Vår situation är så udda! Eller?

Nu vet abslpult ingenting om vår relation till vår dotter, hur vi lever våra liv förutom just denna biten jag skrivit i tråden. 
Allt kretsar inter kring denna händelse men det är händelsen tråden handlar om.
Vad som sker därimellan har ni ingen aning om! 

Jag har genomgått en extrem livskris iom denna händelsen absolut och den har upp tagit mkt av mina tankar. Men dottern har alltid o kommer alltid komma först. Vad vi gör dagligvis, hur vi kommunicerar, beter oss etc vet ni ingenting om. 
Mer än just runt denna händelsen.
Som jag vridit och vänt på mig själv i alla år för att alltid alltid låta henne gå först. 

Hade inte dragit in henne i tråden ens om jag inte behövt bolla hur vi ska berätta och när.

Fast dörrmatta? 
Jag har själv valt att inte kasta ut honom han har inte bett om att bo kvar. 
Jag ville det och han stannade. 
Och det är inget vi kan ändra på nu? 

Jag mår bäst av att ha honom här så vi kan träffas varje dag, göra en check in hur vi mår.
Vi gör små små planer, som hur pass mkt vi ska renovera innan försäljning... Men vi ser ändå inte allt för långt in i framtiden det är mkt dag för dag. 
Vissa dagar ses vi knappt då han jobbar långa dagar, andra dagar är vi lediga samtidigt och gymmar, promenerar, äter ihop... Bara andas en stund utan att prata och älta. 
Andra dagar mår ngn av oss sämre o behöver prata av sig då gör vi det. 

Jag försöker att göra saker när han ej är hemma så jag inte bara tänker på allt dåligt. Ger dottern mkt tid, har tackar ja till en aw som jag annars brukar tacka nej till, gymmar själv fast vi alltid annars gjort det tillsammans (stort gemensamt intresse)... Så jag Förösker verkligen!
Kanske jag tillslut känner att jag inte behöver honom så mkt som jag tror? 
Men jag måste få ta det långsamt, jag kan inte bara tack o hej. 
Jag har aldrig varit med om ett uppbrott, vet inte hur man bör göra? 
Jag går efter hur jag kan klara detta på bästa sätt, just nu. 
Kanske kraschar allt sedan? Ja då gör det det, jag vill inte krascha just nu bara. 

Tack! 
Ja jag har fler o fler bra dagar nu faktiskt, samtidigt som jag kraschar ibland såklsrt. Men jag går inte med oro i magen hela dagarna. 

Jobbigast just nu är när o hur vi berättar för dottern. Blir ju att jag måste ljuga ibland när han är borta längre än tänkt så vi säger att han jobbar sent... Som tur är så tänker hon inte så långt... Att han började 7, bprd inte sluta 22.

Jag mår superbra när vi umgås inte så konstigt kanske och ja jag vet att när vi sluta umgås kommer det troligen kännas värre. 
Men att just nu få må lite bra också, och kunna ärligt visa hemma att vi är sams känns bra. Att ert inte bara är en fasad. 

Ja till en del är set ju en fasad då inte alls vet...  Men vi härdar inte bara ut, när vi umgås så mår vi bra! 
Det är när han inte är hemma som det är tungt fortfarande men inte alls på samma nivå som i början. 

En sak var mkt jobbig i helgen dock när jag frågade om de säger att de älskar varandra, och det gör de. Jag tycker det känns tidigt efter ett par månader men det kanske är jag som lägger för stor tyngd bakom orden? 
När han samtidigt säger att han inte känner alla hennes sidor.. De ses på jobbet men bara professionellt är ett rätt strikt yrke. Sen På kvällarna. Inget vardagligt.alls
De har bara de mysiga stunderna, tittar på film, äter gott, tränar, promenerar.
Men så kanske det är med all dejting? Jag minns inte hehe. 
Sen så styr hon allas vår liv litegrann det är jobbigt... Hon velar alltid med tider när de ska ses.. Hon är så van att leva ensam med sin dotter, och jag förstår henne. Men han får aldrig klara besked vilken tid de ska ses, eller vad de ska göra. Och det påverkar oss då vi fortf bor i hop och måste planera dotter, middagar, aktiviteter, hund.. Och han håller totalt med att det är hon som styr mkt. Att han måste våga ifrågasätts eller ställa krav, för att vara så här mjäkig är inte ans stil! Den sidan känner jag inte igen alls. Och han håller med om det med! 

Men jag lär mig mer i mer att inte påverkas... 
Att inte styr smitt liv efter deras... Samtidigt som vissa saker fortf måste planeras på hemma plan. 

Och ja jag älska honom fortfarande.. 

Nu vet abslpult ingenting om vår relation till vår dotter, hur vi lever våra liv förutom just denna biten jag skrivit i tråden. 
Allt kretsar inter kring denna händelse men det är händelsen tråden handlar om.
Vad som sker därimellan har ni ingen aning om! 

Jag har genomgått en extrem livskris iom denna händelsen absolut och den har upp tagit mkt av mina tankar. Men dottern har alltid o kommer alltid komma först. Vad vi gör dagligvis, hur vi kommunicerar, beter oss etc vet ni ingenting om. 
Mer än just runt denna händelsen.
Som jag vridit och vänt på mig själv i alla år för att alltid alltid låta henne gå först. 

Hade inte dragit in henne i tråden ens om jag inte behövt bolla hur vi ska berätta och när.

Exakt, Jag tjänar absolut ingenting på att hämnas.
Vi åkte bil i dag o hade ett djupt samtal. 
Han förklarade lite mer hur det gått till när deras vänskap, som verkligen vara var vänskap även efter hånglet, bara plötsligt blev mer. 
Han hade inte ens haft en tanke på känslor. 
Han önskar att det bara varit rent hångel som vi kanske  kunde ha kommit över... Det var känslorna som han inte fattade eller visste hur han skulle hantera.
Genuint ville han inte såra mig, även fast det självklart blev så. 
Han sa att han absolut fortfarande älskar mig, det kan inte bara försvinna puts väck, exakt så som jag känner. 
Men HUR vi älskar varandra är mer oklart. 
Gammal vana? Som vänner? Som par? 
Tyvärr älskar han mig inte tillräckligt för att välja bort henne, samtidigt som han ändå ej är säker på känslorna till henne mer än att han just nu vill umgås med henne så mkt han kan, att han mår bra av henne... Visste ej vilken stämpel han ville ge det, kär? Förälskad? 
Mm mm vi pratade länge.  Och han talade verkligen ur hjärtat.

Och jag fick tala ut om hur jag känner, förvirringen.... 

Sen sa han ngt udda.. Frågade rakt ut om han inte känner att han är otrogen mot henne om vi sover i samma säng, håll rom varann eller skulle ha sex igen? 
Han kunde fakitkst inte svara på det. Att det inte kändes fel att göra dessasaker med mig då det alltid varit vi och att en del av honom fortfarande ser oss som ett vi. 
Jag sa krasst att du haft 2 relationer i ditt liv o otrogen med båda! 
Han blev inte stött, mer att han höll med o skämdes... Han har inte en enda gång på 25 år tänkt tanken att vara otrogen mot mig. 
Tror honom faktiskt.... 

ang det ngn skrev att han ville berätta för dottern före mig. 
Ja men det var i stundens hetta o han ville berätta typ allt.. Eller iaf om den nya. 
Jag vägrade då jsut den biten kan man ta senare. 
När han lugnat sig höll han med. 

Tack. Känner vår dotter bäst... 
Att ha ett barn med låg självkänsla och tidigare dödstankar.... Då. Väljer man sina stunder

Jag erkänner jag ÄLSKAR att stoppa huvudet i sanden, men jag har läst mig en hel del under resans gång här och jag känner att den taktiken inte fungerar! Mkt att jobba på med mig själv det vet jag!
Jag är svag, tänjer mer på andra än mig själv... 

Tack. Känner vår dotter bäst... 
Att ha ett barn med låg självkänsla och tidigare dödstankar.... Då. Väljer man sina stunder

Jag erkänner jag ÄLSKAR att stoppa huvudet i sanden, men jag har läst mig en hel del under resans gång här och jag känner att den taktiken inte fungerar! Mkt att jobba på med mig själv det vet jag!
Jag är svag, tänjer mer på andra än mig själv... 

Satt ner foten borde jag gjort i början, vet inte vad jag kan sätta ner foten om idag mer än det jag redan gör? 
När vi umgås får hon vänta, det går oftast bra.  Han tänker mkt mer på den saken nu än tidigare. 
Att barnet kommer först, är jag på jobbet ska han vara hemma så hon inte är ensam. Det fungerar. 

Mer jag kan sätta ner foten om just nu? 

Sätta ner foten gör man väl när man vi säga att så här vill jag ha det?
Ja vi ska separera "på riktigt" det har vi ju bestämt. Men jag vill inte att vi ska behöva skynda på det, utan hjälpas åt med allt det praktiska innan. 
Hade jag velat ha ut honom nu så hade jag satt ner foten ja? 

Ja han må ha ätit kakan o haft den kvar, och jag har väl låtit honom göra det. 
Vi bråkar inte, jag har inte samma ångest längre, vardagen fungerar. 
Jag sätter dottern först på det sätt att vi berättar när det känns tid för det. 
När vi vet mer exakt tidsplanen för allt och det går inte exakt nu.