Vår situation är så udda! Eller?

Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 

Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 

Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 

Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 

Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 

Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 

Jag tycker faktiskt många här som reagerar på hur TS resonerar, och hur det hela gått till, på ett vettigt sätt. 

Jag satte som sagt ned foten i en liknande situation. Att sätta ned foten är inte synonymt med att jag gapade och skrek. Var dramatisk och allmänt ute efter att vara otrevlig. Riva upp himmel och jord alltså. Nej. 

Det går att vara tydlig med vart man själv står, och vad för gränser man har kring vad man accepterar för att skydda sig själv. På ett kommunikativt vettigt sätt, men som ändå klarar leverera allvarlighetsgraden med tydlighet. Mannen här har getts en smooth sailing in i det nya kärleksförhållandet, medans TS bakvända logik resonerat som sådant. Att om hon är snäll och medgörlig, inte ställer krav eller sätter gränser, så kommer mannen förhoppningsvis uppskatta detta och välja henne och deras 25åriga historia som par. Över den andre kvinnan. 

Jag håller med dom här som skriver att det är en respektlöst skilsmässa det som pågår. För det är det. Vilket jag tror TS kommer vakna upp till en dag, när den värsta chocken av att bli behandlad såhär har lagt sig. Det sorgliga i detta är, att när den dagen dyker upp. För den kommer komma. Så istället för att känna sorg och ilska över hur han kunde välja bort det dom hade, kommer hon istället klandra sig själv som tillät sig bli behandlad sådär. Som inte vågade kämpa för att rädda förhållandet. Det blir ett dubbelt trauma Istället för att s.k bara bli dumpad för en ny. Som i sig är jobbigt nog när man har 25 år som par under bältet, och det inte var ett dåligt förhållande när otroheten och efterföljade händelser inträffade. 

Han måste flytta ut TS. Nu på direkten. Först då kommer det bli allvar på riktigt för honom, vad det är han väljer bort. Speciellt med tanke på att den nye kvinnan inte vill bo med honom. 

Men även för din skull. Ja, ensamheten är skrämmande och allt det där. Men med honom utflyttad så ges du en vettigare chans att gå vidare. Först då kommer du även fått möjlighet att utforska hur en vänskap kan tänkas att se ut med honom. Kanske försvinner han bort, och allt det ni haft/och pratat om hittills var mest tomma ord. Kanske försvinner han för att den nya kommer kräva att han inte kommunicerar med dig, annat än kring ert barn. Kanske kommer ni ha en fortsatt stark vänskap.

Men allt detta? Alla dessa tänk om? Skall du alltså tvingas bära på i MÅNADER framöver, ovissheten, om han fortsätter bo under samma tak. Du kommer slita sönder dig själv emotionellt, särskilt om han tycker du inte skall visa dina känslor. För det blir obekvämt. Att älta? Nej det är inte att älta. För det är ett färskt öppet sår! DU behöver få lov att få det där ur dig, och han vill inte höra på. För då får han säkert dåligt samvete, vilket är jobbigt då han mycket väl vet om att han bär skulden. 

Det hela är en mycket destruktiv situation, och särskilt för DIG. Som blivit lämnad för någon annan och inte får lov att visa din besvikelse, hur sårad du är och hur ditt mående påverkas. 
Du skall hålla ihop för hans skull? Nej. Det är varken omtänksamt eller realistiskt. 

Dra av plåstret, och påbörja processen att hitta din nya roll i allt det här. Din väg framåt. Så länge han är kvar under samma tak, kommer du inte läka. Inte kunna gå vidare. Hela tiden gå runt och påminnas, och vara rädd och ängslig inför framtiden. 

Par där båda är överens att bästa vägen framåt är att skiljas, där båda är på samma blad. Båda känner att det bara finns vänskap här, och båda är inställda på att inleda nya relationer med andra. Ja DÄR går det att bo kvar under samma tak medans allt praktiskt med försäljning och liknande ordnas.