Vår situation är så udda! Eller?

Jag vill gärna känna mig arg, hata honom, känna mig manipulerad.. Men jag känner verkligen inte så och det är det som gör mig så förundrad! 
Därav tråden, för det känns inte som ngn normal reaktion? 

Just nu är vi separerade men bor under samma tak. Igår sa han att de två ska försöka som ett par.  Men att han kommer umgås med familjen speciellt dottern då. 
Vad som händer idag vet jag inte men att jag inte är arg eller liknande just idag är för att detta var ändå väntat? Det har varit öppna kort hela tiden och han har sagt att han inte fattar varför jag inte kastat ut honom. 
Men jag vill inte kasta ut ngn jag växt upp med, levt över halva livet med. Ngn jag fortfarande bryr mig om. 
Och nej han har inte gjort detta lättvindigt, han har haft grov ångest. Men vi har hela tiden kunnat prata om det. 
Och vi vill båda få ett bra avslut för vår skull men även för dottern. 

Glömde säga tidsspannet men de blev närmare vänner efter sommaren, hånglet var för kanske 2 mån sen?  Så det är relativt färskt ändå. 

Sen säger väl normen = otrogen kasta ut. 
Men finns det inte flera nyanser av detta? Måste man alltid följa normen? 

Vi ska flytta i sär men det är inte lätt att sälja ett hus som dessutom behöver renoveras en del innan ingen av oss har råd att bo kvar själv. 
Därav vill vi ta det lugnt på den biten. 
Vill inte kasta ut honom på gatan o jag har ingenstans att ta vägen. 
Och för dotterns skull vill vi vänta lite med. 

Så länge vi fungerar under samma tak så tar vi det lugnt i löser allt ordentligt. 

Allt är mkt nytt för dom två med det är i princip i dating fasen, så de kan eller vill inte flytta ihop. 

Ja jag förstår klart att det är henne han valt, men han har inte valt bort vår relation heller även fast det inte är kärleksmässigt. 

Älskar varandra fortfarande men inte på samma nivå det fattar jag. 
Men så länge vi kan bo under samma tak medans vi löser allt och det känns ok så gör vi det. 
Hittills har det fungerat och han visar stor respekt. 
Sex blir det nog inte mer, men kan säga att det har varit mkt på mitt initiativ bänär vi haft det. Jag har mått bra av det, konstigt ja men det har jag.

Nej jag tänker inte kasta ut honom, den relation vi har är för stark för att göra ngt liknande. 
Vi har pratat mkt mkt om detta, efter 25 år i hop så är det som att vi är en del av varandra vad som än händer. 
Han är ingen elak person han vill inte såra han vill inte förstöra.
Fattar att han låter som en skit stövel vad jag än säger...

Fattar ju att allt jag skriver låter galet! 

Där av tråden! Det är en jättekonstig situation, där jag mår som bäst när han är hemma och vi pratar, äter mat, gymmar... 

Kanske kalla det inneboende istället? Jag vet inte?!! 

Det är en sjuk situation där jag bara försöker bena ut allt nu. 

Tack för ditt svar jag fattar exakt hur du menar. 

Att lämna lugnt är mest för dotterns skull tror jag, eller hela situationen. 
Vill inte vara ett par som lämnar i ilska eller hat, vill att vi ska kunna kommunicera även efteråt. Att dottern ska vilja umgås med sin pappa. 
Och ja just nu önskar jag att vi ska kunna umgås hela familjen med i framtiden. Som vänner. 
Och just nu, kanske av chocken, känns denna väg som den lugnaste. 
Jag vet att det inte är vi längre på det sättet, men måste bara låta hela mig fatta det med.
Jag måste lära mig att hålla distans nu, att vi fungerar när vi träffas men att jag inte går runt och hoppas. 
Det är så sjukt färskt! Fattar ju att jag inte resonerar klart, men just nu gör jag bara det som gör mig lugnast. Inte efter vad han vill. 
Han har frågat 100 ggr hur jag vill göra, för att jag ska må bra. Han bryr sig genuint om vår familj och att allt ska lösa sig så bra det bara gåe i en sån här situation. 

Tack igen du både förstår och ger goda råd som är mkt vettiga... 

Dottern är tonåring, men med mkt psykiska besvär. Därav är allt detta extra känsligt. 

När berättar man? 
Hon fyllde just år så ville ej berätta. Då. 
Snart jul... 
Hon har redan ångest dagligen för tex skolan... Rädd att hon ska crasha helt.

Tänker att vi berättar när vi gjort klart med huset men då känns det som vi går bakom ryggen på henne.. 
 Usch.. 

#16 Maac 
Kunde ej citera! 

Det var lite det jag ville höra om det ändå kan finnas ngt positivt i våra reaktioner? 

Ja fullständig ärlighet och öppenhet från hans sida. Han kan inte dölja saker det är ej i hans natur, därav att han fick ångest o berättade om hånglet direkt efter. 
Just DET gör att jag ändå tror att vi kan avsluta detta på ett sjyst lugnt sätt. 

Just Nu behöver jag bara vara i vardagen lite..  Träffa honom så vi kan fortsätt prata, lyssna och ta oss igenom detta på ett sätt tillsammans...
För nej han är inte lycklig heller och vill inget annat än att lämna så lugnt det går för att både jag dptten o han kan fortsätta ha en relation efter detta.

Hur relationen kommer se ut eller fungera vet ingen av oss. 

Precis jag känner inte att man kan förbjuda ngn att ha vänner?
Nu trodde jag ju i början att de skulle förbli bara vänner, han har alltid kommit bra överens med tjejer men detta var hans riktiga tjejkompis som han träffat ensam.. Ville ju inte tro att det som hände skulle hända och han hade i början ingen tanke om det heller... 
Efter hånglet så var ju tanken att de skulle ses på jobbet o lite promenader, för de ville verkligen bara vara vänner. Och nej jag kände heller inte då att jag kunde förbjuda? Vi var ett par ja men man kan ju inte styra exakt allt den andra gör? 

Tyvärr blev det ju så att de istället utvecklade känslor ändå... 
Men innan vi sa att vi skulle vara separerade så gjorde de inget fysiskt.  Men ja tycke fanns absolut. 

Ang förbud så har jag bara sagt att skulle han ha valt oss, där när det var antingen slut eller inte så hade jag nog ändå krävt att de inte skulle träffas mer än på jobbet. Får att verkligen jobba på vårt förhållande.

Nu så valde vi att separera för att vi inte orkade med ovissheten, om oss dom framtiden. 
Så jag kunde lättare släppa honom kanske? 

Har inga svar på om vi gjort rätt, men jag har bara agerat utefter hur jag mår just nu för jag vill bara kunna fungera normalt igen. Sen kanske jag agerar eller känner annorlunda om ett tag? 
Det är så nytt fortfarande, alla tankar snurrar hela hela tiden. Min hjärna behöver vila. 

Och det gör den nästan nu, när jag inte kan ställa krav eller ska behöva oroa mig vad de gör. 

Vi är sambos men inte ett par. 
Vi är vänner inte älskare. 
Jag älskar honom, han älskar mig med, men inte tillräckligt för att vara "med" mig. 

Jag måste bara låta polletten trilla ner sen kanske jag agerar annorlunda?
Därför är denna tråden jättebra, läser allt och reflekterar. 
Men just nu vill jag kunna andas, orka umgås med min dotter, ha det lugnt hemma när han är här (mesta delen av tiden, de ses nästan varje dag allt från 1h promenad till att de kanske är hemma hos henne och ser en film ett par h. Han sover hemma, vi äter ihop om vi kan båda jobbar ofta kvällar, gör vardagsaker som handlar etc). 
Han vill alltid prata efter att de träffats, kolla läget med mig och småprata lite. 
Vi är ej ett par, vi kunde ha bott under samma tak men levt helt separata liv också. Men jag har valt att inte göra på det sättet, just nu. 

Hata honom kommer jag inte göra. Så väl känner jag honom så jag vet att han inte har onda avsikter.  Ingen av oss har ngn erfarenhet av detta, haft sådana här känslor eller problem innan. Jag har haft en kille innan honom, han ingen.. Så att göra så här är absolut inget vi har erfarenhet av eller vet hur man "ska" agera.

Jag må ha dålig självkänsla, men i detta läget vet jag ingenting och alla känslor är huller öm buller, så just nu väljer jag leva så här. Kanske ångrar mig.. Vem vet.

Tilll Minns, kan ej citera. 

Spännande infallsvinkel... Aldrig tänkt på det sättet men jag ska verkligen ta en funderare på det du skrev! 

Älskar jag honom mer som bästa vän eller till och med som ett syskon? 
Därför jag beter mig som Jag gör? 

Torr isf att kanske även han känner så, han sa senast idag att hade jag haft noll känslor kvar för sig hade jag stuckit själv  direkt, eller varit hos henne hela tiden. Men kan ju vara just dessa känslor för ngn man växt upp tillsammans med...
Att han älskar mig än, men inte på ett kärleksplan. 

Och skulle vi båda känna så... Så är kanske mon tanke om djup vänskap inte så främmande? 

Klamrar jag mig fast vid ett minne, en kärlek till en nära vän? 
Vill inte mista honom för allt i livet! Men vill jag vara ihop med honom?