Vår situation är så udda! Eller?

Tack för ditt väldigt konstruktiva svar! Väldigt nyttigt att tänka på det sättet absolut. 
Förstår vart du vill komma. 
Självklart vill jag inte att hon ska göra saker som får henne att må dåligt det är ju en självklarhet. 

Men jag ska säga er alla att jag inte gjort ngt av detta lättvindigt på ngt sätt. 
Tänkt aja gå du till henne jag bryr mig inte. 

Oj vad vi har pratat jag har gråtit mått skit... 
Men ändå har jag känt att jag behövt göra dessa val för min egen skull. 
Och jag känner att det går åt rätt håll hela tiden, jag känner själv hur annorlunda jag mår nu än för 1 månad sedan. 
Ja jag kommer kanske krascha senare, det kanske tar lång tid att komma över allt... 

Jag kan ha tänkt fel vad gäller dottern men även där ha jag gått på magkänsla att det absolut inte varit rätt tid att berätta just nu. 
Men nu har vi tagit steg ett i hus försäljningen så nu börjar det bli dags känner vi. 
Börja med att berätta att vi kommer sälja men ej flytta till nytt tillsammans. Att vi inte älskar varandra på samma sätt fortfarande, men att vi är vänner och kommer båda umgås med henne så mkt vi kan. 
Att han varit otrogen eller har en ny redan nu kommer vi inte berätta det är bara onödigt o vill ej att hon ska hata honom.
Sen får det komma successivt 

Det sista.. 
Exakt, har man inte varit i exakt samma situation så vet man ont hur man skulle reagera. 
Alltid trott att otrogen då åker han ut. Punkt.

Har man inte levt med samma namn i 25 år, lärt känna varann utan och innan, kanske blivit ohälsosamt tighta med varandra.. Så vet man inte hur man reagerar sen dagen en kris kommer. 
Lämnar man vara allt hux flux eller kämpar man lite lite till? Säger man bara hej då i ett ögonblick eller väljer man att stanna upp andas o analysera? 
Har du inte varit i exakt den sitsen så vet du inte hur du skulle reagera. 
Jag trodde inte jag skulle reagera som jag gjorde! 
Nu valde jag att gå på magkänslan och det som kändes rätt för oss. 
Vi är idag fortfarande vänner, vi kan fortfarande prata med varandra, vi bråkar inte... Vi har en plan för närmsta framtoden. Och det känns som vi ändå valde rätt. 

Tack att du frågar! 

Det gick bättre än jag trodde när de reste iväg, fick några updates fast jag sa att han inte behövde. De hade det jättebra.
Fick mig väl lite att inte att det är väldigt seriöst mellan dom mer än en fling. Gör ont som fan men jag måste börja fatta det. 
Hon har även öppnat sitt hem till honom nu förut var hon väldogt resgrektiv när han fick komma dit men nu har hon sagt att han får komma o gå som han vill.
Jag personligen tycker allt går väldigt fort men det kanske är för att jag är den som står bredvid..?
Men de verkar onekligen var väldigt väldigt kära. 
Vi lunkar på hemma, vi har fortsatt gör lite saker ihop men sedan strax innan rean o nu efter känner jag att han gliidt iväg lite mer. 
Och att jag vågat backa lite mer också vilket jag uj ändå behöver göra. 
Försöker att inte sms för mkt fast det är ngt jag älskar att göra. Bara kolla läget, fråga ngt skicka en kul bild.. Förösker men det är svårt!

Försöker tänka om det är honom som person jag saknar nu eller bara det som varit eller rädslan att bli ensam?
Eller känslan att bli bortvald? 

Tänker mig en light version av no contact. När vi ses ses vi så klart men inte den som tar kontakt varje gång... Om det inte är ngt viktigt så klart. 
Jag kan ju inte få honom att ändra sig.. Hur mkt jag än skulle vilja. 
Får mer tänka, han har gjort sitt val, vi kommer bra överens, vi ska bara fixa detta med huset och allt praktiskt. Sen är det ödet som bestämmer.

Ska faktiskt till honom att jag vet faktiskt inte vad jag skulle svara om du plötsligt ville ha mig tillbaka. Menade det inte till 100 procent men en liten del av mig menade det.. 

Jag är ledsen från och till men det är mest samma sorgsenhet.

Tack att du delade med dig från "den andra sidan,  hur den som lämnat kan känna. 
Han känns ju genuint förälskad så jag vägar inte hoppas att han som du ångrar sig. 
Innerst inne hoppas jag lite fortfarande.. Att han ska fatta vad han missat sen när vi flyttar... 
Men då kankse det är för sent så försöker verkligen att inte tänka så. 

Jag o dotter ska på idol final på fredag så mysigt! Sen var vi bokat en liten kryssning efter nyår! 
Så det är hon o jag som är prio nu!

Sen måste vi berätta för henne snart med det ska vi. Han sover hon den nya fler o fler ggr i veckan nu å även fast han har ett jobb med nattpass vi skyller på så är det snart ohållbart. 
Tycker han kan sova hemma mer men samtidigt.... Vill jag det? Vore det ej för dottern o slippa hitta på ursäkter så hade det nog ej varit lika jobbigt. 

Stella
Tack för ditt svar

Ja jag känner att han mer i mer visar nya sidor som jag inte känner igen o på ett sätt gör ser lite enklare att se oss som separerade faktiskt. 
Samtidigt som jag varit extra känslig i sorgsen senaste tiden men det kanske är insikten av att det är helt helt över som gör det så? 

Har gymmet som största hobby utanför hemmet. Vill inte åka o göra massa saker när jag vet att dottern blir så mkt ensam så så hon är första prioritet just nu. 

Jag trodde ju att det var vi 2 för evigt, då vi haft ngt unikt har jag känt.. Men ser jag tillbaka har vi försummat varandra mkt senaste åren och allt vara gått i slentrian.. För sent att ändra nu men ser ju hur vi inte gett varann uppmärksamhet på länge.. Fast vi hade det bättre än på längre precis innan allt detta hände, då jag kände att jo det är verkligen vi 2 mot världen. 

Sorgligaste är nog att han lever upp nu... Nytt jobb, gått ner massa i vikt, köper fina kläder, gör saker som restauranger o liknande som vi inte gjort på år...  Han har fått en ny gnista känns det som. Och det är väl jättehärligt för honom! Alla ska ju få må bra! 
Men det JAG fått från uppbrottet är brustet hjärta och ensamhet. Det är det som nog gör mest ont. 
Han har mått skit av detta ja, men han har haft ngn att gå till o få tröst. Jag har varit ensam.. 

Vi är ej gifta så nej inte skiljt oss vi är separerade. 

Nej men ska berätta troligen i morgon vi Ska sätta oss ner o diskutera allt i morgon.

Mer stackars dig som inte förstår att allas situationer är olika och att det verkligen inte varit läge att berätta för vår dotter ännu. Varför vet nog vi som föräldrar bäst? 

Tack att du frågar! 
Det går upp o ner.. Vissa dagar mår jag bra vissa inte. Mest när jag är ensam som känslorna väller över en... Om jag tillåter mig själv att grubbla.
Men vet att jag inte vill ha tillbaks det vi hade hunnit reflektera en hel del o vi har inte haft det toppenbra senaste åren. Inte dåligt men bara låtit allt rulla på. Jag har stoppat huvudet i sanden och han har mått dåligt utan att ta tag i det. 
Iom nya jobbet o nytt socialt liv så mådde han bättre än på länge, men hemma påminns han om det gamla. Bitterljuvt att se den man älskar blomma upp och må bra... Klart jag vill att han ska må bra jag känner ju honom nästan bättre än mig själv, efter 25 år får man så starkt band att man nästan känner varandras känslor. Klart jag vill att han ska må bra. Han liksom jag önskar bara att vi tagit tag i oss 2 tidigare.. Ksnske hade vi inte suttit o denna sits då? 
Han tvivlar fortfarande på att han gjort rätt val, tyvärr hjälper det inte mig då jag i hjärtat fortf älskar honom och varje gång han säger så tänds ju det lilla hoppet jag inte vill ha! Hjärnan säger nej nej gå inte tillbaka.
Och jag har sagt rakt ut att jag kommer inte gå tillbaks till det vi hade, isf skulle vi behöva bygga ngt nytt. 
Men jag ser hur kär han är, han vill träffa henne så. Mkt han bara kan. Samtidigt söm han säger orden "om vi fortfr. är ett par då.." när han pratar om framtiden tex semestern i sommar mm. 
Han mår bra med henne men mår inte bra i själva situationen. Han tycker inte heller att det bara går att släpps 25 år bara så där. Men hur gör man? Ingen av oss vet. 
Vi ädlskr varandra men på vilket plan, vilket sätt? 

Julen var ok, vi var bara vi 3. Han gillar ej julen så åt bara lite och öppnade klappar o tittade på tv. 
På kvällen gick han till henne.
Den biten känns ändå mer o mer ok inser mer o mer att han gjort sitt val. 
När vi umgås känns det bra, vi fortsätter att göra lite saker ihop, och de träffas regelbundet. 
Nej inte berättat för. Dottern jag var beredd att göra det för. Några veckor sedan, då var han i värsta tvivlar perioden o tyckte vi kunde vänta lite då de precis bestämt att backa lite o inte träffas lika intensivt. Nu börjae de dock ses mer o mer så nu börjar det bli dags. 

Jag vet ej hur man lever ensam.. Jag måste liksom. Börja om med mitt liv. 
Vi var 18 när. Vi träffades, vi blev vuxna tillsammans.. Lärde oss om livet tillsammans... Stöttat varandra i allt. 
Det är inte bara att vända ryggen till o gå. Vi betyder fortf så mkt för varandra... 

Helt rätt jag var hans första flickvän så han har liksom bara haft mig... Jag tror han passar på att göra allt han känner att ha kanske missat eller tom saknat nu. Han säger att han älskar henne, de planerar hyfsat långt fram i tiden men när ha pratar om framtiden är det alltid i lett med "om. Hon o jag fortf är ett par" 
Samtidigt vet jag att de har mkt känslor för varann han säger ju att han aldrig aldrig riskerat det vi hade för bara en fling.
Och han vill vara med henne så mkt ha bara kan. 
Säger hon kom så kommer han. Ändrar hon planer så ändrar han lika snabbt annat ha planerat. Han är. Lite som en nyförälskad 14 åring. 
Samtidigt som han kan berätta för mig om hon varit på dåligt humör eller nåt annat som skaver.

Han säger att han önskar vi 2 kunde träffas att vi skulle kunnat vara bra vänner om inte allt detta hänt. 
Hur tänker han där, varför skulle vi 2 träffas?? Ingen av oss skulle vilja det det vet jag. 

Ja han säger att han älskar mig fortfarande men att vi inte sk leva som ett par. Och det är inget konstigt tycker jag man kan älska fler, på olika sätt. 

Jag försöker leva mitt eget liv vid sidan av detta och ibland klarar jag det, ibland crashar jag o bara gråter. 
Men försöker visa att jag klarar mig utan honom och ser faktiskt fram emot när vi sålt allt o jag får min egen lägenhet. Då tror jag allt kommer falla på plats. 

Jag tror ärligt vi utnyttjar varandra
Jag gör det jag mår bäst av men vet att också tycker det är jobbigt. 
Jag mår bäst av att vi lever ihop tills vi sålt, att vi kan umgås hyfsat normalt.
Tror jag ser det lite som en hämnd att  han anförtror sig till mig fortfarande. Och han har inga andra nära vänner att anförtro sig till heller. 

Jag lär mig sakta men säkert göra saker på egen hand, det är ngt vi båda hade behövt för länge sedan. Vi var så i början, var ihop men hade även mkt separata intressen. Tyvärr försvann många vänner genom åren när man började skaffa familj etc. Plötsligt var vi väldigt isolerade bara vi två (tre). Det är ngt vi båda måste förändra. För. Att. Må bra. Separat eller gemensamt senare det vet jag ej. 
Men inte en chans att jag vill tillbaks till vårt gamla liv. 
Skulle vi ngn gång bli ett par igen så. Är det mkt jobb för båda som krävs. 
Jag håller på att stärka upp mig själv o det måste jag bli klar med innan jag en tänker i sådana banor. 
Jag utnyttjar till en viss del hans känslor till mig för att få. En bit av honom fortfarande, fast utan några krav. Krasst sätt är jag ju singel, så det är mitt val om jag umgås med honom eller vem jag vill. 
Jag känner själv att jag vågar mer o mer tänka i banorna att våga bo ensam utan honom o faktiskt se fram emot det. 
Men det betyder ej att jag vill kapa banden, nej inte so det känns nu. 

Tack
Försöker vara stark men sorgen finns för också tyvärr. Gör stundtals fruktansvärt ont. Fysiskt ont. 
Men försöker nu bena ut om det är honom jag sak ar, eller det vi haft, skulle fått eller bara ensamheten som gör ont. 
Mkt är känslan att bli utbytt, den är inte rolig alls.... 

Hömndkänslor ja, men vill heller inte vara elak eller att han ska bli arg på mig, f ö r mig är det super viktigt att vi kan ha en bra relation främst f ö r dotterns skull. 
Skulle lätt kunna kontakta hans nya o berätta om vårt sexliv efter att vi separerat, eller hur han anförtror sig till mig eller om hans sporadiska tvivel. Hon skulle dumpa honom direkt! 
Men jag är inte en sådan person... Skiter totalt i hennes känslor, då som hon sket i mina... 
Men nej att vara elak mot ngn som betytt/betyder mkt for mig och är min älskade dotters far.. Nej det skulle jag inte kunna göra... 

Fattar också att han vill bpdd äta kakan o ha den kvar jag är inte dum. 

Jag väljer aktivt att erbjuda kakan.. För jag vill det.