Vår situation är så udda! Eller?

Nej det är klart att man inte kan med våld fysiskt kasta ut honom om han vägrar. Men inte skulle jag finnas tillgänglig för honom för ett ev fortsatt förhållande.

Jag skulle kunna förlåta ett snedsteg möjligtvis. Om han ångrade sig och ville fortsätta vara med mig. 

Men om han var osäker skulle jag inte tycka att det var ok att han fortsatte vara tillsammans med mig samtidigt som han umgicks med den nya för att ta reda på vad han kände. Jag skulle inte kunna sitta och vänta på det beskedet. Redan där skulle det bli ointressant för mig. Är jag inte det självklara valet för min man så får det vara. Jag vill inte vara en "jag vet inte, vi får se, kanske, jag ska bara se vad jag känner för den här tjejen först". 

För det var ju så det gick till. Han var otrogen men de fortsatte att vara tillsammand samtidigt som han även fortsatte träffa den nya. Det var inte förrän efter ett tag som de bestämde att det skulle vara slut.

Så även om det just nu är så att det är slut och hon verkar tycka det är ok att han gör vad han vill trots att de fortfarande bor ihop så fick han ju även göra vad han ville när de var tillsammans.  

Så ja man kan stå upp för sig själv utan att det blir bråk. Hon hade kunnat säga "jag förlåter sensteget om du vill fortsätta med mig, men om du är osäker så tänker jag inte vänta medan du utforskar henne". Varför skulle det bli bråk för att man sa så?

Dessutom förstår jag inte varför hon och andrs ens är så livrädda för bråk. Man kan bråka under en separation och ändå kunna hitta ett sätt att samarbeta och prata om gemensamma barnen sen. Man kan tillfälligt vara väldigt arg utan att det betyder att man aldrig skulle kunna ha kontakt igen. Har ni aldrig bråkat i relationen tidigare? Varöfr skulle bråk nödvändigtvis betyda att man aldrig mer kan prata med varandra?

Igen... 

De var nyblivna vänner som behövde lufta saker på jobbet som var jobbiga, högrisk arbete. 
Jag tyckte det lät ok och bra att han hittat arbetskamrater så snabbt på sitt nya jobb. 

De hånglade efter en aw. 

Han berättade direkt och mådde skit. Jag med så klart men kände att ett hpbgel kunde ag förlåta om han var villig att arbeta med vårt förhållande.

Han sa att han verkligen ville ha kvar hennes vänskap den var viktig främst arbetsmässigt. 

Jag sa att visst gå en promenad då och då, sådant oskyldigt trodde jag inte var ngn big deal. Visst var jag osäker så han ändå sagt att han tyckte väldigt bra om henne.
Jag gjorde det valet då, kan ej ändra det nu. 

Men snart erkände han att hans känslor börjat växa ändå och att det inte kändes sjyst mot mig. Han märkte min svartsjuka när de träffades, jag är sjukt svartsjuk av mig alltid varit och att jag inte kunde släppa tvivlet. 
Och han s ärligt att han inte visste om han ville gå steget vidare och mer "dejta" henne. 
Då sa jag att då är ju vi över? Du kan inte ha båda. 
Och vi belautade att vi separerar.
Han frågade om han ska flytta ut till hotell eller så jag ville ej det. 
Jag var ledsen o besviken men inte arg. 
Jag och han ville bara låta allt ha sin gång och att han skulle hjälpa till med huset inför flytt. 
Ingen av oss råd med nytt boende innan det. 

Vi hade sex i tiden mellan hånglet och separationen ja. För under den tiden var det foetfaf de ändå vi, de två var ej fysiska. Och i båda ville!! 

Separationsdagen hade vi sex sen inget efter det. 

Vad jag vet hade de sex en gång men det avbröts då han ej fick upp den. 

Efter det vet jag ej hur långt de gått o vill ej veta men man kan ju gissa.
Men nu säger de att de är ett par, de har berättat på jobbet så det är liksom officiellt. 

Bara jag som måste släppa känslomässigt och jag kan säga att efter en händelse i går så släpper det mer o lättare nu. 

Trots allt detta så har 25 år sammanflätat oss och det kommer ta tid att ta oss loss från varandra.
Hade varit lättare om jag hatat honom men det KAN jag inte! 
Kanske tyvärr! 

Jag tror när huset är borta och bi flyttat så. Kommer allt se helt snnsolunda utm
Antingen att vi tappar kontakten helt, bara han o dottern håller kontakt om hon vill. 
Eller att vi faktiskt kommer höras då och då på en vänskaplig nivå. Hoppas vi kan träffas hela fnsiljen då och då. Det är drömmen. 
Och då hoppas jag att jag kunnat släppa det känslomässiga. Men jag vet inte hur det kommer gå ingen vet ä. 

Lever i nuet o denna stund är jag rätt tom faktiskt. Jag fösörker komma på saker att göra själv fokusers mer på mig. 
Men jag vill fortfarande höra ifrån honom, göra ngt tillsammans..  Just för att bibehålla det lilla vi har kvar. 

Du skriver att ingen vill sätta den andra i skiten, men det har ju din man redan gjort sig skyldig till..

När han valde att vara otrogen, när han valde att fortsätta träffa den andra kvinnan, när han valde att han ville skiljas och när han valde att ligga med er båda 2..

Du måste verkligen ha älska honom en gång i tiden....För du verkar oförmögen att se honom som han är nu och som den som förstörde eran familj från början...

Det brukar väl kallas försvarsmekanism...Människor som råkar ut för något hemskt som dom först inte KAN ta till sig..
Så dom sätter upp murar o hittar på olika sorters ursäkter för sin partner och deras eget beteende..

Men tillslut så hinner sanningen ikapp dom och då krashar många totalt och undrar hur sjutton dom kunde agera som dom gjort..

Ett ex är ju om man blivit misshandlad, så hittar man på ursäkter för den som misshandlar, (din man misshandlar ju dig och din dotter psykiskt) 
Jag blev misshandlad både fysiskt o psykiskt i flera år när jag var runt 20 år och vet att man förskönar situationen, man hittar på alla möjliga ursäkter för misshandlaren OCH sig själv...när man blir misshandlad..Tills man en dag får nog..Och vaknar upp ur mardrömmen...och drar därifrån..

Psykisk misshandel är inte ett dugg bättre än fysisk misshandel..Utan tvärtom, så är psykisk misshandel t.o.m mycket värre än att bli slagen..

Jag förstår att du inte ser honom som en som misshandlar er psykiskt än, men det kan komma som ett brev på posten..

Hon kan väl inte göra situationen värre än vad den redan är?
Det är ju han som satt sig själv i skiten, men enligt dig så är det bättre att belöna hans dåliga beteende.
Nej det bästa sättet att träna män är så som man tränar hundar, man ignorerar dåligt beteende och belönar bra beteende....Då lär dom sig snabbast..

Jag tycker bara synd om deras dotter som dom luger för dagligen.

Och det konstiga är att hennes man ville berätta för dottern om vad som hade hänt,  att dom skulle skiljas, för länge sen,  men neeeej det ville inte TS..
Så den som vill fortsätta spela ett spel inför dottern är ju TS...

Hennes man är nog inte svårövertalad på något sätt, eftersom han inte kan säga nej åt varken den nya eller sin fru..Så det är ganska uppenbart att det är TS som bestämmer, men hon verkar inte förstå vilken makt hon faktiskt har över sin man.

Hon vill vara tillsammans med honom vad han än skulle göra för dumheter..men hon verkar ha svårt att förstå att bästa sättet för att få män att komma krypandes tillbaka är att total ignorera dom eller slänga ut dom så att dom får bo själva ett tag..

Ja kanske hon skulle göra dom sakerna du skriver om, istället för att hålla på och mjäka med honom, ungefär som om han vore en hjälte hemkommen från ett krig..

Sen skrev jag eg ingenting om att kriga mot mannen eller svartmåla honom inför dottern..Nej det behövs inte..Man kan sätta ner foten ändå!

Som jag skrev så kunde hon antingen bett honom att bo någon annanstans Eller bara IGNORERAT honom....

Vad dom än gör så borde dom väl vara ärliga mot sin dotter så fort som möjligt, men det kan inte TS..

Men vissa tycker tydligen att det är helt ok att ljuga för sitt barn i månader eller vem vet det kanske blir i flera år, innan dom vågar säga sanningen.

Se hennes reaktion. Jag hade då inte varit tyst iallafall utan sagt något. 

Du borde träffa henne och honom tillsammans. Säga att för deras barns skull, bör ni få sära på sig helt innan de fortsätter av respekt för barnet. Därmed avstå från att ses på ett tag. 

Du säger ju att de är snälla båda två. Tjejen har ett stort hjärta. Han med. Men dåså? 

Ja självklart ska man utgå från sig själv. Men hon kanske inte ser sitt eget bästa just nu. Då kan man behöva höra från folk utifrån vad man behöver göra för att bli påmind om sitt eget värde. Likaså är det ju att tonåringen som mår skit kommer i sista hand just nu. 

Det verkar inte ha varit ett sunt förhållande då hon var svartsjuk och i mina öron alltså orolig. Det kan ha varit Han som kallar henne för svartsjuk. 

Som han beter sig nu vore det knappast konstigt att man är svartsjuk iallafall.

Säg till honom att han kan vänts tills nu rett ut era känslor.

Säg det till henne med, be henne snällt att vänta tills han rett ut vad han känner. han lär ju ljugit ihop nåt annat till henne så det kan hon få veta!

Ja..Jag vet att jag har lite konstig humor, ibland...pga frustration!

Många har ju skrivit om hur ni borde göra just nu -inte tidigare-....___
Berätta för er dotter, och sen sätter du bara ner foten genom att slänga ut honom idag..utan bråk..

Så kan han ju prova att bo själv för första gången i sitt liv..Det blir ju en jättekul upplevelse...För er alla...Då kanske han t.om kommer tillbaka till er..
Du har väl hört utrycket -Man saknar inte kossan förrän båset är tomt...

Då är din man (sorry sambo) en väldigt sällsynt man som aldrig har ljugit för sin sambo..

Fast jag menade att han ljög för eran dotter...inte bara för dig..
Så då KAN han ju ljuga och ljuger vareviga dag för er dotter..
Skulle han inte kunna ljuga för dig då...Han kunde vara otrogen, men du tror inte han skulle kunna snacka skit..

Hur tänker du då? Han kunde gå bakom din rygg,  kyssa och ligga med en annan kvinna, men inte ljuga, OK...

Om det gör dig lycklig att tro på vad han säger JUST NU så ok..

Maria exakt, finns inget att bena ut eller sätta ner foten om? 
Vi har valt att leva som vi gör just nu. En dag i taget! 

Huset ska upp för förhabdsförsäljning om 2 v så nu händer det saker också. 
Gissar ju att det inte blir sålt innan jul men så är iaf processen i gång. Så skönt!!

Dottr o jag ska börja gå på visningar så fort det går också, där vi vill bo byggs det hej vilt så. Har massor att välja på! 

Ja jag utgick efter mina egna känslor, (och det gör ju du med-eller har du inga känslor?).från när jag själv var tonåring som TS dotter... då min mamma hade varit otrogen och ville skiljas..från min pappa.

Men dom skötte det snyggt, låg framförallt inte med varandra efter det, och min mamma berättade vad som hänt..Långt innan flytt..

Men innan hon berättade så visste jag redan att hon hade träffat en ny...Tonåringar är faktiskt inte dumma i huvudet! Som ni verkar tro!

Men TS ser tydligen inte sin dotter som en smart tonåring? Vilket är lite synd..

Och självklart skulle jag bete mig som jag skrev att TS borde göra om min man hade fått en löjlig 40 årskris..och betett sig så illa..

Först hade jag varit iskall..
Sen så skulle han åkt ut på en gång!

Men jag har fattat att TS inte vill eller inte ens kan sätta ner foten..hon är för snäll..

Ja visst alla är olika smarta, men varför tror du att ts dotter skulle vara mindre smart än andra tonåringar?
För att TS har skrivit att hon mår dåligt psykiskt, eller?

Man kan vara smart även om man har sk psykiska problem..
Som förälder bör man väl utgå ifrån att ens barn är MINST lika smart som en själv..(oftast är barn smartare än sina föräldrar)..

Nej jag tror inte TS vill ha ut honom (just nu) utan vad jag menade som flera har skrivit är att jag tror att hon är manipulerad eller hjärntvättad..

Och då kan man oftast inte ens stå upp för sig själv..Så det är eg inget konstigt att hon försvarar honom, att hon ljuger för dottern...För hon tror att det är så det ska vara..Tills hon kommer till insikt om att det han gjort var ruttet..., om ngr mån eller år..

Nej, du vet inte hur smart hon är, men varför skulle hon vara mindre smart än andra tonåringar? För att TS tror att hon fattar nada, eller.."För hon är ju lite uppe i det blå" som TS skrev om sin egna dotter tom,?

Nja, jag vet inte (är ingen expert-har faktiskt aldrig påstått det hellert-har bara varit med om en skitstövel för 20+ år sen) så kanske eller kanske inte ni är hjärntvättade, men TS påminner iaf om hur jag var som hjärntvättad 25 åring, och hennes sambo påminner om min psyko-sambo jag hade då.....Jag stannade dock inte kvar hos den skitstöveln.

Att alla vi andra skulle vara hjärntvättade är väldigt långsökt...Look closer to home..

Eller menar du att alla vi andra har en sambo som är otrogna, ljuger, beter sig som en 14-åring/i en pinsam 40-års-kris, inte vill lämna "mamsen" och snackar skit dagarna i ända?

Nej om min man ens skulle göra något av dom sakerna så skulle han åka ut direkt..Sen får TS självklart göra vad hon vill! Inte mitt problem...inte ditt problem, men det här är ett disskussions forum och TS startade en tråd för att fråga om deras situation var udda..

Borde väl bara ha skrivit ---JA den är extremt udda! ..

Allt du gör är att försvara istället för att separera på riktigt, flytta isär, berätta för dottern, övrig familj och påbörja en skilsmässa. 

Helt rätt jag var hans första flickvän så han har liksom bara haft mig... Jag tror han passar på att göra allt han känner att ha kanske missat eller tom saknat nu. Han säger att han älskar henne, de planerar hyfsat långt fram i tiden men när ha pratar om framtiden är det alltid i lett med "om. Hon o jag fortf är ett par" 
Samtidigt vet jag att de har mkt känslor för varann han säger ju att han aldrig aldrig riskerat det vi hade för bara en fling.
Och han vill vara med henne så mkt ha bara kan. 
Säger hon kom så kommer han. Ändrar hon planer så ändrar han lika snabbt annat ha planerat. Han är. Lite som en nyförälskad 14 åring. 
Samtidigt som han kan berätta för mig om hon varit på dåligt humör eller nåt annat som skaver.

Han säger att han önskar vi 2 kunde träffas att vi skulle kunnat vara bra vänner om inte allt detta hänt. 
Hur tänker han där, varför skulle vi 2 träffas?? Ingen av oss skulle vilja det det vet jag. 

Ja han säger att han älskar mig fortfarande men att vi inte sk leva som ett par. Och det är inget konstigt tycker jag man kan älska fler, på olika sätt. 

Jag försöker leva mitt eget liv vid sidan av detta och ibland klarar jag det, ibland crashar jag o bara gråter. 
Men försöker visa att jag klarar mig utan honom och ser faktiskt fram emot när vi sålt allt o jag får min egen lägenhet. Då tror jag allt kommer falla på plats. 

Vi är en gifta. 
Ja hon visste om mig. 

Ja kanske undermedvetet att jag gör det lite som en hämnd? Inte planerat så men kanske? 

Han säger ofta att ja hon visste det men det var fortf han som gjorde fel som var den i ett förhållande. Hon har ju inte några plikter gentemot mig 

Och nu är det väl lite samma sak jag behöver inte tänka på hennes känslor så som hon inte tänkte på mina. 
Omoget? Ja kanske men jag är fortf i överlevnadsstsdiet. Agerade i ren panik i början men det har växt fram en vardag som ändå fungerar mitt i allt.