Vår situation är så udda! Eller?
Jag vill gärna känna mig arg, hata honom, känna mig manipulerad.. Men jag känner verkligen inte så och det är det som gör mig så förundrad!
Därav tråden, för det känns inte som ngn normal reaktion?
Just nu är vi separerade men bor under samma tak. Igår sa han att de två ska försöka som ett par. Men att han kommer umgås med familjen speciellt dottern då.
Vad som händer idag vet jag inte men att jag inte är arg eller liknande just idag är för att detta var ändå väntat? Det har varit öppna kort hela tiden och han har sagt att han inte fattar varför jag inte kastat ut honom.
Men jag vill inte kasta ut ngn jag växt upp med, levt över halva livet med. Ngn jag fortfarande bryr mig om.
Och nej han har inte gjort detta lättvindigt, han har haft grov ångest. Men vi har hela tiden kunnat prata om det.
Och vi vill båda få ett bra avslut för vår skull men även för dottern.
Glömde säga tidsspannet men de blev närmare vänner efter sommaren, hånglet var för kanske 2 mån sen? Så det är relativt färskt ändå.
Sen säger väl normen = otrogen kasta ut.
Men finns det inte flera nyanser av detta? Måste man alltid följa normen?