Vår situation är så udda! Eller?

Tilll Minns, kan ej citera. 

Spännande infallsvinkel... Aldrig tänkt på det sättet men jag ska verkligen ta en funderare på det du skrev! 

Älskar jag honom mer som bästa vän eller till och med som ett syskon? 
Därför jag beter mig som Jag gör? 

Torr isf att kanske även han känner så, han sa senast idag att hade jag haft noll känslor kvar för sig hade jag stuckit själv  direkt, eller varit hos henne hela tiden. Men kan ju vara just dessa känslor för ngn man växt upp tillsammans med...
Att han älskar mig än, men inte på ett kärleksplan. 

Och skulle vi båda känna så... Så är kanske mon tanke om djup vänskap inte så främmande? 

Klamrar jag mig fast vid ett minne, en kärlek till en nära vän? 
Vill inte mista honom för allt i livet! Men vill jag vara ihop med honom? 

@ Betty

anledningen till att de fortsatte träffas var att han helt ärligt sa att han tyckte mkt om henne och inte faktiskt visste vad han ville. 
Att han behövde umgås med henne för att bena ut vad det egentligen var för nåt han kände. 

Mitt alt var att i det läget förbjuda och troligen skulle han isf ändå välja bort mig då han ärligt sa att vi haft det jobbigt och han inte visste om vi kunde fortsätta. 
Eller att vi levde lite i limbo, där de träffades som vänner  och vi fortsatte prata om vårt förhållande och försöka se status på vår relation, vid sidan av allt det andra.
Då denna nya bekantskap fick honom att fundera på om vi växt ifrån varandra på kräleksplanet och levde mer ihop som bästa vänner fast med djupa känslor. Lätt att mixa ihop.

Jag var beredd att låta honom bena ut sina tankar, hellre än att kasta ut och aldrig prata igen. Ja udda jag vet!! 

Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 

Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 

Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 

Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 

Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 

Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 

Såklart vår situation är udda, därav trådstarten.

Det jag försöker få fram att allt inte alltid behöver vara så svart eller vitt. 

OTrogen = dumpa
Nej det gjorde jag inte jag var beredd att de vart det kunde leda
Separerat = flyta isär direkt 
Nej jag var ej redo för det, gjorde det som kändes bäst för mig just då. Han var redo att dra om jag ville. Jag ville inte i han ville också stanna för att göra allt i lugn o ro
Otrogen/separerat = han är en skitstövel
Jag känner honom, han är inte inte en skit stövel. Han har gjort fel, det vet han det vet jag. Inte skött allt så snyggt, båda håller med. Men aldrig aldrig kommer jag hata honom. För ingenting har har gjort lätthjärtat eller med av sikt att såra. Självklar blev jag sårad, besviken, krossad...
Men nej han är inte en skit. 

Var har jag sagt att otrohet är ok???? 

Vi ska flytta isär men det gör man inte på en sekund o det vill vi inte. 

Och hur gullar jag med honom?? 

Klart jag pratar om hon. Här i tråden det är ju det det handlar om men jag går inte hela dagen so bara tänker på honom??