg och vresig på sista tiden. Jag känner att bristen på sömn har tagit hårt på mig och jag känner mig extra känslig just nu. Jag känner att jag just nu behöver lite extra närhet och bekräftelse från dig. Hur känner du?"

Betona att det är dina känslor och försök att inte fokusera på hans brister eller tillkortakommanden. 

Lycka till. Småbarnsåren är tuffa, jag vet. Det gäller att kommunicera, stötta och avlasta varandra.

Släpp tanken på separation, om ert förhållande var helt ok innan bebisen kom så är det inte läge att separera nu. Livet med barn är tidvis en berg-och dalbana och man kan inte ge upp i första taget.

Försök göra något roligt tillsammans, alltså i det lilla. Prata med din BVC-sköterska, kanske att ni kan gå dit tillsammans? 

Jag tänker att ni behöver sätta er ner och prata vad ni behöver från varandra. Det är ju en tuff tid för båda just nu. Men det är ju aldrig den enas fel allting, man är två i ett förhållande och båda behöver jobba för att det ska funka.

Om du vill höra att du är älskad och kramar m.m. kanske han behöver något från dig, han kanske tror att du inte ens vill bli kramad om du är ständigt arg (enligt ditt inlägg)

Men sluta bråka!

Vaddå att du blir sur för att han inte ger dig närhet och komplimanger. Ge honom detta och se om det får effekt. Istället för att klaga på vad han inte gör- gå fram och ge honom en kram. Tala om för honom hur viktig han är och hur mycket du älskar honom.

Det ÄR fruktansvärt med rubbad sömn. Vi har alla varit där som har småbarn.

Men sluta tala om vad han inte gör och berätta istället vad du behöver stöd med.

Jag brukar säga att första året med barn är lite som ett boot camp. Man får bara ta sig igenom det. Många par bråkar mycket i början när barnet kommer. Det är en jäkla omställning, men det lägger sig så småningom. 

Gud vad man kan gräla om småsaker, som om mössan ska vara på eller av eller vilka strumpor bebis ska ha osv. Det är tröttheten och utmattningen som gör det, plus att man får nya roller i livet - man är helt plötsligt mamma och pappa och det är inte helt lätt att förhålla sig till det.