Vår situation är så udda! Eller?

Har ej pratat med kurator o liknande men ja kanske borde har ingen annan att prata med. 

Därav tråden litegrann, att få prata av mig och få lite olika synvinklar. 

Fast dörrmatta? 
Jag har själv valt att inte kasta ut honom han har inte bett om att bo kvar. 
Jag ville det och han stannade. 
Och det är inget vi kan ändra på nu? 

Jag mår bäst av att ha honom här så vi kan träffas varje dag, göra en check in hur vi mår.
Vi gör små små planer, som hur pass mkt vi ska renovera innan försäljning... Men vi ser ändå inte allt för långt in i framtiden det är mkt dag för dag. 
Vissa dagar ses vi knappt då han jobbar långa dagar, andra dagar är vi lediga samtidigt och gymmar, promenerar, äter ihop... Bara andas en stund utan att prata och älta. 
Andra dagar mår ngn av oss sämre o behöver prata av sig då gör vi det. 

Jag försöker att göra saker när han ej är hemma så jag inte bara tänker på allt dåligt. Ger dottern mkt tid, har tackar ja till en aw som jag annars brukar tacka nej till, gymmar själv fast vi alltid annars gjort det tillsammans (stort gemensamt intresse)... Så jag Förösker verkligen!
Kanske jag tillslut känner att jag inte behöver honom så mkt som jag tror? 
Men jag måste få ta det långsamt, jag kan inte bara tack o hej. 
Jag har aldrig varit med om ett uppbrott, vet inte hur man bör göra? 
Jag går efter hur jag kan klara detta på bästa sätt, just nu. 
Kanske kraschar allt sedan? Ja då gör det det, jag vill inte krascha just nu bara. 

Jag må låt coolugn men jag har gråtit mig andfådd, jag har slagit i väggen, jag har visat alla mina sidor inför honom, han vet hur jag blir när jag är ledsen... Han har fått höra exakt hur jag känner. 
Vi har ältat pratat gråtit, men det blir mer sällan ju längre tiden går. Jag har inte samma behov till det längre.
Jag behövde få landa och det börjar jag göra. 

Jag hatar det han Gjort! Men hatar inte honom! 
Hade de ej hånglat hade de ju ändå fattat tycke för varandra, ja ddet borde ej hänt öht.
Det var Aldrig hans tanke att falla för henne när de började vänskapen. Han är mt mån om alla och hon behövde ngn att prata med, så de började gå på promenader o prata om jobbiga saker på jobbet. Och det hade jag ju inget emot? Promenader med en kollega som behövde prata med ngn? 
Tyvärr blev det som det blev, men det var aldrig grundtanken. 
Har aldrig hänt mig men gissar ju att känslor är svåra att styra... Och är det så att han ser en framtid med henne, att han hittat ngt i henne han saknat...  Då är det väl så. 
Tyvärr borde det inte skett på detta sätt! 
Men han hade aldrig onda avsikter! 

Ja jag känner honom jag lovar. Vissa tror att det bara är buffel o båg med alla som varit otrogna... Men tänk ett steg till. 
Han berättade direkt!! 
Han mådde skit!! 
Han önskar att de aldrig träffats!! 
Men han kan inte hjälpa att han fallit så för henne!! 
Jag kunde ha kastat ut men  valde att inte, han bad inte! 
Jag gav honom lite tid att landa, för att se om det fixk att rädda oss eller inte. Jag var inte beredd att slänga bort våra 25 år! 
Han kunde ha dragit direkt men var heller inte beredd att kasta bort oss. 
Otrohet är inte inte ok! 
Jag har valt att leva så här ett tag, när vi sålt huset kanske allt är annoröunda, då får jag isf leva annorlunda och då så klart göra det som krävs. Det är nästa milstolpe, göra huset redo och sälja. Sen kan vi på riktigt se om vi kommer fortsätta ses. Kanske har jag fel och han bara försvinner ur vårt liv? Då gör han det... 
Då tar jag tag i det, då! 

Lite hividet på spiken här. 

Han VET att jag inte är ok med det han gjorde! 
Han är inte ok med det han gjorde! Han sover knappt på nätterna fortfarande trots att han i princip är fri nu, då vi ändå sagt att vi inte är ett kärlekspar längre. 
Hans samvete är ENORMT! jag om ngn bord veta hur han fungerar, han har inte ljugit för mig i 25 år, iof inte ljugit alls om vi ska vara krassa. 
Han har inte bedragit mig i 25 år, han har inte svikit mig i 25 år... 
Han bedrog mig en gång, och berättade direkt. Och erkände att han har fått stark känslorn för en annan fast han inte ville!  Han har varit öppen hela hela tiden!
Han är ingen som ljuger, det borde jag om ngn veta.  Mer än några främlingar på nätet iaf.
Varför är det så att för att ngn är otrogen så blir hela deras personlighet en skit stövel?? 

Han må ha sårat bedragit osv men han har INTE utvecklat en ny personlighet, det ser jag det hör jag. 
Han har förälskat sig i en annan som även förälskat sig i honom. Sjuuukt jobbigt men detta är sättet jag hanterar det på just nu. För att JAG ska kunna gå vidare tillslut.
Visste inte att det fanns en mall= så här gör du om din partner är otrogen eller träffar en ny. 
Alla situationer är väl unika??

Fast det var i princip jag som sa satt jag inte ville kasta ut honom. Och i början var det bara vänskap även efter hånglet då de båda tyckte det var jättekonstigt och inget se planerat eller ens velat (alkohol men ingen ursäkt). 
Jag kunde ha kastat ut direkt o aldrig fått veta om vi kunnat reparera oss men valde att hålla honom nära för att fortsätta kommunicera hela tiden.
Kan nog säga att det var över mellan oss nästan direlt men att vi inte uttalade det. 
Men direkt när han insåg att nej det är nog mer än vänskap så pratade vi ju och sa uttalat att nej då är vi över. Så jag kan försöka gå vidare och slippa undra snoka fråga... 
Han valde att se vart deras relation var på väg. Och vi valde att avsluta oss. 

Så där var väl allt rätt? Tills.. 
Att jag valt att låta honom bo kvar i vårt gemensamma hus, försöka ta det lugnt och  få en fungerande vardag. Där vi pratar massor, ältat och diskuterat. Både för att få förståelse, tröst, stöttning.. Då ingen av oss trott att detta kunde ske! Jag har valt detta, för att jag just nu känner att det är det jag behöver just nu. 

Jag har valt att ha sex med honom efter otroheten (men ej efter det uttalade uppbrottet förutom samma dag). Jag ville! Jag behövde! Jag mådde jävligt bra av det! 
Det kanske biter mig i arslet senare men hellre senare än just nu när jag är så skör!

Hon är 3 år yngre? 

Nej jag vill inte dejta ngn nu bara ngn månad efter allt. Hänt?? 
Känner rent ut avsmak att röra vid en annan man just nu. Jag älskar ju fortfarande honom?? 
Jag måste ju få läka först och inse att det inte blir vi igen. Då kanske jag kan släppa att jag älskar honom fortfarande och då kanske börja se mig om efter ngn ny. 

Men tror jag skulle behöva leva ensam ett tag, varit ihop med honom sen vi var 18... Aldrig varit ensam...

Vi är inte ett par längre, enda skillnaden är att vi valt att bo kvar under samma tak. 
Sen att vi även umgås får mig att må bra just nu. 
Alternativet var kasta ut och inte prata mer? 

Han fick välja o valde att gå i sär han var ej redo att bryta med henne.
Jag valde att vi ändå bor kvar, separerade... Nu föll det sig ju att vi också lyckats umgås en hel del och det känns bra! 

Krasst skulle jag kunna gå ut o dejta ikväll om jag vill. Men jag vill inte.

Tack för dina ord. 

Startad ejuat tråden för jag inte har ngn att bolla med. Vissa har varit väsöogt hårda mot mig ist för att ge råd. Andra har visat medlidande och det är nog det jag behövt mest just nu ngn som bara lyssnar.. 

Ja det var liksom vi mot världen... Vår lilla familj på 3. 
Kanske blev det lite på slentrian, tog varandra för givet, svårt med både hand o dotterns dåliga mående.. Vi lät bara dagarna gå tillslut men i grunden hade vi alltid varandra.
Dorekt när ngt hände på jobbet eller om vi såg ngt kul klipp så var det varandra vi messade. 

Att plötsligt bli utbytt och ngn annan får dessa sms, ngn annan han pratar om sin dag med..
Det för så fruktansvärt ont. 
Han får en ny att prata med och jag får ingen

Då klamrar jag mig fast med näbbar o klor... Ja kanske för att jag är rädd för att bli helt ensam?? Då gör jag ju allt för att inte mista även våran vänskap! 
Såklart jag även velat ha kvar kärleken, det kommer nog ta ett tag innan den känslan försvinner helt. Men inte fan försvinner sen på ngn månad efter så lång tid?? Det vore ju konstigt i mina ögon... 

Kanske är det alla minnen och ensamheten som gör att jag inte vågar släppa? Jag vet inte.. 
Men jag är fruktansvärt rädd för framtiden.

Vi åt lunch idag, hade lite jobbigt i går kväll så tänkte att vi kunde ses en stund iaf. Tanken var bara lunch men jag kunde inte hålla allt inne o tyvärr blev jag ledsen o hasplade ur mig en massa. 
Vad det gav? Tomhet.. Jag måste måste släppa kärleken o fokusera på vänskapen eller att iaf lösa detta så bra som möjligt för oss alla. 
Han sa att han kan flytta idag om jag vill, inte till henne se vill inte flytta ihop, men någonstans typ hotell. Mitt val. 
Jag ville att vi försöker så länge vi kan som planerat. Men kom överens om att älta inte hjälper för ngn av oss. Vi står där vi står. 
Vi är inget par, det är de. Men de vill inte bo ihop eller ses hela tiden. 
Jag vill bara att han delger mig sina planer så jag vet och hur vi ska lägga upp dagarna hemma på bästa sätt. 
Efter jul ska vi berätta för dottern då vi just nu följt allt och det har uj funkat då vi ju ej bråkar eller liknande. Men vill inte behöva ljuga heller.
Nej kommer ej berätta om otroheten utan att vi bara beslutat att inte vara ett par mer. 
Då hon mår så psykiskt dåligt måste vi tar det varsamt. 
Tips där ngn kanske? 

Vi har inte bråkat för att det inte behövts?
Klar jag inte vill bråka, inte han heller... Men bråka menar jag vara arga, höja rösten mm. Vi har mer tjafsat.. Mest när vi tagit upp samma sak flera flera gånger så det blir ett ältande, det har behövts men inte fått oss glada precis. 

Ingen av oss vill bråka om vi inte måste. 
Vi har bråkat förr men aldrig genom att skrika på varandra eller varit eller varit elaka. 
Jag pratar gråter o ältar när vi tjafsar, han sluter sig gärna istället. Skit jobbigt för båda. 
Men det är aldrig ngt långvarigt, lärt oss att låta det bero en stund sen pratar vi lugnt om det vi tjafsar om. 

Igen... 

De var nyblivna vänner som behövde lufta saker på jobbet som var jobbiga, högrisk arbete. 
Jag tyckte det lät ok och bra att han hittat arbetskamrater så snabbt på sitt nya jobb. 

De hånglade efter en aw. 

Han berättade direkt och mådde skit. Jag med så klart men kände att ett hpbgel kunde ag förlåta om han var villig att arbeta med vårt förhållande.

Han sa att han verkligen ville ha kvar hennes vänskap den var viktig främst arbetsmässigt. 

Jag sa att visst gå en promenad då och då, sådant oskyldigt trodde jag inte var ngn big deal. Visst var jag osäker så han ändå sagt att han tyckte väldigt bra om henne.
Jag gjorde det valet då, kan ej ändra det nu. 

Men snart erkände han att hans känslor börjat växa ändå och att det inte kändes sjyst mot mig. Han märkte min svartsjuka när de träffades, jag är sjukt svartsjuk av mig alltid varit och att jag inte kunde släppa tvivlet. 
Och han s ärligt att han inte visste om han ville gå steget vidare och mer "dejta" henne. 
Då sa jag att då är ju vi över? Du kan inte ha båda. 
Och vi belautade att vi separerar.
Han frågade om han ska flytta ut till hotell eller så jag ville ej det. 
Jag var ledsen o besviken men inte arg. 
Jag och han ville bara låta allt ha sin gång och att han skulle hjälpa till med huset inför flytt. 
Ingen av oss råd med nytt boende innan det. 

Vi hade sex i tiden mellan hånglet och separationen ja. För under den tiden var det foetfaf de ändå vi, de två var ej fysiska. Och i båda ville!! 

Separationsdagen hade vi sex sen inget efter det. 

Vad jag vet hade de sex en gång men det avbröts då han ej fick upp den. 

Efter det vet jag ej hur långt de gått o vill ej veta men man kan ju gissa.
Men nu säger de att de är ett par, de har berättat på jobbet så det är liksom officiellt. 

Bara jag som måste släppa känslomässigt och jag kan säga att efter en händelse i går så släpper det mer o lättare nu. 

Trots allt detta så har 25 år sammanflätat oss och det kommer ta tid att ta oss loss från varandra.
Hade varit lättare om jag hatat honom men det KAN jag inte! 
Kanske tyvärr! 

Jag tror när huset är borta och bi flyttat så. Kommer allt se helt snnsolunda utm
Antingen att vi tappar kontakten helt, bara han o dottern håller kontakt om hon vill. 
Eller att vi faktiskt kommer höras då och då på en vänskaplig nivå. Hoppas vi kan träffas hela fnsiljen då och då. Det är drömmen. 
Och då hoppas jag att jag kunnat släppa det känslomässiga. Men jag vet inte hur det kommer gå ingen vet ä. 

Lever i nuet o denna stund är jag rätt tom faktiskt. Jag fösörker komma på saker att göra själv fokusers mer på mig. 
Men jag vill fortfarande höra ifrån honom, göra ngt tillsammans..  Just för att bibehålla det lilla vi har kvar.