Vår situation är så udda! Eller?

Ja ksnske bord jag agerat annorlunda jag vet inte... Var väl rädd att säger jag stopp där så lämnar han på stört o jag var i chock o desperat få oss att fortsätta tillsammans.
Det är liksom 25 års förhållande på spel inte en tonårsförälskelse. Och inte bara det, utan 25 års vänskap! Jag var sjukt rädd att mista allt! 
Och i början var det verkligen ett snedsteg från deras sida, båda tyckte det var helt oväntat och inte planerat. Och han kände i början att deras vänskap var viktigare än att inleda ngt djupare. 
Tyvärr så så blev det ju djupare men då blev det så... 
Jag hade kunnat förlåta hånglet och fortsatt som ett par faktiskt, men då behövde jag ju veta att det verkligen inte betydde ngt. 
Jag gav det lite tid och en chans att bli så. 
Nu blev det inte så men det var ett val JAG gjorde i stunden son kändes bäst just då. 

Inget jag kan ändra på idag och ja jag kanske ångrar ser senare, men känner ju att hade jag förbjudit klamrar mig fast o kvävt honom hade det ändå säkerligen förstört vår relation.

Ja jag är nog för snäll, men älskar man ngn, gjort så länge, haft ett samliv i 25 år så är det inte enkelt att bara kasta bort. 
Det kände vi båda två! 

Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 

Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 

Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 

Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 

Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 

Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 

Du får mycket skit här, strunta i dem. Ditt liv och ditt val. Så länge du gör dem för din skull och inte för att vara snäll.

En snygg separation är alltid det bästa när barn är inblandade.

Har du någon väninna som du kan prata med? Du behöver definitivt lite mer balanserade åsikter än från människor som inte känner dig och som tolkar allt från sina egna upplevelser.

Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 

Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 

Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 

Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 

Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 

Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 

Ditt resonemang skulle då betyda att om man älskar någon så har man ingen självrespekt. När man älskar någon så sätter man denne före sig själv. 

Jag ser inte att TS accepterar vad som helst. Allt sker ju på hennes villkor så npg tycker jag att hon har självrespekt alltid

Om det spelar ngn roll så är vi ej gifta, tänkte då många skriver äktenskap fru etc. 

Förtydligar.. Jag kanske inte agerat vettigt i allt detta men jag kan ej ändra det jag gjort bara det som kommer... 
Och det är bra att läsa era svar, allas svar, för att reflektera över detta. 

Men inget är vettigt i vår situation det så så svårt att förklara vår samhörighet. Han är en mkt speciell person på många sätt.. 

Jag tycker i och för sig inte att det är överdrivet om någon skulle vilja riva upp himmel och jord om partnern varit otrogen. Och om relationen och samarbetet förstörs för all framtid är det väl snarare den otrogna partens fel och inte den som rev upp himmel och jord. 

Hur som helst. Ts, du skriver att ni vill ha en så bra och fin separation som möjligt. Så lite drama som möjligt. Ni ska kunna fortsätta vara vänner osv.

Problemet är att det är inte NI som jobbar för en så bra separation som möjligt. Det är DU som gör det. Han har ju tvärtom skött separationen osnyggt. Han har varit otrogen. Han har fortsätt träffa henne efter att han var otrogen osv. 

Sen slätar du över detta svek han har gjort med att ni minsann kan prata om detta så bra osv. Du skriver att han minsann vill dig och familjens bästa osv. Ja nu ja är det klart han vill det. Det är klart att han vill att ni skiljs åt så smidigt som möjligt nu så att hans samvete ska vara så rent som möjligt. Han smörar väl järnet nu efter det han har gjort för han inser väl också att det inte varit så snyggt och nu gör han allt för att vara så tillmötesgående som möjligt så att du ska vara så lugn som möjligt. Allt annat skulle ju bara vara svinjobbigt för honom.  

Sen är jag inte alls säker på vad ni kommer ha för sorts relation när ni väl flyttat och han bor med sin nya. Ni kanske inte kommer vara bästisar då längre. Inte säkert att hans nya kommer tolerera det. Det kanske rent och skärt bara kommer vara kommunikation kring dottern på sikt. Så du kämpar ju för en relation som det inte ens är säkert att du kommer att ha.