Du säger att du varit väldigt svartsjuk. Då kan du knappast ha trivts eller känt dig trygg, något har inte stämt överens. Du har kanske inte vågat säga ifrån. För det gör du ju inte nu.
Sedan, nej jag håller med de andra, ert barn verkar komma sist vilket är helt ofattbart. Ni säger att hon mår dåligt.
Sätt ner foten då för hela friden och kräv att ni löser er situation FÖRST, innan han ens träffat den ts kvinnan mer. För barnets skull.
Försök lyssna lite på de som ger dig råd i tråden. Än bortförklaras allt. De vill ju väl.
Den nya kvinnan* som han nu är sååååå snäll och bryr sig om er dotter skulle han inte ens tycka det är något konstigt ! Det är en självklarhet. Och innan du säger att du inte kan kräva det, jo det kan du.
Gullviva jag har tänkt på dig sen igår, detta berör mig så! Jag är ledsen om jag skrivit i en hård ton till dig för detta är ju så färskt för dig, hur ska du kunna vara i annat än chock och förnekelse just nu? Jag minns själv hur lång tid det tog innan mitt ex fattade att det var slut, dock lämnade inte jag honom för någon annan så det var lite annorlunda. Men jag kan ha förståelse för att bandet som byggts upp under så många år kan vara svårt att bryta över en natt.
Din man har bara haft dig och efter han bytte jobb befinner han sig i någon sorts nystart i livet. Typiskt runt 40. Då är det lätt att man vill göra stora förändringar, kanske inte bara jobbet man känner att man vill byta utan andra saker också. Jag tror att risken är stor att han inte kommer kunna hålla förälskelsen till den nya kvinnan, i synnerhet om hon är lagd åt det manipulativa hållet. Då kommer han förmodligen komma tillbaka till dig och tryggheten efter sitt lilla äventyr som kostat så mycket för er familj. Men som de säger - man kan laga en spegel men sprickorna kommer alltid att synas.
Så hoppas hoppas att detta inte fortsätter vara en destruktiv känslokarusell för er, där han velar, ger tvetydiga signaler och inte riktigt vet vad han vill. För er dotters skull, sätt tydliga gränser för honom och för vad ni ska ha för umgänge. Sen tycker jag som sagt att du ska fokusera mer på dig själv, vem är du, vad vill du med ditt liv och föräldraskap. Kram på dig o ta hand om dig o din dotter.
Precis tydliga gränser. Kräv att han inte träffar henne innan ni rett ut er situation. Innan han bestämt sig. Vad ni nu tycker eller vill. Men något måste ju göras.
För ert barn kommer sist som det är nu.
Ja, förhoppningsvis man vill nog ditt bästa men i de råd som ges utgår man från sig själva och hur man själv skulle känna i din situation.
Jag menar att du måste utgå från dig själv och de känslor du har. Något som är rätt för dig behöver vara rätt för andra.
Om jag läser lite mellan raderna i vad du hittills skrivit så är du själv inte säker på vilka känslor du har för din partner. Kanske kommer det senare att visa sig att det var bäst som skedde.
Viktigt dock att du tänker på dig själv också och inte bara anpassar dig efter andra. Du borde lägga upp en plan för hur du vill ha det och kommunicera den
Ja självklart ska man utgå från sig själv. Men hon kanske inte ser sitt eget bästa just nu. Då kan man behöva höra från folk utifrån vad man behöver göra för att bli påmind om sitt eget värde. Likaså är det ju att tonåringen som mår skit kommer i sista hand just nu.
Det verkar inte ha varit ett sunt förhållande då hon var svartsjuk och i mina öron alltså orolig. Det kan ha varit Han som kallar henne för svartsjuk.
Som han beter sig nu vore det knappast konstigt att man är svartsjuk iallafall.
Till Anonym (H)
(kan inte citera allas inlägg...)
Absolut att det fortfarande är färskt! Tror nog att polletten inte helt trillat ner o lever säkerligen i förnekelse. När vi är tillsammans så existerar inte hon. Tills hon skickar ett sms eller de ses. Då fattar jag ju, men samtidigt inte? Sjukt svårt att förklara!
Jaut nu är inte att de träffas det värsta utan mer tankarna på vad hon ersätter mig med. Saker de gör som vi gjort förut. Enkla saker som att hon lagar lunch åt honom eller att de gymmar. Det känns värre, så tror det är själva grejen att bli ersatt som är det jobbigaste just nu..
Ja det känns väldigt som e 40 års kris men mer på allvar på ngt sätt. Men han har blommat ut på många plan, var så glad när han fixk ett jobb han gillade, började träffa mer folk... Började ta hand om sig själv mer, tänkte mer på sina kläder, vikten... Allt tydliga tecken på att han sökte förändring. Och tyvärr blev det ju mer förändringarn så...
Han har sagt det själv han sökte bekräftelse, att få känna sig behövd. Även fast vi haft det rätt bra senaste tiden så tiden strax innan var tung! Och nej vi gav inte varandra så mkt uppmärksamhet på ett tag... Jag var nöjd med det för jag orkade bara inte, och han vågade inte säga hur han kände att han kände sig ensam...
Om detta bara är en kris eller att de har en framtid i hop vet jag ej...
Jag måste bara jobba mer på att tänka på en framtid ensam, det är svårt men jag vet ju det.
Det kanske tar myrsteg men då är det det jag behöver kankse?
Se hennes reaktion. Jag hade då inte varit tyst iallafall utan sagt något.
Du borde träffa henne och honom tillsammans. Säga att för deras barns skull, bör ni få sära på sig helt innan de fortsätter av respekt för barnet. Därmed avstå från att ses på ett tag.
Du säger ju att de är snälla båda två. Tjejen har ett stort hjärta. Han med. Men dåså?
Du skapar inte problem för det. Han gör det.
Du kan ju lugnt och sansat säga att det går bra för dig! Då skapas inget krig. Stå upp för ditt barns välmående. Och för din egen skull.