Vår situation är så udda! Eller?

Ja han har betett sig illa, men tycker du att TS ska göra situationen värre då eller sätta honom i skiten också bara för det, hämnas eller vad är ni ute efter egentligen? 

Hur? Ja hon kan ju tex börja kriga med gubben, svartmåla honom inför dottern och alla som de känner, skada honom ekonomiskt, försöka förstöra mellan honom och den nya, göra deras liv surt, göra honom så illa hon kan, med olika medel, alltså starta krig och eventuellt skaffa sig fiende för live, det skulle ju vara sätt att effektivt göra situationen sämre.

OK, manipulation is da shit alltså

Exakt, Jag tjänar absolut ingenting på att hämnas.
Vi åkte bil i dag o hade ett djupt samtal. 
Han förklarade lite mer hur det gått till när deras vänskap, som verkligen vara var vänskap även efter hånglet, bara plötsligt blev mer. 
Han hade inte ens haft en tanke på känslor. 
Han önskar att det bara varit rent hångel som vi kanske  kunde ha kommit över... Det var känslorna som han inte fattade eller visste hur han skulle hantera.
Genuint ville han inte såra mig, även fast det självklart blev så. 
Han sa att han absolut fortfarande älskar mig, det kan inte bara försvinna puts väck, exakt så som jag känner. 
Men HUR vi älskar varandra är mer oklart. 
Gammal vana? Som vänner? Som par? 
Tyvärr älskar han mig inte tillräckligt för att välja bort henne, samtidigt som han ändå ej är säker på känslorna till henne mer än att han just nu vill umgås med henne så mkt han kan, att han mår bra av henne... Visste ej vilken stämpel han ville ge det, kär? Förälskad? 
Mm mm vi pratade länge.  Och han talade verkligen ur hjärtat.

Och jag fick tala ut om hur jag känner, förvirringen.... 

Sen sa han ngt udda.. Frågade rakt ut om han inte känner att han är otrogen mot henne om vi sover i samma säng, håll rom varann eller skulle ha sex igen? 
Han kunde fakitkst inte svara på det. Att det inte kändes fel att göra dessasaker med mig då det alltid varit vi och att en del av honom fortfarande ser oss som ett vi. 
Jag sa krasst att du haft 2 relationer i ditt liv o otrogen med båda! 
Han blev inte stött, mer att han höll med o skämdes... Han har inte en enda gång på 25 år tänkt tanken att vara otrogen mot mig. 
Tror honom faktiskt.... 

ang det ngn skrev att han ville berätta för dottern före mig. 
Ja men det var i stundens hetta o han ville berätta typ allt.. Eller iaf om den nya. 
Jag vägrade då jsut den biten kan man ta senare. 
När han lugnat sig höll han med. 

Inte läst alla kommentarer så kanske blir upprepning men?å ena sidan är det ju fint att du är så storsint och inte känner ilska, å andra sidan reagerar jag på att du skriver att det inte fanns något alternativ till att låta honom träffa henne förutom att kasta ut honom. Vad hände med sunda gränssättningar i en relation?

Jag får nästan lite Knutby-vibbar av detta inlägg och hoppas inte det beror på att du är med i en sekt utan endast handlar om att du befinner dig i förnekelse-fasen. Din man har lämnat dig, han har varit tydlig med att det är över, han vill vara exklusiv med sin nya. Men fortsätta ha sex med dig. Och du bara tar emot honom med öppna armar. Ni har barn ihop och då är det såklart bra med odramatiska avslut men gör dig själv en tjänst och kapa all kontakt med honom som inte rör ert barn. Denne man har formligen bedragit dig och steg för steg övergett er kärlek medan du bara suttit som en förstående lyssnare hela tiden. Helt galet. Försök gå vidare nu. 

Hur har vi haft ett udda förhållande i 20 år?? 

Har inte funnits en uns till kontrollerande eller misshandel mellan oss. Jag är väldigt omhändertagande och har själv otroligt kontrollbehov. Väldigt känslosam o svartsjuk. 
Han har varit den lugna, kanske istället svalt mkt nu när vi ser tillbaka. 
Jag had kankse behövt arbeta på mig själv tidigare och inte bara se till andras bästa. 
Han har själv sagt till mig efter detta hänt att  jag borde göra det Jag vill för en gångs skull, att jag inte måste ta hand om alla hela tiden. 
När jag står på mig och visar min ilska som ändå finns där säger han att det är bra att jag gör det och jag har rätt till det. 

Hjärntvätta mig inte nu heller iaf vad jag vet. Han har sagt att det är upp till mig om jag vill vara arg skrika kasta ut hata.... Men jag har själv valt att inte göra dessa saker.
Kan inte tänka mig att han skulle bli en ond manipulativ person helt plötsligt, känner honom så pass bra. 

Vad spelar det för roll att ingen vet hur länge det håller? Så det är okej att ljuga , vara otrogen etc då?

Vet ju hur många som är för lögner när någon varit otrogen. Om man sak berätta eller inte. Så det är väl likadant här få. Vissa är för lögner. Andra inte. Det går att diskutera till månen. Man kommer ingenstans. Alla är ändå olika. Men man får respektera varwndras åsikter.

Lisa

Vad bra att du kan ha roligt på min bekostnad! 

Jag har lögner! 
Det är ju en av orsakerna att jag har kvar honom k mitt liv, för att han ja kankse gjort fel saker men inte ljugit om det! Det är en av hans sidor jag värdesätter högt, att han verkligen inte kan ljuga. 
Ja ni kommer skriva alla förändras klart han ljuger för dig. 
Ha kanske inte berättar alla detaljer för mig nu längre det vill jag inte längre. Men han är. Väldigt öppen men vad han ska göra eller har gjort. 

Igen ljuga för dottern... Jag gör det inte med avsikt st göra henne illa. Alla mina val ang henne är just tvärt om för att Inte göra henne mer illa än nödvändigt. 

Jag. Ill kunna berätta att pappa o jag lever bara ihop som vänner just nu, att vi på ngt vis älskar varandra men inte tillräckligt för att vara ett kärlekspar.
Att när vi flyttar är tanken att pappa ska köpa en egen lägenhet ö prova bo ensam. 

Ingenting om otroheten eller den nya. Lögner ja menade tycker jag är rättfärdiga. 
Kan vara tydlig med att ja hittar han en ny tjej så är jag ok med det, att vi är verkligen bara vänner. 
Så får övergången bli mjuk.
Vi vill kpg båda att han först ska flytta, se hur det känns med allt så innan han berättar om den nya

TS är inte intresserad av att ?sätta ner foten? eller kasta ut honom. Du verkar utgår från dina egna känslor, vad du skulle ha behövt i den situationen. 

Men det är ju inte relevant för TS dotter, du känner inte henne eller vet att hon känner som du eller ser på saken som du. Hur smart hon är vet du inte heller, människor är olika smarta.
Det finns ingenting att sätta ner foten om. TS vill ha det såhär och anser det är bäst, och hon har fått som hon ville. Han flyttar ju om hon skulle vilja det, han själv erbjöd det. Du tolkar ju helt fel om du tror att TS egentligen vill ha ut honom, men inte vågar eller vad det nu är du menar med att hon inte kan och är för snäll.

Jag skrev inte att jag tror att hon är mindre smart. Jag vet inte hur det ligger till med den saken, jag har ingen uppfattning om hur smart hon är. Dessutom kan man vara smart på olika sätt, att man inte inser eller lägger ihop ett plus ett i vissa saker betyder förresten inte att man inte är smart. Och det kan vara så väldigt olika individ från individ.

Det är väl inte du som bestämmer hur det SKA vara. Om man inte håller med er betyder inte att man är hjärntvättad. TS skulle väl kunna säga samma sak, ni i tråden är hjärntvättade till att tro att ni vet hur det ska vara, att man måste kasta ut gubben annars står man inte upp för sig själv. Det kanske gäller er, om ni känner så för egen del. Ni kanske behöver det för att känna att ni är värda något, TS behöver uppenbarligen inte det. Om TS inte VILL kasta ut gubben så står hon ju upp för sin vilja nu. Det verkar förresten vara TS idé att undanhålla det för dottern så det är ju inget som han hjärntvättat fram.

Du är inte ensam om att fungera och reagera som du gör. I de flesta långa relationer där man så att säga känner varandra utan och innan, har man också större förståelse för varandra. Ni är inte udda utan ni tillhör den del av befolkningen som separerar utan större drama. Med detta vill jag inte säga att det inte är jobbigt och ställer livet upp och ner för familjen men man gör ändå det bästa av situationen.

Alla är vi olika. alla relationer är olika tror att man måste inse att något som känns rätt för den ena gör det inte för den andra. 

För mig är det en gåta hur någon kan påstå att du blivit hjärntvättad. De som på grundval av vad du skrivit påstår detta är okunniga och saknar erfarenhet av sunda förhållanden. 

Så NEJ ni är inte UDDA i vårt samhälle men ni är ovanliga här på FL

Ja, jag har erfarenhet av destruktiva parförhållanden, därför kan jag av vad TS beskriver dra slutsatsen att det inte är ett sådant hon lever/levt i. 

Inget förhållande är det andra likt och vi är alla olika som personer. Därför kan man inte utgå från att allas relationer fungerar som den relation man själv har levt i.  

Alla förhållanden kan ha destruktiva drag i sig utan att för den skull vara ett destruktivt förhållande. När man som i TS fall levt så länge med varandra har man kanske utvecklats åt lite olika håll. Då är det lätt hänt att någon av parterna får vika sig mer än den andre. Därför är det mycket möjligt att de skulle ha kommit till en punkt där de bestämt sig för att separera ändå.  Man kan se otroheten som en katalysator. 

Det är alltid jobbigt att separera oavsett vilken orsaken är. Man känner sorg över vad man upplever man går miste om. Framtiden blir plötsligt inte lika självklar som den var innan. 

På din fråga om jag levt i ett destruktivt  förhållande måste jag svara, Nej det har jag inte, men i mitt arbete har jag kommit i kontakt med många som lever/har levt i sådana och jag vet att det tar lång tid innan man kan gå vidare. Som en ung kvinna en gång sa till mig. "Det är som att ha ett stort mörkgrått moln hängande över sig, man ser inte solen fast man vet att den finns där."

Tack att du frågar! 
Det går upp o ner.. Vissa dagar mår jag bra vissa inte. Mest när jag är ensam som känslorna väller över en... Om jag tillåter mig själv att grubbla.
Men vet att jag inte vill ha tillbaks det vi hade hunnit reflektera en hel del o vi har inte haft det toppenbra senaste åren. Inte dåligt men bara låtit allt rulla på. Jag har stoppat huvudet i sanden och han har mått dåligt utan att ta tag i det. 
Iom nya jobbet o nytt socialt liv så mådde han bättre än på länge, men hemma påminns han om det gamla. Bitterljuvt att se den man älskar blomma upp och må bra... Klart jag vill att han ska må bra jag känner ju honom nästan bättre än mig själv, efter 25 år får man så starkt band att man nästan känner varandras känslor. Klart jag vill att han ska må bra. Han liksom jag önskar bara att vi tagit tag i oss 2 tidigare.. Ksnske hade vi inte suttit o denna sits då? 
Han tvivlar fortfarande på att han gjort rätt val, tyvärr hjälper det inte mig då jag i hjärtat fortf älskar honom och varje gång han säger så tänds ju det lilla hoppet jag inte vill ha! Hjärnan säger nej nej gå inte tillbaka.
Och jag har sagt rakt ut att jag kommer inte gå tillbaks till det vi hade, isf skulle vi behöva bygga ngt nytt. 
Men jag ser hur kär han är, han vill träffa henne så. Mkt han bara kan. Samtidigt söm han säger orden "om vi fortfr. är ett par då.." när han pratar om framtiden tex semestern i sommar mm. 
Han mår bra med henne men mår inte bra i själva situationen. Han tycker inte heller att det bara går att släpps 25 år bara så där. Men hur gör man? Ingen av oss vet. 
Vi ädlskr varandra men på vilket plan, vilket sätt? 

Julen var ok, vi var bara vi 3. Han gillar ej julen så åt bara lite och öppnade klappar o tittade på tv. 
På kvällen gick han till henne.
Den biten känns ändå mer o mer ok inser mer o mer att han gjort sitt val. 
När vi umgås känns det bra, vi fortsätter att göra lite saker ihop, och de träffas regelbundet. 
Nej inte berättat för. Dottern jag var beredd att göra det för. Några veckor sedan, då var han i värsta tvivlar perioden o tyckte vi kunde vänta lite då de precis bestämt att backa lite o inte träffas lika intensivt. Nu börjae de dock ses mer o mer så nu börjar det bli dags. 

Jag vet ej hur man lever ensam.. Jag måste liksom. Börja om med mitt liv. 
Vi var 18 när. Vi träffades, vi blev vuxna tillsammans.. Lärde oss om livet tillsammans... Stöttat varandra i allt. 
Det är inte bara att vända ryggen till o gå. Vi betyder fortf så mkt för varandra... 

Jag tror ärligt vi utnyttjar varandra
Jag gör det jag mår bäst av men vet att också tycker det är jobbigt. 
Jag mår bäst av att vi lever ihop tills vi sålt, att vi kan umgås hyfsat normalt.
Tror jag ser det lite som en hämnd att  han anförtror sig till mig fortfarande. Och han har inga andra nära vänner att anförtro sig till heller. 

Jag lär mig sakta men säkert göra saker på egen hand, det är ngt vi båda hade behövt för länge sedan. Vi var så i början, var ihop men hade även mkt separata intressen. Tyvärr försvann många vänner genom åren när man började skaffa familj etc. Plötsligt var vi väldigt isolerade bara vi två (tre). Det är ngt vi båda måste förändra. För. Att. Må bra. Separat eller gemensamt senare det vet jag ej. 
Men inte en chans att jag vill tillbaks till vårt gamla liv. 
Skulle vi ngn gång bli ett par igen så. Är det mkt jobb för båda som krävs. 
Jag håller på att stärka upp mig själv o det måste jag bli klar med innan jag en tänker i sådana banor. 
Jag utnyttjar till en viss del hans känslor till mig för att få. En bit av honom fortfarande, fast utan några krav. Krasst sätt är jag ju singel, så det är mitt val om jag umgås med honom eller vem jag vill. 
Jag känner själv att jag vågar mer o mer tänka i banorna att våga bo ensam utan honom o faktiskt se fram emot det. 
Men det betyder ej att jag vill kapa banden, nej inte so det känns nu. 

Sen det att skapa ett eget liv utforska världen etc etc
Jag FÖRSÖKER! Men det var alldeles nyss jag separerade från mannen i mitt liv jag delat ALLT med i 25 år. 
Jag kan inte bara släppa och börja leva ett helt nytt liv som att inget hänt! 
Det gör fortfarande ont!

Jag försöker göra saker själv.. Men det är ännu inte roligt... Då jag är van att dela det mesta med honom. 
Jag måste vänja mig och jag gör det, sakta.. 

Tack jag behövde verkligen läsa detta just nu.. 
Satt i bilen nästan 30 min nyss efter jag varit i tränat, ensam. 
Har min dagbok på mobilen skrev i den.. 
Att jag är en mkt svag person som alltid stoppar huvudet i sanden, går med på det mest för att inte orsaka tjafs eller bråk. Det är ju galet. 
Alltid satt alla andra före mig själv. Vill att alla ska må bra. 
Vet att jag måste bli starkare och våga stå på egna ben. 
Utåt sett ser alla mig som så stabil lugn stark bla på. Jobbet.
Men jag visar aldrig mina innersta känslor för ngn. Bara sambon som fått ta alla mina utbrott och gråtatracker. Gråter av minsta lilla alltid varit så. Och han är tvärt om, blir tyst o bara låter allt vara o glömmer snabbt. 
Kanske är vi egentligen inte kompitabla? 
Men hur har vi då kunnat hålla ihop i 25 år utan att bryta en enda gång? Utan att vara otrogna en enda gång (innan detta)? 
Har vi bara stått ut eller har vi utvecklat ngn form av band som hållit starkt, ända fram till nu? 
Vi känner ju varann utan o innsn, gjort allt tillsammans, velat göra allt tillsammans. 
Har vi varit ifrån varandra ngn kväll så har båda tyckt det är skit trist. 

Där är kanske felet? Vi har bara haft varandra o det har nog i längden slitit på oss mer och mer smygande tills nu.. Då bandet sprack. 

Han lever ut nu, han gör saker vi inte gjort på länge.  Sånt ha. Alltid sagt är tråkigt tex gå på stan o shoppa eller prova ny mat etc. 
Han har bytt ut hela sin garderob på ett par månader, köper parfym... 
Gått ner i vikt men det började han med redan innan henne iof.. Men är smalare än på länge. 
Trimmar skägget noga... 

Nej jag känner knappt igen honom, samtidigt som jag ju märker att han verkar må bra av allt detta. Och alla är väl värda att må bra? 
Tyvärr gjorde han det på helt fel sätt. 
Han kunde ha gjort alla dessa förändringar för sig själv, med mig.. 
Tar jag upp det att varför har du aldrig sagt att du vill tex gå på bio? 
Då svarar han alltid : du har ju inte heller sagt ngt?? 
Nej kanske inte.. Ingen av oss har nog ansträngt oss på många år.. 
Kanske var detta ganska väntat ändå? Kanske hade vi gått isär ändå? 

Sorgligt och så synd att vi inte gjorde ngt tidigare... 

Tack! Känner mig inte stark men ja, står ofta fast vid sådant jag tycker. 

Testade ladda hem en dating app förut. Mådde bara illa vid tanken att ens prata med ngn där.. Kändes sjukt desperat och kunde inte föreställa mig att röra vid ngn av dessa karlar.
Testade chatta med en.. Efter ett par meningar bjöd han hem mig för han ar så ensam. Usch.. 

Så nej där är jag verkligen inte ännu. 

Men absolut göra saker på egen had är viktigt. 
Men har så otroligt socialt jobb så är dränerad efteråt.. Därav att jag har så litet socialt nätverk. Är välsrigt introvert, det är vi båda. 
Vi har lätt att prata med andra inte blyga eller k åtvänds, men blir dränerande av mkt socialt umgänge. 
Hade en egen träningsform jag utövade där jag träffade en väninna. Tyvärr valde vi båda att ta en paus nyligen pga tidsbrist och det var bara på träningen vi träffades.. Men kontaktade faktiskt henne nyligen så vi ska försöka träffas snart. 

Sen har jag inte så mkt energi kvar eller vill ge det jag har kvar till dottern... Umgås mer än gärna med henne hon är fantastiskt rolig och vi har mkt gemensamt. Vi ska faktiskt gymma tillsammans i morgon får se om hon gillar det hehe. 

Jag tror innerst inne att han inte velat så mkt.. Det är när de 2 ej setts på ett par dagar och vi haft det bra tillsammans som han kan tvivls

 

Liten update

Huset har haft sina första visningar i kikar på lite lägenheter för att vara beredd. Ska köpa själv, sambon har ej brant vad han gör än köper eller Försöker hyra ngt. Behöver han får han bo hos oss absolut, vi är fortfarande väldigt tighta ja.
Det går fortfarande upp o ner... Men han är mkt me hemma nu, sover ej över hos den andra längre utan de ses mest eftermiddag eller dag tid om de är lediga. Inte så mkt kvällar. 
De har backat rejält då han kände att allt gick för fort i början.
Han säger att de typ dejtar mer än är ett par. 
Vi umgås också, som innan med gym men mkt fix hemma med huset. 
Jag mår mkt bättre men kraschar ibland. 
Förösker lära mig leva i nuet. 
Och i nuet mår jag bra. 
Ja han bor alltså kvar vi umgås o ja några av er vill väl gärna veta om vi har sex. Ja det har vi. 
Ofta. 
Hade jag ej velat eller mått dåligt av det hade jag sagt nej... Men vi båda vill. 
Vi pratar ej om deras sexliv jag. Vill ej veta. 
Men fick nys om att de knappt haft sex alls senare månaderna .. Mest för att de ej ses så sent längre och sällan hemma hos henne. Mer ute.
Men jag försöker att inte fråga amkt alls om deras träffar det mår jag bäst av men det är svårt. 
Blir ju att man undrar o jämför.. Vad har hon som inte jag har? 

Älskar jag honom fortfarande? Absolut! 
Vill jag ha tillbaka honom? Vet inte faktiskt... 
Skönast är när båda jobbar, sen ses vi på em tränar eller gör ngt annat.. Och när vi lagt oss. 
Men att umgås hela dagarn är inget måste för mig längre.  Då finns också risken att jag upprörs av ngt eller tar upp ngt som leder till tjafs. 
Så kankse ska vi ej vara ett par? 
Kanske nära vänner som njuter av varandra sällskap ibland? 

Jag vill köra vidare så här tills vi sålt o jag fått min lägenhet då tro ajg allt faller på plats naturligt. 

Det är väl alltid fel att ligga med en man som man vet är upptagen....