Vår situation är så udda! Eller?

Precis jag känner inte att man kan förbjuda ngn att ha vänner?
Nu trodde jag ju i början att de skulle förbli bara vänner, han har alltid kommit bra överens med tjejer men detta var hans riktiga tjejkompis som han träffat ensam.. Ville ju inte tro att det som hände skulle hända och han hade i början ingen tanke om det heller... 
Efter hånglet så var ju tanken att de skulle ses på jobbet o lite promenader, för de ville verkligen bara vara vänner. Och nej jag kände heller inte då att jag kunde förbjuda? Vi var ett par ja men man kan ju inte styra exakt allt den andra gör? 

Tyvärr blev det ju så att de istället utvecklade känslor ändå... 
Men innan vi sa att vi skulle vara separerade så gjorde de inget fysiskt.  Men ja tycke fanns absolut. 

Ang förbud så har jag bara sagt att skulle han ha valt oss, där när det var antingen slut eller inte så hade jag nog ändå krävt att de inte skulle träffas mer än på jobbet. Får att verkligen jobba på vårt förhållande.

Nu så valde vi att separera för att vi inte orkade med ovissheten, om oss dom framtiden. 
Så jag kunde lättare släppa honom kanske? 

Har inga svar på om vi gjort rätt, men jag har bara agerat utefter hur jag mår just nu för jag vill bara kunna fungera normalt igen. Sen kanske jag agerar eller känner annorlunda om ett tag? 
Det är så nytt fortfarande, alla tankar snurrar hela hela tiden. Min hjärna behöver vila. 

Och det gör den nästan nu, när jag inte kan ställa krav eller ska behöva oroa mig vad de gör. 

Vi är sambos men inte ett par. 
Vi är vänner inte älskare. 
Jag älskar honom, han älskar mig med, men inte tillräckligt för att vara "med" mig. 

Jag måste bara låta polletten trilla ner sen kanske jag agerar annorlunda?
Därför är denna tråden jättebra, läser allt och reflekterar. 
Men just nu vill jag kunna andas, orka umgås med min dotter, ha det lugnt hemma när han är här (mesta delen av tiden, de ses nästan varje dag allt från 1h promenad till att de kanske är hemma hos henne och ser en film ett par h. Han sover hemma, vi äter ihop om vi kan båda jobbar ofta kvällar, gör vardagsaker som handlar etc). 
Han vill alltid prata efter att de träffats, kolla läget med mig och småprata lite. 
Vi är ej ett par, vi kunde ha bott under samma tak men levt helt separata liv också. Men jag har valt att inte göra på det sättet, just nu. 

Hata honom kommer jag inte göra. Så väl känner jag honom så jag vet att han inte har onda avsikter.  Ingen av oss har ngn erfarenhet av detta, haft sådana här känslor eller problem innan. Jag har haft en kille innan honom, han ingen.. Så att göra så här är absolut inget vi har erfarenhet av eller vet hur man "ska" agera.

Jag må ha dålig självkänsla, men i detta läget vet jag ingenting och alla känslor är huller öm buller, så just nu väljer jag leva så här. Kanske ångrar mig.. Vem vet.

Nej det vill jag inte. Jag vill att hon ska se sitt eget värde och säga ifrån. Inte ens gå med på att ligga med honom när han nyss doppat en annan. Självrespekt, efter SÅ lång tid. Om han dessutom älskat henne ska han inte behandla henne som skit.

Struntprat. De flesta skulle inte acceptera och vänta på att partnern utforskar andra marker och väntar på att han ska bestämma sig.

Jag förstår absolut att man kan bli kär i någon annan efter 25 år tillsammans. Jag fattar att det mänskliga i att folk halkar dit och är otrogna.

Men jag och många med mig skulle inte snällt gå och vänta på besked från partnern om vad han ska bestämma sig för. Jag skulle inte gå hemma och vänta på honom medan han går promenader, gymmar och har filmkvällar med den nya för att kunna bestämma sig om vad han vill.

Eller jo, han kan så klart göra allt det där för att se om han vill ha henne eller inte. Men jag kommer inte sitta snällt hemma och vänta på att han ska fatta ett beslut. Om min man inte vet om han vill ha mig eller en annan kvinna är skäl nog för mig att inte vilja fortsätta. Jag ska vara det självklara valet för honom. Annars kan de va. 

Så nej det behöver inte vara dramatisk bara för att nån är otrogen och blir kär i någon annan. Men inte sitter jag hemma och trånar och väntar på svar när han fikar med den nya för att kolla om gräset är grönare på andra sidan. 

Vissa i tråden griper uppenbarligen efter varenda halmstrå för att försöka få TS att bli ovän med sitt ex och ställa till någon form av bråk.

Otroligt mkt fokus på vad jag valde att göra i stunden när allt hände... 

Jag kan inte ändra på det nu. 

Fokus framåt, är hur vi löser allt på bästa sätt där vi står just nu. 

Och hur och när vi ska berätta för dottern. Hon är fruktansvärt skör, så jag tänker att själva otroheten kommer vi inte berätta om alls. Vill inte göra ngt alls som skulle få henne att hata sin pappa. 
Tänker iaf att jul o nyår får passera om inget drastiskt händer. 
Och där se vart vi står och hur planerna ser ut med renovering och hus. 

Hon vet att vi ska försöka sälja, men inte att vi då troligen kommer flytta till 2 olika boenden. 
Tänker att bara berätta att vi inte längre älskar varandra som ett par men att vi tycker mkt om varandra och att vi kommer alltid vara hennes föräldrar och att hon får bo hos den hon vill när hon vill.
Behöver inte berätta hur länge vi känt så här väl?
Ljuger ju för henne nu men det är för att vi vet att hon kommer krascha annars. 

Sen får pappan välja när han vill berätta om den nya. 

Tack! 
Ja jag har fler o fler bra dagar nu faktiskt, samtidigt som jag kraschar ibland såklsrt. Men jag går inte med oro i magen hela dagarna. 

Jobbigast just nu är när o hur vi berättar för dottern. Blir ju att jag måste ljuga ibland när han är borta längre än tänkt så vi säger att han jobbar sent... Som tur är så tänker hon inte så långt... Att han började 7, bprd inte sluta 22.

Jag mår superbra när vi umgås inte så konstigt kanske och ja jag vet att när vi sluta umgås kommer det troligen kännas värre. 
Men att just nu få må lite bra också, och kunna ärligt visa hemma att vi är sams känns bra. Att ert inte bara är en fasad. 

Ja till en del är set ju en fasad då inte alls vet...  Men vi härdar inte bara ut, när vi umgås så mår vi bra! 
Det är när han inte är hemma som det är tungt fortfarande men inte alls på samma nivå som i början. 

En sak var mkt jobbig i helgen dock när jag frågade om de säger att de älskar varandra, och det gör de. Jag tycker det känns tidigt efter ett par månader men det kanske är jag som lägger för stor tyngd bakom orden? 
När han samtidigt säger att han inte känner alla hennes sidor.. De ses på jobbet men bara professionellt är ett rätt strikt yrke. Sen På kvällarna. Inget vardagligt.alls
De har bara de mysiga stunderna, tittar på film, äter gott, tränar, promenerar.
Men så kanske det är med all dejting? Jag minns inte hehe. 
Sen så styr hon allas vår liv litegrann det är jobbigt... Hon velar alltid med tider när de ska ses.. Hon är så van att leva ensam med sin dotter, och jag förstår henne. Men han får aldrig klara besked vilken tid de ska ses, eller vad de ska göra. Och det påverkar oss då vi fortf bor i hop och måste planera dotter, middagar, aktiviteter, hund.. Och han håller totalt med att det är hon som styr mkt. Att han måste våga ifrågasätts eller ställa krav, för att vara så här mjäkig är inte ans stil! Den sidan känner jag inte igen alls. Och han håller med om det med! 

Men jag lär mig mer i mer att inte påverkas... 
Att inte styr smitt liv efter deras... Samtidigt som vissa saker fortf måste planeras på hemma plan. 

Och ja jag älska honom fortfarande.. 

Kanske en passus, men jag ser det där ganska ofta i olika trådar: "de har bara varit tillsammans så kort tid och säger redan att de älskar varandra". Händer det aldrig nuförtiden som det gjorde förr, att man blev kär i någon i omgivningen men inte vågade visa det, och han blev också kär i en men vågade inte visa det, och när man sedan vågade visa det och bli tillsammans så VAR  man redan kära i varandra? Kanske sedan flera år tillbaka.

Eller är alla så rationella idag, att de blir tillsammans med någon som de inte älskar, men som verkar ha rätt egenskaper, och sedan får känslorna växa fram om de gör det, och gör de inte det så gör man slut? Jag förstår inte det. Jag tycker inte att det går att "beställa fram" känslor på det sättet, det sker i princip aldrig. Utan kärleken slår till blint. Förlåt om jag snodde din tråd, TS!