Hur skulle ni tänka och känna om era vuxna barn ska diktera villkor kring hur ni ska ha kontakt, t ex ha kontakt endast om ni ska ses? Ingenting däremellan, inga sms, inga mail, inga telefonsamtal, ingenting? Även om det är helt normala, vardagliga saker. Hur skulle ni må då? Skulle ni acceptera det och låta barnen bestämma?
Världen och människorna, speciellt yngre människor, har blivit väldigt egoistiska och tänker väldigt mycket på sitt och vill bara ha och ha. Jag har alltid velat ha en bra relation till mina barn och hört av mig för att jag bryr mig om dom. Bara för att ens barn är vuxna, behöver man inte strunta i dom. Jag har också haft småbarn och stressat med heltidsjobb och allt som hör livet till. Vet hur det är. Men jag struntade aldrig i min mamma.
Eftersom jag vet hur mycket jag brytt mig och bryr mig, är det väldigt sårande när ens vuxna barn uppfattar en som någon slags ?pain in the ass.? Jag är definitivt inte på för mycket, eller som någon slags blodigel och lägger mig inte i mina barns liv. Men det är som att man bara duger när de behöver nånting. Annars är det inte så noga.
Jag kommer att hålla mig på min kant och orkar inte bry mig. Om de vill ha kontakt, får de höra av sig. Jag vill inte vara den som stör.
Har levt ett tag och vet att det finns massor med människor, många bland yngre, som vill ha hjälp och tjänster från sina föräldrar, men ställer inte upp om föräldern behöver hjälp. Spelar ingen roll om föräldern är gammal och sjuklig. Föräldern får knappt ett tack, ännu mindre blir bjuden på fika eller middag. Det är mycket sorgligt.
När jag pratar om kontakt med vuxna barn är det faliljesammanhållningen och det sociala umgänget jag främst syftar på. Inte praktiska saker. Personligen brukar jag nästan aldrig be om hjälp, utan försöker lösa det mesta själv. Det är inte ok att vissa kräver hjälp med allt möjligt, men ställer inte upp själva om de blir tillfrågade. Det konstiga är att de inte ens reflekterar över det själva.