Vår situation är så udda! Eller?

Tack för ditt väldigt konstruktiva svar! Väldigt nyttigt att tänka på det sättet absolut. 
Förstår vart du vill komma. 
Självklart vill jag inte att hon ska göra saker som får henne att må dåligt det är ju en självklarhet. 

Men jag ska säga er alla att jag inte gjort ngt av detta lättvindigt på ngt sätt. 
Tänkt aja gå du till henne jag bryr mig inte. 

Oj vad vi har pratat jag har gråtit mått skit... 
Men ändå har jag känt att jag behövt göra dessa val för min egen skull. 
Och jag känner att det går åt rätt håll hela tiden, jag känner själv hur annorlunda jag mår nu än för 1 månad sedan. 
Ja jag kommer kanske krascha senare, det kanske tar lång tid att komma över allt... 

Jag kan ha tänkt fel vad gäller dottern men även där ha jag gått på magkänsla att det absolut inte varit rätt tid att berätta just nu. 
Men nu har vi tagit steg ett i hus försäljningen så nu börjar det bli dags känner vi. 
Börja med att berätta att vi kommer sälja men ej flytta till nytt tillsammans. Att vi inte älskar varandra på samma sätt fortfarande, men att vi är vänner och kommer båda umgås med henne så mkt vi kan. 
Att han varit otrogen eller har en ny redan nu kommer vi inte berätta det är bara onödigt o vill ej att hon ska hata honom.
Sen får det komma successivt 

Det sista.. 
Exakt, har man inte varit i exakt samma situation så vet man ont hur man skulle reagera. 
Alltid trott att otrogen då åker han ut. Punkt.

Har man inte levt med samma namn i 25 år, lärt känna varann utan och innan, kanske blivit ohälsosamt tighta med varandra.. Så vet man inte hur man reagerar sen dagen en kris kommer. 
Lämnar man vara allt hux flux eller kämpar man lite lite till? Säger man bara hej då i ett ögonblick eller väljer man att stanna upp andas o analysera? 
Har du inte varit i exakt den sitsen så vet du inte hur du skulle reagera. 
Jag trodde inte jag skulle reagera som jag gjorde! 
Nu valde jag att gå på magkänslan och det som kändes rätt för oss. 
Vi är idag fortfarande vänner, vi kan fortfarande prata med varandra, vi bråkar inte... Vi har en plan för närmsta framtoden. Och det känns som vi ändå valde rätt. 

Tack att du frågar! 

Det gick bättre än jag trodde när de reste iväg, fick några updates fast jag sa att han inte behövde. De hade det jättebra.
Fick mig väl lite att inte att det är väldigt seriöst mellan dom mer än en fling. Gör ont som fan men jag måste börja fatta det. 
Hon har även öppnat sitt hem till honom nu förut var hon väldogt resgrektiv när han fick komma dit men nu har hon sagt att han får komma o gå som han vill.
Jag personligen tycker allt går väldigt fort men det kanske är för att jag är den som står bredvid..?
Men de verkar onekligen var väldigt väldigt kära. 
Vi lunkar på hemma, vi har fortsatt gör lite saker ihop men sedan strax innan rean o nu efter känner jag att han gliidt iväg lite mer. 
Och att jag vågat backa lite mer också vilket jag uj ändå behöver göra. 
Försöker att inte sms för mkt fast det är ngt jag älskar att göra. Bara kolla läget, fråga ngt skicka en kul bild.. Förösker men det är svårt!

Försöker tänka om det är honom som person jag saknar nu eller bara det som varit eller rädslan att bli ensam?
Eller känslan att bli bortvald? 

Tänker mig en light version av no contact. När vi ses ses vi så klart men inte den som tar kontakt varje gång... Om det inte är ngt viktigt så klart. 
Jag kan ju inte få honom att ändra sig.. Hur mkt jag än skulle vilja. 
Får mer tänka, han har gjort sitt val, vi kommer bra överens, vi ska bara fixa detta med huset och allt praktiskt. Sen är det ödet som bestämmer.

Ska faktiskt till honom att jag vet faktiskt inte vad jag skulle svara om du plötsligt ville ha mig tillbaka. Menade det inte till 100 procent men en liten del av mig menade det.. 

Jag är ledsen från och till men det är mest samma sorgsenhet.

Tack att du delade med dig från "den andra sidan,  hur den som lämnat kan känna. 
Han känns ju genuint förälskad så jag vägar inte hoppas att han som du ångrar sig. 
Innerst inne hoppas jag lite fortfarande.. Att han ska fatta vad han missat sen när vi flyttar... 
Men då kankse det är för sent så försöker verkligen att inte tänka så. 

Jag o dotter ska på idol final på fredag så mysigt! Sen var vi bokat en liten kryssning efter nyår! 
Så det är hon o jag som är prio nu!

Sen måste vi berätta för henne snart med det ska vi. Han sover hon den nya fler o fler ggr i veckan nu å även fast han har ett jobb med nattpass vi skyller på så är det snart ohållbart. 
Tycker han kan sova hemma mer men samtidigt.... Vill jag det? Vore det ej för dottern o slippa hitta på ursäkter så hade det nog ej varit lika jobbigt. 

Stella
Tack för ditt svar

Ja jag känner att han mer i mer visar nya sidor som jag inte känner igen o på ett sätt gör ser lite enklare att se oss som separerade faktiskt. 
Samtidigt som jag varit extra känslig i sorgsen senaste tiden men det kanske är insikten av att det är helt helt över som gör det så? 

Har gymmet som största hobby utanför hemmet. Vill inte åka o göra massa saker när jag vet att dottern blir så mkt ensam så så hon är första prioritet just nu. 

Jag trodde ju att det var vi 2 för evigt, då vi haft ngt unikt har jag känt.. Men ser jag tillbaka har vi försummat varandra mkt senaste åren och allt vara gått i slentrian.. För sent att ändra nu men ser ju hur vi inte gett varann uppmärksamhet på länge.. Fast vi hade det bättre än på längre precis innan allt detta hände, då jag kände att jo det är verkligen vi 2 mot världen. 

Sorgligaste är nog att han lever upp nu... Nytt jobb, gått ner massa i vikt, köper fina kläder, gör saker som restauranger o liknande som vi inte gjort på år...  Han har fått en ny gnista känns det som. Och det är väl jättehärligt för honom! Alla ska ju få må bra! 
Men det JAG fått från uppbrottet är brustet hjärta och ensamhet. Det är det som nog gör mest ont. 
Han har mått skit av detta ja, men han har haft ngn att gå till o få tröst. Jag har varit ensam.. 

Vi är ej gifta så nej inte skiljt oss vi är separerade. 

Nej men ska berätta troligen i morgon vi Ska sätta oss ner o diskutera allt i morgon.

Mer stackars dig som inte förstår att allas situationer är olika och att det verkligen inte varit läge att berätta för vår dotter ännu. Varför vet nog vi som föräldrar bäst? 

Tack att du frågar! 
Det går upp o ner.. Vissa dagar mår jag bra vissa inte. Mest när jag är ensam som känslorna väller över en... Om jag tillåter mig själv att grubbla.
Men vet att jag inte vill ha tillbaks det vi hade hunnit reflektera en hel del o vi har inte haft det toppenbra senaste åren. Inte dåligt men bara låtit allt rulla på. Jag har stoppat huvudet i sanden och han har mått dåligt utan att ta tag i det. 
Iom nya jobbet o nytt socialt liv så mådde han bättre än på länge, men hemma påminns han om det gamla. Bitterljuvt att se den man älskar blomma upp och må bra... Klart jag vill att han ska må bra jag känner ju honom nästan bättre än mig själv, efter 25 år får man så starkt band att man nästan känner varandras känslor. Klart jag vill att han ska må bra. Han liksom jag önskar bara att vi tagit tag i oss 2 tidigare.. Ksnske hade vi inte suttit o denna sits då? 
Han tvivlar fortfarande på att han gjort rätt val, tyvärr hjälper det inte mig då jag i hjärtat fortf älskar honom och varje gång han säger så tänds ju det lilla hoppet jag inte vill ha! Hjärnan säger nej nej gå inte tillbaka.
Och jag har sagt rakt ut att jag kommer inte gå tillbaks till det vi hade, isf skulle vi behöva bygga ngt nytt. 
Men jag ser hur kär han är, han vill träffa henne så. Mkt han bara kan. Samtidigt söm han säger orden "om vi fortfr. är ett par då.." när han pratar om framtiden tex semestern i sommar mm. 
Han mår bra med henne men mår inte bra i själva situationen. Han tycker inte heller att det bara går att släpps 25 år bara så där. Men hur gör man? Ingen av oss vet. 
Vi ädlskr varandra men på vilket plan, vilket sätt? 

Julen var ok, vi var bara vi 3. Han gillar ej julen så åt bara lite och öppnade klappar o tittade på tv. 
På kvällen gick han till henne.
Den biten känns ändå mer o mer ok inser mer o mer att han gjort sitt val. 
När vi umgås känns det bra, vi fortsätter att göra lite saker ihop, och de träffas regelbundet. 
Nej inte berättat för. Dottern jag var beredd att göra det för. Några veckor sedan, då var han i värsta tvivlar perioden o tyckte vi kunde vänta lite då de precis bestämt att backa lite o inte träffas lika intensivt. Nu börjae de dock ses mer o mer så nu börjar det bli dags. 

Jag vet ej hur man lever ensam.. Jag måste liksom. Börja om med mitt liv. 
Vi var 18 när. Vi träffades, vi blev vuxna tillsammans.. Lärde oss om livet tillsammans... Stöttat varandra i allt. 
Det är inte bara att vända ryggen till o gå. Vi betyder fortf så mkt för varandra... 

Helt rätt jag var hans första flickvän så han har liksom bara haft mig... Jag tror han passar på att göra allt han känner att ha kanske missat eller tom saknat nu. Han säger att han älskar henne, de planerar hyfsat långt fram i tiden men när ha pratar om framtiden är det alltid i lett med "om. Hon o jag fortf är ett par" 
Samtidigt vet jag att de har mkt känslor för varann han säger ju att han aldrig aldrig riskerat det vi hade för bara en fling.
Och han vill vara med henne så mkt ha bara kan. 
Säger hon kom så kommer han. Ändrar hon planer så ändrar han lika snabbt annat ha planerat. Han är. Lite som en nyförälskad 14 åring. 
Samtidigt som han kan berätta för mig om hon varit på dåligt humör eller nåt annat som skaver.

Han säger att han önskar vi 2 kunde träffas att vi skulle kunnat vara bra vänner om inte allt detta hänt. 
Hur tänker han där, varför skulle vi 2 träffas?? Ingen av oss skulle vilja det det vet jag. 

Ja han säger att han älskar mig fortfarande men att vi inte sk leva som ett par. Och det är inget konstigt tycker jag man kan älska fler, på olika sätt. 

Jag försöker leva mitt eget liv vid sidan av detta och ibland klarar jag det, ibland crashar jag o bara gråter. 
Men försöker visa att jag klarar mig utan honom och ser faktiskt fram emot när vi sålt allt o jag får min egen lägenhet. Då tror jag allt kommer falla på plats. 

Jag tror ärligt vi utnyttjar varandra
Jag gör det jag mår bäst av men vet att också tycker det är jobbigt. 
Jag mår bäst av att vi lever ihop tills vi sålt, att vi kan umgås hyfsat normalt.
Tror jag ser det lite som en hämnd att  han anförtror sig till mig fortfarande. Och han har inga andra nära vänner att anförtro sig till heller. 

Jag lär mig sakta men säkert göra saker på egen hand, det är ngt vi båda hade behövt för länge sedan. Vi var så i början, var ihop men hade även mkt separata intressen. Tyvärr försvann många vänner genom åren när man började skaffa familj etc. Plötsligt var vi väldigt isolerade bara vi två (tre). Det är ngt vi båda måste förändra. För. Att. Må bra. Separat eller gemensamt senare det vet jag ej. 
Men inte en chans att jag vill tillbaks till vårt gamla liv. 
Skulle vi ngn gång bli ett par igen så. Är det mkt jobb för båda som krävs. 
Jag håller på att stärka upp mig själv o det måste jag bli klar med innan jag en tänker i sådana banor. 
Jag utnyttjar till en viss del hans känslor till mig för att få. En bit av honom fortfarande, fast utan några krav. Krasst sätt är jag ju singel, så det är mitt val om jag umgås med honom eller vem jag vill. 
Jag känner själv att jag vågar mer o mer tänka i banorna att våga bo ensam utan honom o faktiskt se fram emot det. 
Men det betyder ej att jag vill kapa banden, nej inte so det känns nu. 

Tack
Försöker vara stark men sorgen finns för också tyvärr. Gör stundtals fruktansvärt ont. Fysiskt ont. 
Men försöker nu bena ut om det är honom jag sak ar, eller det vi haft, skulle fått eller bara ensamheten som gör ont. 
Mkt är känslan att bli utbytt, den är inte rolig alls.... 

Hömndkänslor ja, men vill heller inte vara elak eller att han ska bli arg på mig, f ö r mig är det super viktigt att vi kan ha en bra relation främst f ö r dotterns skull. 
Skulle lätt kunna kontakta hans nya o berätta om vårt sexliv efter att vi separerat, eller hur han anförtror sig till mig eller om hans sporadiska tvivel. Hon skulle dumpa honom direkt! 
Men jag är inte en sådan person... Skiter totalt i hennes känslor, då som hon sket i mina... 
Men nej att vara elak mot ngn som betytt/betyder mkt for mig och är min älskade dotters far.. Nej det skulle jag inte kunna göra... 

Fattar också att han vill bpdd äta kakan o ha den kvar jag är inte dum. 

Jag väljer aktivt att erbjuda kakan.. För jag vill det. 

Om du läst tråden så.. Vi har haft sex efter att de blev ett par. 

Och Ja jag ska flytta till eget boende det jobbar vi ju på aktivt sedan dag ett, för iordning huset för försäljning. 

Sen det att skapa ett eget liv utforska världen etc etc
Jag FÖRSÖKER! Men det var alldeles nyss jag separerade från mannen i mitt liv jag delat ALLT med i 25 år. 
Jag kan inte bara släppa och börja leva ett helt nytt liv som att inget hänt! 
Det gör fortfarande ont!

Jag försöker göra saker själv.. Men det är ännu inte roligt... Då jag är van att dela det mesta med honom. 
Jag måste vänja mig och jag gör det, sakta.. 

Tack jag behövde verkligen läsa detta just nu.. 
Satt i bilen nästan 30 min nyss efter jag varit i tränat, ensam. 
Har min dagbok på mobilen skrev i den.. 
Att jag är en mkt svag person som alltid stoppar huvudet i sanden, går med på det mest för att inte orsaka tjafs eller bråk. Det är ju galet. 
Alltid satt alla andra före mig själv. Vill att alla ska må bra. 
Vet att jag måste bli starkare och våga stå på egna ben. 
Utåt sett ser alla mig som så stabil lugn stark bla på. Jobbet.
Men jag visar aldrig mina innersta känslor för ngn. Bara sambon som fått ta alla mina utbrott och gråtatracker. Gråter av minsta lilla alltid varit så. Och han är tvärt om, blir tyst o bara låter allt vara o glömmer snabbt. 
Kanske är vi egentligen inte kompitabla? 
Men hur har vi då kunnat hålla ihop i 25 år utan att bryta en enda gång? Utan att vara otrogna en enda gång (innan detta)? 
Har vi bara stått ut eller har vi utvecklat ngn form av band som hållit starkt, ända fram till nu? 
Vi känner ju varann utan o innsn, gjort allt tillsammans, velat göra allt tillsammans. 
Har vi varit ifrån varandra ngn kväll så har båda tyckt det är skit trist. 

Där är kanske felet? Vi har bara haft varandra o det har nog i längden slitit på oss mer och mer smygande tills nu.. Då bandet sprack. 

Han lever ut nu, han gör saker vi inte gjort på länge.  Sånt ha. Alltid sagt är tråkigt tex gå på stan o shoppa eller prova ny mat etc. 
Han har bytt ut hela sin garderob på ett par månader, köper parfym... 
Gått ner i vikt men det började han med redan innan henne iof.. Men är smalare än på länge. 
Trimmar skägget noga... 

Nej jag känner knappt igen honom, samtidigt som jag ju märker att han verkar må bra av allt detta. Och alla är väl värda att må bra? 
Tyvärr gjorde han det på helt fel sätt. 
Han kunde ha gjort alla dessa förändringar för sig själv, med mig.. 
Tar jag upp det att varför har du aldrig sagt att du vill tex gå på bio? 
Då svarar han alltid : du har ju inte heller sagt ngt?? 
Nej kanske inte.. Ingen av oss har nog ansträngt oss på många år.. 
Kanske var detta ganska väntat ändå? Kanske hade vi gått isär ändå? 

Sorgligt och så synd att vi inte gjorde ngt tidigare... 

Tack för dina fina ord! 
Exakt så jag känner nästan ordagrant! 

Som att visst finns det frostighet, jag kan känna ilska gentemot honom ibland, ibland slängar av avsky.. Men de bleknar fort då jag vet vem han är vem han varit vad vi haft... Så det behöver inte bli Arktis! 
Han kan vara på dåligt humör stundtals nu med, men han berättar om det nu istället för att bli tyst. Det är ovant men ngt positivt och det är oftast för att jag ju tycker att allt detta är. Jobbigt. 
Känns på ngt sätt skönt att han inte tar detta lättvindigt heller. Han kunde ju också bara sagt hej då och flyttat till henne eller ngn vän. Men han var också villig att ta detta i vår takt. 
Vet att han ibland umgås för att jag inte ska vara ledsen, det är helt fel anledning egentligt men det visar väl ändå lite på att han inte heller vill få rena Arktis här.. 

Tack! Känner mig inte stark men ja, står ofta fast vid sådant jag tycker. 

Testade ladda hem en dating app förut. Mådde bara illa vid tanken att ens prata med ngn där.. Kändes sjukt desperat och kunde inte föreställa mig att röra vid ngn av dessa karlar.
Testade chatta med en.. Efter ett par meningar bjöd han hem mig för han ar så ensam. Usch.. 

Så nej där är jag verkligen inte ännu. 

Men absolut göra saker på egen had är viktigt. 
Men har så otroligt socialt jobb så är dränerad efteråt.. Därav att jag har så litet socialt nätverk. Är välsrigt introvert, det är vi båda. 
Vi har lätt att prata med andra inte blyga eller k åtvänds, men blir dränerande av mkt socialt umgänge. 
Hade en egen träningsform jag utövade där jag träffade en väninna. Tyvärr valde vi båda att ta en paus nyligen pga tidsbrist och det var bara på träningen vi träffades.. Men kontaktade faktiskt henne nyligen så vi ska försöka träffas snart. 

Sen har jag inte så mkt energi kvar eller vill ge det jag har kvar till dottern... Umgås mer än gärna med henne hon är fantastiskt rolig och vi har mkt gemensamt. Vi ska faktiskt gymma tillsammans i morgon får se om hon gillar det hehe. 

Jag tror innerst inne att han inte velat så mkt.. Det är när de 2 ej setts på ett par dagar och vi haft det bra tillsammans som han kan tvivls

 

Liten update

Huset har haft sina första visningar i kikar på lite lägenheter för att vara beredd. Ska köpa själv, sambon har ej brant vad han gör än köper eller Försöker hyra ngt. Behöver han får han bo hos oss absolut, vi är fortfarande väldigt tighta ja.
Det går fortfarande upp o ner... Men han är mkt me hemma nu, sover ej över hos den andra längre utan de ses mest eftermiddag eller dag tid om de är lediga. Inte så mkt kvällar. 
De har backat rejält då han kände att allt gick för fort i början.
Han säger att de typ dejtar mer än är ett par. 
Vi umgås också, som innan med gym men mkt fix hemma med huset. 
Jag mår mkt bättre men kraschar ibland. 
Förösker lära mig leva i nuet. 
Och i nuet mår jag bra. 
Ja han bor alltså kvar vi umgås o ja några av er vill väl gärna veta om vi har sex. Ja det har vi. 
Ofta. 
Hade jag ej velat eller mått dåligt av det hade jag sagt nej... Men vi båda vill. 
Vi pratar ej om deras sexliv jag. Vill ej veta. 
Men fick nys om att de knappt haft sex alls senare månaderna .. Mest för att de ej ses så sent längre och sällan hemma hos henne. Mer ute.
Men jag försöker att inte fråga amkt alls om deras träffar det mår jag bäst av men det är svårt. 
Blir ju att man undrar o jämför.. Vad har hon som inte jag har? 

Älskar jag honom fortfarande? Absolut! 
Vill jag ha tillbaka honom? Vet inte faktiskt... 
Skönast är när båda jobbar, sen ses vi på em tränar eller gör ngt annat.. Och när vi lagt oss. 
Men att umgås hela dagarn är inget måste för mig längre.  Då finns också risken att jag upprörs av ngt eller tar upp ngt som leder till tjafs. 
Så kankse ska vi ej vara ett par? 
Kanske nära vänner som njuter av varandra sällskap ibland? 

Jag vill köra vidare så här tills vi sålt o jag fått min lägenhet då tro ajg allt faller på plats naturligt. 

Vi är en gifta. 
Ja hon visste om mig. 

Ja kanske undermedvetet att jag gör det lite som en hämnd? Inte planerat så men kanske? 

Han säger ofta att ja hon visste det men det var fortf han som gjorde fel som var den i ett förhållande. Hon har ju inte några plikter gentemot mig 

Och nu är det väl lite samma sak jag behöver inte tänka på hennes känslor så som hon inte tänkte på mina. 
Omoget? Ja kanske men jag är fortf i överlevnadsstsdiet. Agerade i ren panik i början men det har växt fram en vardag som ändå fungerar mitt i allt. 

Vi är inte gifta ska det stå 

Väljer att inte ta upp situationen med vår dotter i tråden mer då det är svårt att sätta sig in i då jag ej vill berätta all bakgrund förutsättningar eller fakta här. 

Hon mår bra. 

Update

Bor nu i varsin lägenhet sedan ca 1 månad 
Dottern bor med mig
Hon vet typ att han dejtar ngn, gillar det inte men accepterar det på ngt vis mår ej dåligt av det

Han och jag? 
Tror vi nästan setts varje dag sedan flytten.  Hjälpt varandra massor i lägenheterna, både skruvat upp daler men även gjort inköp. Mm. 
Sedan har jag bilen så han har behövt låna den rätt mkt för att både köpa möbler men även öka och leta egen bil så då har vi setts vid överlämning mm. 
Tränar ihop. 

Känner att jag mår mkt bättre när vi ej bor i hop. 
Kan slappna av på ett annat sätt inte hela tiden undra vart är han när. Kommer han hem? 
Nu hörs vi av och bestämmer när vi ska ses

Mkt sena kvällar hos honom senaste tiden
Mest gått dit efter gym eller hämtat bil men blivit kvar, sett på tv... Har han umgåtts med den andra kan det ha blivit så sent som vid 22-23 men vi har verkligen velat träffas. Båda är så vana vid att Prata och träffas varje dag i över 20 år.. Vi kan inte släppa taget helt..

När vi ses har vi mer att prata om än innan då vi bara setts hela tiden.. Vi har roligt!
De 2 är ett par men går mkt upp o ner, från super seriöst till att hon är sur över ngt eller för trött att ses.. Tror det är då han funderar lite på vad han gjort/valt. 
De är väldigt Olika.. Olika bakgrund o kultur. 
Det är nog mkt spännande för honom men även jobbigt. 

Vi har ett band vi har svårt att klippa. Men vet att kommer han satsa fullt på henne kommer vi behöva backa rejält.. 
Men jag känner ej att jag gör ngt fel just nu. 
Jag träffar min Dotters pappa, min allra bästa vän..
Hon vet inte om att vi ses så Ofta.. Men det får vara hans val inte mitt. 

Nej jag känner ej att jag vill ha honom tillbaka just nu.. Detta arrangemang är perfekt för mig! 
Hemma i lugn o ro med dottern, gör det jag vill när jag vill. Sen ses vi i gör ngt i princip varje dag, allt från en snabbis till halva dagar /kvällar.. Vad vi känner för.

Enda jag saknar är att sova bredvid honom på natten och bli omhållen....